Siktet inställt på Luciapokalen

Idag hörde Farid av sig och föreslog att vi ska sikta på tävling i Luciapokalen redan i början av december detta året. Alltså har jag mindre än fyra månader på mig att komma i tävlingsform. My god! Men samtidigt känns det kul att ha det inom räckhåll och inte om typ nio månader eller NÄSTA års Luciapokalen.

Grenen vi siktar in oss på är Body Fitness.

Johannas kommentar:

- Men mamma, har inte du ont i ryggen?

Det blir helt enkelt bara en extra stor utmaning. Men den får jag ta. Diklofenak och min fantastiska naprapat får lösa det tillsammans.

Tack och lov att jag upptäckte benmaskinerna på gymmet i Sumpan idag. De blir min räddning när jag ska bygga gluteus maximus. Framförallt en av hiptrust-maskinerna. Om jag inte har träningsvärk av den i morgon, så blir jag rejält besviken.

Jag måste boka fler tatueringstider i september och oktober. Jag har en den 9 september, då jag ska börja på en stor tatuering på höften och låret. Den måste hinna bli klar i god tid. Jag kan inte ha en halvgjord tatuering eller en som håller på att läka, när jag ska stå på scen. Och jag vill tatuera över mina värsta bristningar efter graviditeten med Sanna. Då fick jag massor på höfterna och benen. Josefin gav mig bristningarna på magen. Men Farid säger att alla lager med spraytan och olja kommer dölja alla skavanker.

Värst är klackarna. Mina fötter klarar inte klackar. De sprängs i tusen bitar av smärta.

Den hårda träningen skrämmer mig inte. Inte heller den tuffa dieten. Att stå på scenen kan jag nog klara. Poseringen känns skitjobbig. Men klackarna är värst. Helheten är mitt livs största frivilliga utmaning.

Gillar

Kommentarer