Video med Josefin

Jag hade lovat att hålla mig hemifrån hela förmiddagen, för Johanna skulle filma. Eftersom jag inte har några som helst problem att vara på gymmet i timtal, så bad jag henne messa när hon var klar. Jag hann träna i nästan fyra timmar. Jag kunde visserligen hållit på ett tag till, men ni vet ju hur nojig jag är med Johanna och hennes mat. Mat-polisen var helt enkelt tvungen att åka hem och se till att flickan fick i sig lunch. Klockan hann ändå bli halv två innan maten stod på bordet. Vego-falukorv, potatismos och rivna morötter i tre färger. På tal om det där överraskningsmomentet och den ständiga jakten på nyfikenhet och överrumpling. Innan hon hinner bygga muren mellan sig själv och tallriken.

Det gick dock sådär. De lila morötterna såg äckliga ut och hade förpestat de övriga. Alltihop såg ut som nåt mögligt. Hon åt i alla fall upp korven, lite mos och faktiskt de gula och orange morötterna. Men bara sådana som inte varit i kontakt med de lila.

Man kan tro att hon är fem år ibland. Och att hantera någon med svår ätstörning är faktiskt precis så. Även inom vården. Nivån måste ligga där.

Just när vi ätit upp ringde Josefin och frågade om hon fick komma och spela in en video med oss. Hon skulle prova en massa maskeradkostymer och Johannas och min uppgift var att poängsätta dem och kommentera.

Innan vi började filma hjälpte Johanna Josefin att fotografera hennes samarbete med Lounge Underwear.

Vad tycker ni om mig som Super Mario? Jag kunde inte motstå frestelsen att hoppa i den dräkten, haha!

Jag märkte redan när vi filmade att Johanna var på dåligt humör. Något var fel och jag fick den välkända orosklumpen i magen. När jag frågade blev hon arg och gick upp till sitt rum. Som vanligt. Grrr!

Josefin kände samma sak som jag, så hon gick upp till Johanna. Efter en stund ropade de att Johanna skulle följa med Josefin hem och sova över där. Det kändes både bra och dåligt. Bra att tjejerna skulle hänga tillsammans och dåligt att jag inte skulle ha koll på Johannas mat resten av dagen och hur hon mådde. Men jag påminde mig om att hon är arton år, att jag måste backa, att jag måste chilla (och inte oroa mig för minsta lilla) och att Josefin förmodligen skulle ha bättre inverkan än jag just ikväll. Risken är nämligen alltid att min oro och mina ständiga frågor triggar Johannas dåliga mående ännu mer.

Josefin lovade att ha koll på att Johanna fick i sig mat ikväll.

När flickorna hade åkt gick jag och handlade. Mest för att komma ut en sväng. Det hade varit soligt hela eftermiddagen, men vi hade ju varit inomhus och filmat. Det gjorde inte så mycket, för min onda fot behövde en vilodag.

Jag messade nyss Johanna:

- Är du okej...?

-Aaa vi har beställt Max.

Och så skickade hon ett hjärta. Då kändes det genast bättre. Och jag blev galet sugen på Max-mat! Men icke. För min del får det bli en stekt kyckligfilé med ris och sallad. Men först ska jag traska runt i mina klackar en stund. Poserat har jag redan gjort idag, i poseringsrummet på gymmet. Det är så bra att kunna se från alla håll. Framförallt ryggen. Just den spegeln syns inte på filmen nedan.

Gillar

Kommentarer