Theralen-överdos den 10 maj 2019

När jag såg Theralen-flaskan på Johannas sängbord igår högg det till i magen. Jag blev påmind om hennes överdos den 10 maj 2019. Hon hade just kommit tillbaka till SiS Råby nere i Lund, efter en tredagars resa till Stockholm. Med kriminalvården. En dag upp (med paus i häktet i Jönköping), två nätter på SiS Rebecka, LVU-rättegång i Förvaltningsrätten och resa tillbaka (återigen med paus i häktet). Hon hade kommit in på avdelningen precis i tid till middagen, som hon hade ätit med god aptit. Och hon hade sagt att det var skönt att vara tillbaka på Råby.

Hon trivdes på Råby och personalen var väldigt bra. Där var hon inte isolerad på VIE, utan umgicks med ungdomar och personal på avdelningen.

Efter middagen gick hon in på sitt rum och la sig på sängen. Hon var jättetrött efter resan och rättegången, men när hon låg där började tankarna snurra. Framförallt tankarna på våra två hemska handläggare från socialtjänsten, som vi hade haft emot oss i rättegången. Vi hade nämligen överklagat förlängningen av LVU. Hon var också arg på sin pappa, som inte stod på vår sida i överklagan.

För att distrahera sig bestämde hon sig för att ringa ett telefonsamtal till en kompis, så hon knackade på dörren till kontoret/personalrummet. När den personal som öppnade dörren vände sig om för att hämta en telefon fick Johanna syn på sin påse med mediciner som kriminalvården hade haft ansvar för och överlämnat till personalen. Snabb som en vessla högg Johanna påsen och sprang till toaletten och låste in sig. Innan personalen hann låsa upp från utsidan hade hon hällt i sig flaskan med Theralen.

Det är så jag fått händelsen berättad för mig. SiS Råby gjorde en Lex Sarah-anmälan på sig själva. Helt och hållet på eget initiativ. Jag höll dem aldrig ansvariga för incidenten. Jag vet hur listig och kvick Johanna kan vara. Hon ligger alltid steget före. Och jag vet hur mycket de tyckte om henne och att de inte slarvade med säkerheten kring Johanna.

Bakgrunden till situationen fick jag alltså först senare.

Vid 17-tiden hade jag fått veta att Johanna anlänt med kriminalvården till Råby och min orosklump i magen hade släppt. Resan hade gått bra. Det var fredag och gårdagens rättegång hade gått över förväntan. Inte för att varken min eller Johannas advokat hade några stora förhoppningar om att vi skulle vinna, utan för att Johanna hade gjort galet bra ifrån sig. Det ska jag återkomma till i ett separat inlägg. Och nervositeten jag känt under hela veckan hade lagt sig. Nu kunde vi bara hålla tummarna och hoppas. I väntan på domslut skulle jag passa på att åka ner till Spanien några dagar och styra upp uthyrningen av min lägenhet. Ifall LVU plötsligt släppte och jag fick hem Johanna, då skulle jag inte kunna lämna henne och resa bort.

När jag gick där hemma och njöt av lättnaden, så ringde plötsligt telefonen. I displayen såg jag numret från SiS Råby. Jag trodde att det var Johanna som ville prata med mig.

- Hej, det är Mikael från Råby. Jag är hemskt ledsen att behöva ringa och berätta detta, men Johanna är på väg till sjukhuset. Hon har hällt i sig en flaska Theralen.

Baaam! Samma chock jag fått så många gånger förr. Via ett telefonsamtal.

Men precis som alltid blev jag fokuserad och konstruktiv. Jag ställde relevanta frågor och sedan ringde jag till Skånes universitetssjukhus och blev kopplad till akutavdelningen. En sköterska berättade att läkaren var inne hos Johanna och skulle ringa till mig så snart som möjligt.

- Är läget så allvarligt att jag ska sätta mig på ett flyg från Stockholm och komma ner? frågade jag.

- Om du har möjlighet att komma hit, så tycker jag att du ska göra det, svarade sköterskan.

Jag hade kikat på flygresor samtidigt som vi pratade och sett att det gick ett flyg klockan 21:15. Med lite tur skulle jag hinna med det. Jag bokade, betalade och packade på mindre än fem minuter. Samtidigt som läkaren ringde. Och jag har ALDRIG kört bil så fort som jag gjorde från Ekerö till Bromma flygplats den kvällen. Och aldrig gjort så omdömeslösa omkörningar. Men jag hann. Jag sprang igenom säkerhetskontrollen och kom till gaten precis innan den stängde.

På planet blundade jag och lät tårarna rinna innanför ögonlocken. Det var bra att få en timme i luften, för att samla mig och få lite distans till den akuta situationen. Läkaren hade sagt att Johanna sov djupt, men att läget inte var livshotande. De höll på att kontrollera med giftcentralen vad de skulle vara observanta på och vilka inre skador en överdos Theralen kunde orsaka.

Vid det laget trodde jag fortfarande att Johanna tagit en överdos för att hon inte ville leva.

