Tankar i natten

Det är fortfarande natt, men jag vaknade och kunde inte somna om. Efter ungefär en halvtimme steg jag upp, gick ner i köket och satte på kaffemaskinen. Kaffe funkar alltid! Oavsett helvete, så blir livet alltid lite bättre om jag får en kopp kaffe.

Jag tände ljusen på soffbordet och satte mig med datorn i knät. TaeTae kom tassande och började klättra på mig. Han undrade vad jag gjorde uppe vid den här tiden. Och vart har flickan tagit vägen?

Ända sedan Johanna fick LVU och blev omhändertagen första gången sommaren 2018, så har jag tagit sömnmedicin för att kunna sova. Under några kortare perioder har situationen varit sådan att jag klarat mig utan, men i stort sett varje natt har jag behövt hjälp med att stänga ner alla tankar i huvudet.

Antingen tog jag för lite Theralen innan jag gick och la mig, eller också är det alldeles för många tankar som snurrar just i natt.

Och det är ju inte så konstigt. Återigen befinner vi oss i stormens öga. Återigen ska alla insatser och resurser sättas in och skyddsnätet dras åt. Berörda personer måste prata med varandra, planera och styra upp. Och jag ska återigen strida för min dotter och sätta mina egna gränser för vad jag klarar av. Dels mot andra, men framförallt mot mig själv. Jag får inte åta mig mer än jag klarar av. Och det är de tankarna som spökar i natt. Klarar jag verkligen av situationen på egen hand? Kan jag garantera Johannas säkerhet? Kan jag ha uppsikt över henne 24/7?

Svaret är nej. Är det ändå en risk jag måste ta, eller finns det andra alternativ? Just nu kan jag tyvärr inte se några. Och det är därför jag inte kan somna om. Hjärnan går på högvarv i sitt desperata sökande efter lösningar.

Det är min första vakna natt i nya lägenheten. Och det känns så mycket lättare än alla vakna nätter ensam i huset på Ekerö. Där kände jag mig helt ENSAM. Det känns mycket lättare och tryggare här i stan, med alla grannar som ligger och sover överallt runt omkring mig.

Dessutom är Johanna inte lika långt bort.

Gillar

Kommentarer