Somrarna 2015-2020

Senast jag hade en skön bara-vara-sommar, där jag tog varje dag som den kom, var 2014. Det var senaste gången barnen fick sommarlov, jag hade semester och en tom kalender i flera veckor.

Utan flytt, kaos eller påtvingade möten/vård och ofrivilliga resor kors och tvärs i eller utanför landet.

Jag kommer inte gå så väldigt djupt in i detalj på varje sommar, utan bara ge övergripande bilder för att förklara varför jag känner stress även inför den här sommaren.

Sommaren 2015:

Under våren sålde jag huset i Jönköping, där vi bott sedan 2006 och totalrenoverat. Det var 420 kvm och vi skulle flytta till Stockholm till en lägenhet på 96 kvm. Innan dess skulle Petter ta studenten och lägenheten i Stockholm renoveras. Samtidigt som villan skulle rensas och möbler och saker säljas, slängas, skänkas och packas.

Lägg till att jag fick diskbråck i nacken under våren och att vi hade två resor bokade. En till London i maj och en till Santorini i juli.

Jag fick nycklarna till lägenheten i Liljeholmen (huset i mitten på bilden) den 2 juni och flyttlasset gick den 20 juli. Innan dess åkte jag skytteltrafik mellan Stockholm och Jönköping, renoverade, städade, hanterade en student, hjälpte Petter att flytta och åkte till Grekland.

Jag städade hela villan helt själv och renoverade lägenheten helt själv. Dock endast tak och väggar.

När jag höll på att packa upp alla flyttlådor i Stockholm hade jag så ont i axlarna att jag måste leta upp en naprapat som satte en massa nålar i hela axlarna. Jag kunde inte lyfta armarna.

Det var inte bara praktiska saker att hantera. Det var också en sorg att lämna mitt älskade hus, mitt hem och min trygghet och flytta med två barn till en helt ny stad där jag inte kände någon.

Sommaren 2016:

Johanna hade börjat må riktigt dåligt under våren och självskadat en hel del. Både jag och skolan gjorde orosanmölningar till socialen och de påbörjade en utredning, som dock resulterade i att vi inte skulle få några insatser. Vi diskuterade klassbyte inför hösten, men det fick vi inte heller igenom. Johanna började sluta sig och låg mest i sin säng med stängd dörr. Jag var rädd för att "tappa" henne. Därför tog jag med henne på en nästan tre veckor lång bilsemester i Spanien. Vi skulle bo på fem olika hotell och vitsen med resan var att även jag skulle gå långt utanför min komfortzon genom att köra bil i ett främmande land och leta mig fram till olika platser. Den resan blev jättebra! Vi hade mysigt ihop och det slutade med att vi köpte en lägenhet, som vi flyttade in i på midsommarafton.

Efter några dagar måste vi åka hem och flytta hemma i Liljeholmen. Mellan två lägenheter. På själva flyttdagen måste jag hämta Josefin på Arlanda, när hon kom hem från sin språkresa i USA. Även i den här flytten renoverade jag innan vi flyttade in.

När flytten var klar åkte vi tillbaka till Spanien och fixade klart i lägenheten där, för att avsluta med att lämna nycklar till en uthyrningsfirma. Den skulle hyras ut när vi inte var där.

Det blev alltså flyttbestyr i både Spanien och Sverige från midsommar och under hela juli.

Lägg till oron för Johanna, där vi inte hade en fungerande skolsituation inför skolstarten i augusti. Ett klassbyte hade kunnat bli räddningen, men det fick vi inte igenom. I stället fick hon sätta i löshår, för då skulle det kännas lite lättare att ta sig till skolan. Men jag våndades. Med rätta (visade det sig).

Sommaren 2017:

Redan i februari insåg jag att Johanna inte kunde gå kvar i skolan. Inte på Blommensberg med sina klasskamrater. Hon vågade inte gå till skolan och hon vågade inte ens gå utanför dörren. Vi kunde ta hissen ner till bilen i garaget, men om hon måste gå ut på trottoaren måste det vara mörkt och hon måste vara maskerad. Ändå tryckte hon sig mot husväggarna av rädsla. Vi kunde inte bo kvar i stan.

Alltså köpte jag ett hus på Ekerö nära en skola, där jag redan i april krävde möten med skolan och Ekerö kommuns resursteam, för att säkerställa att Johanna skulle få en fungerande skolsituation. Vi hade åtskilliga möten under våren och sommaren och Johanna fick åka dit flera gånger för att titta och förberedas.

I juli månad gick flytten. För tredje året i rad blev det flytt i juli. Och inte bara EN flytt, utan jag sålde BÅDA lägenheterna vi hade haft i Liljeholmen (den ena hade jag haft uthyrd) plus mina föräldrars lägenhet. Och jag flyttade vårt bohag till Ekerö och mina föräldrars bohag till deras nya lägenhet på Östermalm. De hade fortfarande inte sett den när flyttlasset gick. Jag hade köpt den åt dem. Under några veckor hade jag nycklar till inte mindre än FEM bostäder, innan jag lämnade ifrån mig knippa efter knippa.

Under hela den här sommaren hade vi massor av möten på BUP och hos både den gamla och den nya socialtjänsten. Plus mellanvård i hemmet två gånger i veckan, då Johanna låste in sig i sitt rum och jag fick sitta med vårdteamet i två timmar varje gång. Alla vårdinsatser är väldigt påfrestande psykiskt och jag led av psykosocial stress hela våren och sommaren 2017. Johanna hade dessutom gjort ett suicidförsök i februari, så jag var galet orolig hela tiden.

