Varför jag träffar en terapeut

Jag började gå hos Andreas i mitten av december förra året. Anledningen till att jag ville prata med någon utomstående person berodde på att jag kände mig oerhört pressad från alla håll och kanter. Och allas fokus låg på Johanna. Alla hade krav på vad jag skulle göra och inte göra. Och ingen (kändes det som) tog någon som helst hänsyn till vad JAG orkade och hur JAG skulle få energi att hålla ihop.

Ju fler vi blev runt Johanna, desto fler hade åsikter om vad jag skulle göra och jag kände mig helt livegen. Jag hade inget utrymme för mig själv längre och mina egna behov blev ständigt ifrågasatta. Jag kände mig tvungen att argument för vartenda litet val jag gjorde.

Alla andra såg bara Johanna utifrån sina perspektiv. Genom sina kikare. Men mitt liv innehåller ju fler delar än Johanna.

Bland annat hade jag en överklagan från en granne att hantera och min köpare till huset började åberopa dolda fel efter kontraktskrivningen. Båda dessa krävde både min tid, mitt fokus och min energi. Det höll på att bli dropparna som fick min bägare att rinna över. Dessutom hade vi fortfarande inte hittat något nytt boende, så jag åkte på visningar flera gånger i veckan.

Som mamma har jag dessutom tre andra barn att finnas till för och faktiskt prioritera framför Johanna ibland. Trots att de är vuxna behöver de känna sig sedda, älskade och utvalda. Jag måste kunna ta en lunch med Josefin och kolla hur hon mår. Och jag måste låta Petter komma på besök och hitta på något med honom. Under en kort period kan övriga behöva stå tillbaka, men inte i fem år.

De senaste fem åren har jag slutat jobba, slutat träffa vänner, inte haft någon relation och knappt kunnat resa någonstans (mer än när Johanna var omhändertagen). Jag har inga jobbarkompisar, ingen partner, inga vänner och ingen familj i Stockholm. Jag har varit och är helt ensam. Med några få undantag.

Det enda jag hållit fast vid och vägrat släppa är min träning.

Den har blivit extra viktig, eftersom den symboliserar det enda jag har kvar som är mitt. Och som inte är under uppsikt av socialtjänsten och med insyn från övriga myndigheter. Som resten av vårt liv. Plus att gymmet är min enda sociala plattform. Dessutom är träningen det enda området av mitt liv där jag har en viss framgång. Jag kan sätta mål och nå dem. Och jag är en person som tar min träning på allvar och som andra på gymmet ser upp till och respekterar.

Jag måste träna varje dag och det är livsviktigt. Punkt. Så är det bara.

När folk omkring oss frågar mig vad det är som gör att jag fortfarande står på benen, kämpar och inte har gått in i väggen, så svarar jag:

- Min träning och min sömn (som jag heller aldrig ruckar på).

Ändå har samma människor tittat dömande på mig, när jag sagt att jag vägrar ha några möten på förmiddagarna, eftersom jag tränar då. Och jag har fått dåligt samvete över att jag i de lägena prioriterar min träning framför Johannas väl och ve. Trots att det finns andra tider att ha möten på.

Det var här jag behövde Andreas. För att få stöd i att stå upp för mig själv. För att stå stark i min gränssättning.

Det blev nämligen extra nödvändigt i december, när det blev tal om tvångsvård på grund av Johannas självsvält. Och frivillig inläggning innan dess. Oavsett frivillig inläggning eller LPT, så hade det krävts att JAG var inlagd tillsammans med Johanna. I kanske flera månader. Och det var omöjligt. Jag fick total panik. Där gick min gräns.

Josefin behövde mig (på grund av det hon varit utsatt för), jag hade sålt huset och skulle förbereda flytt och jag behövde min träning varje dag. Och mitt kaffe i soffan varje morgon. Och mina promenader. Och de sista två månaderna i huset. Och min egentid och ensamhet. Jag skulle ALDRIG kunna bo på ett sjukhus i flera veckor, för då skulle JAG ligga på golvet och skrika av ångest. Inom två dagar.

Flera av personerna i vårt skyddsnät försökte övertala Johanna till frivillig inläggning, men jag började hyperventilera och skrika att det går inte. Att jag vägrade. Tack och lov vägrade Johanna också (för min skull?), så det blev inget med det. Men jag mådde så fruktansvärt dåligt över att jag inte kunde tänka mig inläggning. För egen del. Och jag behövde Andreas hjälp att hantera mina känslor och att förstå och acceptera min vägran. Utan att döma mig själv.

Min stödperson Jessica förstod mig. Hon vet att jag lätt skulle offra ett ben för Johannas skull. Eller ta en kula för henne. Men jag kunde INTE offra min frihet och min träning. Då skulle jag bryta ihop. Och då skulle jag inte vara det stöd Johanna behöver. Jag är den viktigaste personen i hennes liv och jag måste hålla ihop.

Om jag inte har min egen syrgasmask på mig, så kan jag inte hjälpa Johanna med hennes.

När socialtjänsten hotade (i förtäckta ordalag) med nytt LVU om jag vägrade att lägga in mig med Johanna brast det fullständigt. Då kände jag snaran dras åt runt halsen och den natten fick jag en panikattack för första gången i mitt liv. Jag vaknade av en fruktansvärd smärta i bröstet. Det kändes som ett metallband drogs åt runt bröstkorgen och jag kunde inte andas.

Det var dagen före julafton 2020.

Bild tagen den 20 december när Johanna bakade pepparkakor.

Gillar

Kommentarer