Vi "avgiftar" oss från mediciner

Idag vaknade jag klockan fem och det sa "pling" i ögonen. Jag somnade nämligen utan Theralen eller Alimemazin igår kväll och då slipper jag känslan av att dra upp mig själv från botten av en sirapsflaska. Den senaste veckan har jag klarat tre nätter utan sömnmedicin.

När jag inte tar medicin är jag alltid väldigt morgonpigg. Jag älskar att vakna tidigt, stiga upp och sätta mig med kaffet och veta att jag har gott om tid på morgonen. Jag kan lätt sitta en timme i soffan med kaffe och dator. Det är egentligen det jag helst vill. Inte bara scrolla igenom mina flöden i mobilen.

Nu har jag druckit tre koppar kaffe och googlat sänglådor, sminkförvaring och syskrin. Jag la diverse prylar i varukorgen på Amazon, men raderade hela beställningen när frakten blev 300 kr. Typiskt! Jag ville verkligen ha den där lådan till sy-saker. Men den kostade mindre än frakten.

Nu ska jag hämta en fjärde kopp kaffe och skriva klart det här inlägget.

När Johanna sov i Örebro, Göteborg och hos Josefin förra helgen, så slutade hon tvärt med sina mediciner på kvällarna. Hon somnade utan dem, precis som jag sagt att hon skulle göra, om hon håller sig borta från sängen på dagarna. Därefter fortsatte hon att hantera nätterna utan medicin. Ibland har hon inte somnat förrän klockan två på natten, men hon har accepterat det och fortsatt kämpa.

Den senaste tiden hade medicinerna ändå ingen verkan. Trots två sorters Melatonin (Circadin är dubbelverkande), Alimemaxin, Theralen och Quetiapin. Och ibland en Olanzapine. Det hände att hon tog alltihop. Till och med dubbla doser Alimemazin och Quetiapin och upp till sex pipetter Theralen. Och ändå kunde hon inte somna. Då sa jag att hon MÅSTE sluta med alltihop.

Tur att hon lyssnar på mig ibland, haha!

Och om hon kämpar med att sluta, så måste jag såklart haka på. Dessutom är läget stabilt och bra just nu, så jag har inget behov av att stänga av oro och tankar på nätterna. Varför ska jag då ta medicin?

Förutom sovmedicinen slutade Johanna tvärt med Fluoxetin. Jag trappade ner först till 40 mg och sedan 30 mg i hennes dosett, men efter ett par dagar upptäcke jag att hon inte tagit några tabletter alls. Och jag vet ju hur viktigt det är att sätta ut medicinen väldigt sakta. Tanken var att hon skulle ta 30 mg i en vecka, därefter 20 mg i en vecka och sedan 20 mg varannan dag, innan hon slutade helt. Men nu har hon slutat tvärt från 40 mg och hon säger att det känns bra.

Lite orolig är jag i alla fall och jag försöker ha koll på hennes mående. Den ena konsekvensen verkar vara minskad aptit, vilket inte är bra. Hon behöver äta. Men det behöver ju inte bero på att hon är utan medicin. Den andra (positiva) konsekvensen är att hon är på benen hela dagarna, hittar på saker och verkar må väldigt mycket bättre än på länge!

Det ska bli så skönt att avgifta Johanna helt från alla mediciner. För att se hur hon mår EGENTLIGEN. Kanske är det all medicinering som ställt till det för henne? Det ska bli intressant att se. Hoppas att hon håller ut och inte ger upp.

Gillar

Kommentarer

Lovisa
,

Varför åker aldrig Johanna hem till sin pappa?

Bella
,

Måste först bara säga att jag verkligen älskar att läsa din blogg. Du skriver så fint och så öppet och bra om dina och Johannas problem i vardagen och det gör mig så glad över att kunna gå läsa om hur hennes mående har blivit bättre. Men jag har en liten fundering, jag har följt Johanna länge på youtube men jag har nog missat något tror jag. Majoriteten av medicinerna som Johanna ätit är ju för att behandla bipolaritet. Är det diagnostiserat bipolaritet på henne? Jag frågar eftersom jag själv är bipolär och har testat nästan alla mediciner som du nämner ovan och för mig hjälpte ingen så nu äter jag ingen medicin alls och mår mycket bättre än när jag var medicinerad. Jag mår ju självklart inte bra. Jag har fortfarande mina djupa dippar och min mani som inte är att leka med titt som tätt men min hjärna är inte lika mosig som när jag medicinerade så nu känner jag av lättare när en manisk period är påväg eller en depression är påväg. Jag tror att om ni misstänker bipolaritet så kan det vara smart att undvika mediciner ett tag för att se om hon lättare känner av hur hennes mående är. Om hon är deprimerad eller manisk med andra ord.

livetmedanso
livetmedanso,

Tack för din långa och fina kommentar! Johanna är utredd för bipolaritet, emotionell instabilitet. Enligt utredningen har hon inget av det, men misstanken fanns. Och den kvarstår fortfarande till viss del. Något är det som spökar. EIPS eller ADD kanske? Men vi tänker som du, att hon kanske mår bättre utan mediciner, men framförallt att det kanske blir tydligare vad som är problemet. Så att hon kan få rätt medicin sedan, om det behövs. Jag tror nämligen inte att hon är deprimerad. Det är "bara" känslorna som ställer till det för henna. Frågan är varför och hur hon kan lära sig att hantera dem.

nouw.com/livetmedanso
Bella
,

I mitt fall så misstänkte psykologen först att jag ”bara” var deprimerad pga bakomliggande barndomstrauma. Efter ytterligare 2 år av utredning så kom en läkare fram till att det nog var bipolaritet och en liten sväng av ADHD då jag vid tillfället var inne i ett missbruk av amfetamin som självmedicinering. Efter diagnosen så fick jag testa alla möjliga sorters mediciner för att att hålla mitt mående stabilt men det blev bara värre och värre. (Då hade jag även slutat med droger) Efter 4 år av medicinering med alla sorters biverkningar man kan tänka sig så bestämde jag mig en dag för att sluta tvärt med alla mediciner. I början var det svårt då jag hamnade i en väldigt depressiv period men med stöd av mina nära och en bra psykolog så tog jag mig igenom den perioden och valde att aldrig äta mediciner igen och än så länge så har det gått relativt bra. Så jag håller tummarna för att det ska gå bra för Johanna också! ❤️