Sociala medier på 80-talet

Det fanns naturligtvis inga sociala medier på åttiotalet, men vi som hade ett stort behov av att skriva och kommunicera med omvärlden utan att behöva träffa folk i verkliga livet hittade naturligtvis sätt även på den tiden.

Genom åren har jag blivit ifrågasatt och känt mig kritiserad, för att jag har ett sånt stort behov av att skriva en massa inlägg på Facebook och publicera storys på Instagram. För att inte tala om allt (för andra) helt oviktigt jag skrivit om på min blogg. Då tänker jag framförallt på min gamla blogg.

Från början kunde jag inte svara på det. Jag tog åt mig av kritiken och tänkte att det var något fel på mig som måste skriva allt jag tänker. Att jag måste "skrika ut" allt till omvärlden. Jag trodde att behovet uppstod, eftersom jag inte hade någon partner/vuxen vid middagsbordet på kvällarna. Någon jag kunde berätta för om min dag. Och mina tankar.

Men sedan började jag fundera på när behovet uppstod. Och det var redan när jag var liten.

På den tiden fick jag utlopp för samma behov genom att skriva dagbok och ha brevkompisar. Jag skrev dagbok varje dag under hela min uppväxt. Åtminstone från 10-årsåldern. Vid samma ålder började jag också skaffa brevvänner. Först i Sverige, men under mellanstadiet och högstadiet hade jag brevkompisar i hela världen. Som mest 42 stycken.

Därför är det bara att gilla läget. Jag är en person som måste uttrycka mig i skrift. Till viss del som terapi skulle jag tro. Som ett sätt att sätta ord på upplevelser, känslor och tankar. För att bearbeta dem. Precis som jag gör under mina promenader. Då går en röst i huvudet hela tiden. Rösten formulerar meningar och slutsatser. Och den letar efter svar på frågeställningar och problem. När jag kommer hem efter en promenad har jag alltid hittat lösningar och svar.

När det gäller skrivandet handlar det främst om att jag är en introvert person. Jag vill interagera med folk utan att träffa någon. Jag tycker inte om att vara bland människor. Jag trivs bäst ensam. Men samtidigt har jag ett socialt behov och tycker om att diskutera. Och jag tycker bättre om att skriva än att prata. När jag skriver har jag mer tid till eftertanke. Dessutom kan jag ångra det jag skrivit. Jag kan radera och skriva något annat. Det funkar inte i ett samtal. Då kan jag inte ta tillbaka ord som råkade hoppa ur munnen alldeles för snabbt. Det är tryggare att skriva. Dessutom blir jag alltid nervös med människor jag inte känner och minns knappt vad jag sagt, eftersom allt mitt fokus legat på att vara närvarande och "uppföra mig" och "verka smart" i samtalet. Jag har bra social kompetens, men den kräver 100% fokus av mig. Då blir det inget över till samtalets innehåll.

Det är väldigt, väldigt ofta jag suttit och pratat med människor i timtal, utan att minnas ett enda ord efteråt. Det är så pinsamt!

Låter det väldigt konstigt?

Min teori är att främst introverta personer känner igen sig. De som heller inte är bekväma bland folk, utan måste gå in i en "roll" för att kunna vara social och fungera.

Jag är ganska övertygad om att mina barn blivit framgångsrika på sociala medier för att de är precis som jag. De har hittat ett annat sätt att kommunicera med omvärlden än genom att interagera i verkliga livet. För att de också är introverta och inte känner sig bekväma bland folk. De hämtar energi i sin ensamhet och kan bara vara bland folk en viss tid. Tills den sociala energin tagit slut och de måste hem och ladda. I ensamhet. Själv behöver jag tystnad också. Total tystnad.

Gillar

Kommentarer

e1sa,

Jag och min ena kompis (hon mer än jag) har samma problem med att inte minnas vad vi pratat om med folk, så ensam är du inte iallafall!

livetmedanso
livetmedanso,

Haha, vad bra! Men vissa tror ju att det beror på ointresse och inte oförmåga 😉

nouw.com/livetmedanso