YES! Äntligen måndag!

Det är möjligt att jag inte hade älskat måndagar, om jag levt livet i ett ekorrhjul, med 40 timmars arbetsveckor på ett jobb som varken var roligt eller tillfredsställande. Men även när jag hade ett "vanligt" kontorsjobb i fjorton år, så tyckte jag om måndagar. Även om tisdagar var mina favoritdagar. Då hade barnen ramlat in i veckans rutiner och jag hade mina favoritpass på gymmet på kvällen. Bodystep och bodypump direkt efter varandra. Med bästa instruktören. Josefin och Fideli (som Johanna hette då) var hos mormor under tiden.

Nu är måndagar mina favoritdagar eftersom jag träffar Andreas då.

Att det kan ge så mycket att prata om sig själv i två timmar! Är inte det lite narcissistiskt, haha? Jag får väldigt många aha-upplevelser och praktiska tips. Bland annat när det gäller gränssättningar, integritet och hur jag kan vända negativa spiraler. Idag blev det dessutom väldigt tydligt att jag släpper in fel personer i mitt liv, bara för att de råkar finnas i min närhet. Och för att jag känner mig ensam. Då blir man inte så nogräknad. Om jag hade haft ett fullgott socialt nätverk med vänner, jobbarkompisar och trevliga män, så hade jag ALDRIG lagt tid på dessa individer. De ger mig egentligen ingenting. Mer än att de fyller ett tomrum och i viss mån ger mig bekräftelse. Bekräftelse som kostar mer än den smakar. Och ett umgänge som får negativa konsekvenser.

Det betyder inte att dessa personer ska bort ur mitt liv, men jag måste placera dem på lagom avstånd. Där de inte blir energitjuvar. Där MINA gränser gäller.

Egentligen är jag väldigt bra på att säga nej till saker, att inte prata med folk jag inte har något utbyte av och jag är noga med vilka personer som får av min dyrbara tid. Det är väldigt sällan jag gör saker för någon annans skull (förutom mina barn). Men den senaste tiden har jag varit så törstande efter relationer med andra vuxna människor, att jag börjat slarva med vilka jag låtit komma nära.

Jag har varit rastlös, uttråkad och haft för mycket tid.

Men det ska bli ändring på det nu!

Innan jag var hos Andreas tränade jag med Farid för första gången efter operationen. Benen och höfterna kändes någorlunda läkta efter fredagens benpass, så jag vågade mig på att köra ben igen. Och Farid pressade mig. Det svartnade för ögonen efter varje set. Han bara skrattade och lastade på ännu mer vikter. Men jag betalar honom för att tvinga mig. Det är hans jobb. Och jag vet att han har koll på att jag kan hålla tekniken och vilka övningar som inte är bra för mig. Så jag låter honom köra mig ända in i kaklet utan att protestera (alltför mycket).

Gillar

Kommentarer