Förutom flytt och vård spökade det i vårt nya hus, ungdomar kastade ägg på fasaden och Johanna fick ta emot en massa telefonhot. Jag fick tillkalla både medium och vaktbolag.

Första skoldagen i augusti kraschade exakt allt vi hade förberett och byggt upp och Johanna blev sjukskriven på obestämd tid.

Lägg till att Sannas häst blev ihjälkörd av en lastbil och att Sanna kraschade med bilen också. Sånt påverkade mig såklart också. Jag har ju fler barn än Johanna. Dessutom hade Josefin varit sjukskriven hela våren på grund av depression och självskadebeteende.

Sommaren 2018:

Johanna mådde väldigt dåligt och den 8-9 juli upptäckte jag att hon självmedicinerat med vodka hela våren, samtidigt som jag ägnat all tid åt att kartlägga hennes behov och förbereda för start på Magelungens behandlingsskola i Solna. Den platsen sa socialtjänsten upp och i stället fick hon ett akut LVU efter tio dagars fullständigt kaos.

Resten av sommaren ägnade jag åt möten med socialen, förberedelser inför rättegång och ständiga resor till Vänersborg för att hälsa på Johanna. Hunden blev jag tvungen att lämna bort.

Vid den här tiden hade jag dessutom hantverkare i huset, trädgården var uppgrävd och jag hade inget kök. Hela övervåningen var inplastad och väggarna uppbilade. Och det visade sig att hela huset var målat med plastfärg inomhus. Denna måste skrapas bort.

En väldigt kortfattad sammanfattning av en fruktansvärd sommar, som föregicks av ännu ett suicidförsök i april.

Sommaren 2019:

Under hela vintern och våren stred jag för att få bort LVU. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv kämpat så enträget och hårt och med ett sådant motstånd. Om jag stångade mig blodig för att Johanna skulle få hjälp 2016-2017 så var det inget mot hur jag slogs för att få hem henne.

För att kunna hantera den psykiska påfrestningen behövde jag sätta upp ett tufft träningsmål, som skulle matcha min psykiska kamp. Därför bestämde jag mig för att tävla i fitness. Jag skaffade den bästa coachen och hon gjorde ett träningsupplägg. Jag skulle upp på scenen bara 16 månader senare.

I maj förlorade vi rättegången, så jag fick fokusera på att övertyga socialen om att Johanna ändå skulle få komma hem. Att de skulle släppa LVU trots att vi inte blev av med det under den rättsliga processen. Ovissheten var fruktansvärd och jag kunde inte planera ens en vecka i taget.

Till slut skulle hon få komma hem, men jag fick lova att vara hemma med henne på heltid i minst ett halvår och tacka ja till massor av stödinsatser i hemmet. Inklusive en ny behandlingsskola. Johanna kom hem den 10 juli och vi hade ett par riktigt tuffa veckor, innan hon vågade tro på att hon skulle klara av att bo hemma. Vi var fullbokade med möten hos BUP och soc och vi måste ta emot stöd i hemmet minst två gånger i veckan. Även nu vägrade Johanna träffa dem och låste in sig i sitt rum när de skulle komma.

Framåt hösten stabiliserades situationen och vi fick ett par riktigt bra månader, innan det absolut värsta helvetet skulle dra igång.

Sommaren 2020:

Johanna kom hem från SiS Ljungaskog den 10 juni och mådde värre än någonsin. Jag kunde inte lämna henne obevakad ett enda ögonblick. Jag måste åka till gymmet när hon låg och sov och jag vågade knappt åka till affären när hon var vaken. Vissa dagar hade jag tillsyn på henne var tionde minut. Det var som att vakta någon med en pistol i ena handen och en kniv i den andra, från att försöka ta sitt liv.

Hon hade fortfarande LVU och vi visste båda att minsta lilla incident skulle få henne inlåst igen.

Efter någon vecka kunde jag inte hantera situationen längre. Det var då Hanna och Ival kom in i bilden. Ival hade hon lärt känna på SiS. De erbjöd sig att hjälpa mig att vakta Johanna.

Problemet var att hon hade LVU och måste vara i sitt hem i Stockholm. Och de bor i Helsingborg. Och Johanna måste lämna urinprov i Stockholm två gånger i veckan. Så vi åkte skytteltrafik mellan Stockholm och Helsingborg hela sommaren. I smyg för socialen första veckan, med godkänd permission andra veckan och återigen i smyg i en vecka, tills de (BUP och soc) äntligen förstod hur illa situationen var och släppte LVU, för att vi skulle kunna säkra upp kring Johanna.

I slutet av juli kom jag på att det nog var medicinernas fel att hon var så galet suicidal att hon typ käkade rakblad om vi inte hindrade henne. Voxra och Quetiapin. Vi trappade ner sakta och Johannas paniksvarta ögon ändrade sakta färg och lugnade ner sig. Den värsta faran var över.

Men i stället började hennes anorexi, som skulle leda till ett nytt hot om LVU eller LPT två dagar före julafton.

Nu väntar sommaren 2021 och den kan omöjligt bli värre än någon av de tidigare...

Tänk om den blir helt fantastisk i stället!

Gillar

Kommentarer

ella_eo,

Jag hoppas ni får en underbar sommar i år❤️

Aliciasderberg,

gör verkligen ont i hjärtat o läsa detta, man kan inte förstå vilken resa ni båda gjort me sån smärta. men vad ni båda är starka o ni har tagit er igenom så mycket! får verkligen hoppas denna sommaren blir bra för er båda 🥰

Lottakarlsson
Lottakarlsson,

Hoppas på att ni får en bra sommar ❤️ Never give up!🌟

nouw.com/lottakarlsson