Tre veckor senare...

I morgon är det tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg, förutom delningen av Johannas lägenhetstour.

Min arm och armbåge är väldigt mycket bättre. Jag har varit väldigt noga med att inte överanstränga handen, genom onödigt skrivande på telefonen eller datorn och jag har inte missat rehabövningarna, stretchen och att smörja med Voltaren en enda dag. Det krävdes också tre besök hos naprapaten (Tim på Totalkropp i Liljeholmen, som jag gått till med min arm sedan 2015) med akupunktur och stötvågsbehandling.

Jag ska fortsatt bojkotta (nästintill) Messenger, mail och sms på telefonen eftersom det alltid leder till problem i armen, som i värsta fall leder till fullt utvecklad inflammation. Den här gången hade jag känning av problemet i 3-4 månader (sedan jag började tillbringa för många timmar på bryggan) innan det blev inflammerat.

Bloggen hanterar jag endast från datorn. Både inlägg och svar på meddelanden.

Vad har hänt sedan sist? Ganska mycket faktiskt. Men jag orkar inte rabbla upp allt här och det intresserar säkert ingen i alla fall, haha!

Men jag har gjort en enkel punktlista över de största händelserna:

- Johanna har fyllt 18 år. Äntligen! Tyvärr kollapsade hon precis efter mållinjen och låg i sängen med ångest i ungefär två dygn, innan hon tog sig upp på andra sidan 18-årsdagen. Här är en video som visar timmarna innan kollapsen:

- Min mamma har fyllt 75 år. När jag skulle skicka ett grattis-sms upptäckte jag att jag inte hade hennes senaste mobilnummer (som hon visst haft JÄTTELÄNGE), men jag fick det av Johanna. Och jag bad Sanna åka dit med en fin blombukett (jag swishade såklart). Ikväll ringde min mamma för att tacka. När jag såg hennes namn (alltså "mormor") i displayen trodde jag att det hade hänt pappa något. Vi hörs inte så ofta, som ni förstår. Av många olika anledningar. Men vi pratade en stund och jag tipsade henne om att skylla på nästäppa, för att slippa bada bastu med pappa. Det var enda sättet att slippa när jag var liten. Varenda jävla fredagskväll skulle hela familjen nämligen basta. Jag har alltid hatat det sedan dess. Låter jag bitter? Det är jag faktist inte. Jag har bearbetat det traumat hos min terapeut, haha! Jag skojar bara. Jag hade en väldigt bra barndom. Det finns inte mycket att klaga på. Förutom bastun då.

- Jag har hittat en poseringscoach och var på min första lektion igår. Jag har köpt tio tillfällen och vi ska försöka ses en eller ett par gånger i veckan framöver. Maria har själv vunnit fitnesstävlingar (när hon var 49 år vann hon alla klasser) och är domare i fitness-SM. Jag har drömt mardrömmar om de höga klackarna och poseringen, eftersom jag hade NOLL KOLL och fortfarande inte hade börjat öva. Men efter den här veckan känner jag mig helt trygg. Jag kan gå bra i skorna och jag kommer att fixa poseringen. Min största utmaning är midjan, men det visste jag sedan tidigare. Maria fotograferade och har gett mig skriftlig feedback. Här är hennes foton. Förhoppningsvis kommer de bli bättre för varje vecka framöver. Men jag bjuder på dessa tillsvidare.

- Jag har tatuerat mig. I förrgår var jag hos Kevin och vi påbörjade den stora tatuering jag ska ha på rumpan, höften och låret. Vi höll på i fyra timmar och sedan bokade vi ytterligare tre sittningar i oktober och november. Jag ska göra något på andra benet också. Och kanske på armen.

- Träningen går bra och "alla" säger att jag ser klar ut redan nu. Att jag skulle vara redo för tävling om bara ett par veckor. Men jag tycker att det är väldigt bra att det är två och en halv månad kvar, så att jag hinner lära mig posera, haha! Och öva på vätsketömningen en gång (i mitten av oktober) innan det är skarpt läge, för att se hur kroppen reagerar.

- Två gånger i veckan (oftast tisdagar och söndagar) går jag till Sthlm Aestetics för att göra huduppstramande behandlingar. Där har jag lärt känna Anna, som är den som tar hand om mig. Vi har blivit vänner, efter alla timmar vi redan tillbringat tillsammans. Hon är PT och har också tävlat, så vi har väldigt mycket gemensamt. Det gör att hon vet vad jag vill åstadkomma med kroppen och kan ge diverse tips. Tyvärr gick en av deras apparater sönder förra veckan och brände mig på skinkan. Det blev först en stor blåsa och sedan ett väldigt ömt sår. De senaste två nätterna har såret gjort ondare än tatueringen. I natt vaknade jag klockan två och kunde inte somna om. Det fanns liksom ingen sida jag kunde ligga på. Jag hade glömt ta Theralen innan jag la mig. Det behövs just nu. Idag har jag satt på ett sårskydd. För i natt ska jag sova!

Det var nog det viktigaste. Jag slänger in ytterligare lite bilder från de senaste veckorna, för att ge en visuell tillbakablick på den tid ni inte fått hänga med mig:

Gillar

Kommentarer