När planet hade landat sprang jag ut till de väntande taxibilarna, kastade mig i första bästa och bad chauffören köra så fort han vågade till sjukhuset. Klockan 22:45 klev jag in i Johannas rum på akutavdelningen, där hon låg uppkopplad till diverse apparatur. Och med klister-plattor på kroppen, "pulsklämma" på fingret och nål i handen. Så som jag hade sett henne ligga ett par gånger tidigare. På Södersjukhuset och på Astrid Lindgrens barnsjukhus. 2017 respektive 2018.

På en soffa intill sängen satt Astren, den personal som tog emot Johanna när jag skjutsade henne till Råby tre veckor tidigare. Han skulle vaka över henne hela natten. Eftersom Johanna hade LVU måste en personal från SiS bevaka henne på sjukhuset. Han visste att jag var på väg dit.

- Du skojar? Hur kan du vara här redan? sa han häpet när jag kom in i rummet.

Det hade gått ungefär tre timmar sedan jag fick reda på att Johanna tagit en överdos och jag hade hunnit ta mig från Stockholm till Lund.

När jag tog Johanna i handen tittade hon upp och hajade till.

- Mamma?

- Lilla gumman, jag kommer alltid finnas vid din sida. Bara så du vet det.

Jag fick ett svagt leende, innan hon fortsatte att sova djupt.

Jag satte mig bredvid Astren på soffan. Han berättade vad som hänt och hur Johanna hade kommit åt flaskan.

- Det är helt och hållet vårt fel. Vi tar på oss det. Det var dåligt av oss att vi inte hade låst in hennes mediciner och att den som öppnade dörren vände ryggen mot Johanna. Sånt får inte hända. Vi vet ju hur kvick hon är och att hon aldrig skulle missa en sådan chans.

Vid det laget hade vi blivit försäkrade om att Johanna var helt utom fara och att det bara var puls och blodtryck som var lågt. Därför kunde vi faktiskt skratta åt hur smart och förbaskat snabbtänkt hon är. På en tiondels sekund såg hon påsen, tog chansen och rusade in på toaletten. Eftersom jag har jobbat på SiS och vet hur snabb personal är på att agera, så kan det inte ha dröjt många sekunder innan de fick upp dörren. Men ändå hade hon hunnit fiska upp flaskan, få bort korken och hälla i sig innehållet.

Jag och Astren hade en trevlig natt och det var första gången jag hade sällskap i mitt vak över Johanna. Dessutom var det HAN som var skyldig att vaka och inte jag. Vid ett par tillfällen gick jag ut till automaten i korridoren och köpte något att tugga på och det kom in personal en gång i timmen och lyste i Johannas pupiller. Hon blev arg och skrek varje gång. Vi skrattade.

Någon gång under natten, när jag böjde mig över Johanna mumlade hon:

- Mamma, jag ville inte dö. Jag ville bara sova...

Det kändes skönt att veta. Och det gjorde att stämningen mellan både mig, Astren och personalen var mer lättsam än tung. Redan innan var både Astren och övriga på SiS ganska övertygade om att det inte var ett suicidförsök, utan bara en reaktion på den långa resan och tre tuffa dagar i Stockholm.

Jag och Astren pratade om allt möjligt och det kändes nästan som om vi satt i hörnet på en krog och nattsuddare. Utan alkohol och musik. Vi satt och visade bilder i våra mobiler, pratade om resor och tusen andra saker. Det var så längesen jag UMGICKS med någon, att det blev den bästa natten på väldigt länge. Dessutom fick jag vara i samma rum som Johanna en hel natt. Vid det laget hade hon varit omhändertagen och borta från mig i tio månader.

Vid tretiden övertalade Astren mig att försöka sova en stund. Han lovade att vaka över min dotter. När jag la mig ner och blundade rann tårarna av rörelse och tacksamhet över att jag inte var ensam. Över att en snäll kille satt bredvid min dotter och höll ett öga på henne när jag somnade en stund.

Vid sextiden på morgonen vaknade Johanna och det gick att kommunicera med henne för första gången. Hon tittade på mig.

- Mamma, du är här! Jag trodde att det var något jag drömde, sa hon och log.

- Japp, när du gör såna där dumma saker slänger jag mig på ett flyg och kommer på stört!

- Jag ville inte dö. Jag lovar! Jag ville bara stänga av alla tankar och sova.

Sedan somnade hon om igen och sov djupt i ytterligare tre timmar. Alla maskiner vid sidan av henne höll fortfarande koll på EKG och alla andra värden. Men sköterskorna hade slutat lysa i Johannas pupiller.

Vid tiotiden bytte Mikael av Astren, så att han fick åka hem och sova. Han hade jobbat i ungefär tjugo timmar vid det laget. Mikael hade jag aldrig träffat tidigare, men vi hade pratat i telefon flera gånger och jag visste att han också var trevlig och att han tyckte om Johanna. Och att hon gillade honom. Vi pratade inte lika mycket och djupt som jag och Astren, men det berodde nog snarare på att det var mer spring av personal och att jag var yr av trötthet. Jag hade slumrat i ungefär en timme.

