Recension: Hon kallades hemmasittare

Nu har jag läst ut boken Hon kallades hemmasittare skriven av Nadja Yllner. Första halvan läste jag på ett par dagar, för jag kände igen mig såååå mycket i hur problemen kring Johanna började. Sida efter sida satte Nadja ord på min egen upplevelse. Från totalstoppet i hallen varje morgon till tårarna på kvällarna. Och alla samtal med läraren och försök till anpassningar i skolan.

Men sedan blev jag lite upprörd. Just när jag trodde att jag skulle få en beskrivning av de STORA problemen, så vände allt och problemen försvann. Innan de knappt hade hunnit börja. I min värld fanns det inte ens något underlag till en bok. I stället blev det en bok om ett icke-problem. Hade det varit MIN bok, så hade boken möjligen varit första kapitlet. Eller ett förord med bakgrunden till de RIKTIGA problemen.

Men det beror såklart på vad man jämför med. I DERAS värld var situationen såklart ansträngande och uppfattades som kaos.

Till råga på allt gick den här flickan i Blommensbergsskolan och fick ORIMLIGT mycket stöd. Samma skola som fullständigt traumatiserade Johanna och där jag stångade mig blodig för att få anpassningar och stöd. Men möttes av total oförståelse. Om jag räknar rätt på årtalen gick flickan året efter Johanna. Eller två år efter.

Kanske lärde de sig av situationen med Johanna och förändrade sitt arbetssätt när hon slutade? Vilket jag starkt betvivlar.

Eller beror skolans agerande på att mamman jobbar som reporter på Uppdrag granskning för SVT? Eller att det fanns två framgångsrika föräldrar och inte bara en ensamstående mamma?

Med tanke på att Nadja fullkomligt HYLLAR skolledningen och personalen på Blommensbergsskolan, så är det ingen omöjlighet att det rentav är ett beställningsjobb. Antingen för att göra reklam för skolan eller som ett politiskt drag, för att visa hur bra en vanlig kommunal skola (vilket poängterades flera gånger i boken) kan hantera en hemmasittar-problematik.

Hur den här flickan kunde hamna i liten grupp och därefter få en personlig elevassistent är för mig en gåta. Hon har varken en djup depression, självskadebeteende eller en npf-diagnos. Med tanke på hur mycket (och länge) andra föräldrar måste SLÅSS för att få anpassningar eller en resurs till sina barn, trots att de har tio (snarare femtio) gånger större problem än flickan i boken., så känns det VÄLDIGT skumt. Hennes föräldrar behövde i stort sett bara knäppa med fingrarna, så stod skolan i givakt och gav dem mer än de någonsin anat fanns att be om.

Nej, den boken var definitivt en besvikelse. Hur kan man ens komma på tanken att skriva en bok om ett problem som omedelbart togs på allvar och fick en lösning? Och hur kunde en familj få så orimligt mycket hjälp och stödinsatser? Det är så orättvist! Inte bara mot oss, utan mot väldigt många andra som år efter år möts av nonchalans och oförståelse. Och bristande resurser.

Gillar

Kommentarer