Under dagen fortsatte Johanna att sova. Hon var bara vaken en stund då och då. Vid något tillfälle passade jag på att ge henne en korv med bröd och vid ett annat tillfälle en glass. Trots att hon var helt groggy av trötthet kunde vi skämta med henne och hon skrattade och var på bra humör. Hon insåg hur dråplig situationen var och hur onödigt det var att hälla i sig en hel flaska Theralen. Värst hade det varit för munnen och halsen. Det hade bränt som eld och bedövat halsen hela vägen ner. Theralen är väldigt starkt, för den som inte smakat. Ett par droppar under tungan bedövar hela munnen när man inte är van.

Vid ett tillfälle måste Johanna gå på toaletten. Jag och en manlig skötare följde med och stöttade henne, för hon kunde inte hålla sig upprätt på egen hand. När hon satt på toaletten såg jag hur hon blev kritvit i ansiktet och tuppade av. Jag fick panik. Jag trodde verkligen att hennes hjärta stannade eller nåt. Men skötaren ropade hennes namn och slog henne på kinderna och sa att hon bara hade svimmat. Jag tryckte på larmknappen och sedan hjälptes vi åt att lyfta bort henne från toaletten (med trosorna nere) och la henne på golvet och lyfte upp benen i luften. Då kvicknade hon till och med hjälp av den personal som kommit springande kunde vi bära henne tillbaka till sängen. Trots att jag visste att hon bara hade svimmat, började jag ändå gråta av chock. Rädslan och oron låg precis under ytan. Jag befann mig fortfarande i lätt chock efter telefonsamtalet kvällen innan. Det brukar ta några dagar innan jag är helt i balans efter en akututryckning.

Framåt kvällen hade Johanna piggnat till och försökte återigen ställa sig på benen. Och svimmade. Nu skrattade vi bara. Hon kunde nästan inte sitta upp i sängen utan stöd bakom ryggen utan att svimma. Men det berodde "bara" på lågt blodtryck. Maskinerna var bortkopplade och planen var att hon skulle lämna sjukhuset.

Eftersom hennes inläggning fortfarande definierades som suicidförsök, så måste vi åka till BUP-akuten i Malmö på en psykiatrisk bedömning, innan vi fick åka tillbaka till SiS. Det kom ytterligare en personal från SiS (eftersom de måste vara två för att köra Johanna) och vi hjälpte Johanna ut till bilen. Klockan var åtta på kvällen och om vi hade tur skulle resan tur och retur Malmö ta två eller tre timmar. Beroende på kö på BUP-akuten. Jag höll på att dö av trötthet, men det var bara att bita ihop. Men när vi hade satt oss i bilen vände sig Mikael om och sa:

- Vi skippar Malmö och åker direkt till SiS. Vi vet ju att Johanna inte försökte ta livet av sig. Eller vad tycker ni?

Jag och Johanna tjöt av glädje och personalen skrattade. Vad olydiga vi kände oss alla fyra!

När vi kom till Råby hade personalen ordnat en övernattningslägenhet till mig. Jag fick låna sängkläder och duschgrejer och gick dit. Johanna gick in på sin avdelning. Jag skulle hälsa på henne nästa dag igen. Jag hade bokat flyg hem på eftermiddagen.

Innan jag somnade tog jag en promenad till ICA (ca 1 km bort) för att köpa kaffe och frukost. Sedan kröp jag ner i sängen. Jag har nog aldrig somnat så gott och sovit så länge och djupt som den natten på Råby. Min dotter hade inte velat ta livet av sig, hon var utom fara och jag kände mig helt trygg. På övervåningen i ett gammalt stenhus i Skåne. På bilden till höger syns huvudbyggnaden på Råby och övernattningslägenheten ligger precis till vänster om där jag stod och tog fotot.

Gillar

Kommentarer

Motfriheten
Motfriheten,
Jag har gjort exakt samma i samma syfte med samma medicin fast i tablettform. På julafton. Jag ville bara sova bort den jobbiga ångesten som kommer som ett brev på posten på högtider.
nouw.com/motfriheten
livetmedanso
livetmedanso,

Det där känner vi ju igen... 😟

nouw.com/livetmedanso
Julia
,

Har aldrig läst bloggar, aldrig fastnat eller orkat läsa.. men din blogg. DIN blogg har jag fastnat för och främst är de tack vare Johanna <3 Hon är så jävla stark och modig, önskar bara att hon visste de. Hade jag bott nära och jag hade kunnat så hade jag mer än gärna varit vän med henne och umgåtts. Jag lider själv av grov psykisk ohälsa och har aldrig fått hjälp. Men detta inlägget gav mig lite hopp ändå att de kan finnas bra personal och att man kan få hjälp.. Trotts all skit ser jag en underbar människa i Johanna och en bättre mamma än dig får man leta i 1000 år efter.. Hoppas att ni båda mår bra ❤️ Kram ❤️

livetmedanso
livetmedanso,

Tack! Hoppas att du också mår okej <3

nouw.com/livetmedanso