Psykologisk tid och klocktid

Det har varit jäkla jobbigt att fylla år idag. Jag har nog aldrig någonsin upplevt det lika tröttsamt. Förmodligen på grund av att jag tillåter mig att känna efter och analysera.

Redan på morgonen började gratulationerna på Facebook och jag förbannade mig själv, för att jag inte tagit bort min födelsedag där. Men jag bestämde mig för att inte besvara hälsningarna. Bara tacka med ett enda gemensamt tack-inlägg på kvällen.

Och så alla privata hälsningar. Alltså inte jättemånga. Bara ett tiotal, fördelade mellan sms och Messenger. Men de krävde åtminstone varsitt trevligt tack. Och för mig tar det nästan lika mycket energi att interagera på det sättet som att möta personerna i verkligheten.

Sedan ringde mina föräldrar mitt i PT-passet. Jag tyckte bort dem tre gånger, för de förstår inte när de blir bortklickade. De tror att samtalet inte går fram. När jag svarade satt de tillsammans vid högtalartelefonen (vilket är det absolut värsta jag vet) och jag fick anstränga mig för att vara någorlunda artig.

Sedan messade Mr Instanbul och ville ses på tisdag eller onsdag. Och jag har kommit fram till att jag inte orkar träffa honom fler gånger. Jag pallar inte att umgås på engelska. Dessutom ska jag ha flera möten både på tisdag (fyra) och onsdag (tre), vilket jag skyndade mig att skylla på

- Men det är inga problem, vi kan ses innan eller efter dina möten, svarade han.

Då förklarade jag att det inte är TIDEN som är problemet, utan att min ENERGI inte räcker för att träffa honom också. Det kunde han heller inte förstå (vilket är anledningen till att jag inte orkar kommunicera på engelska), utan erbjöd att jag kunde få öva mig mig på att vara social med honom. Som om det var min sociala förmåga jag behövde träna upp. Eller att vi kunde ses när jag mår bra igen. Det tog sjuttioelva meddelanden, innan han fattade (hoppas jag) att jag ALDRIG kommer orka umgås, eftersom det är min PERSONLIGHET som sätter stopp. Jag skrev att jag hatar folk och att jag måste vila i typ 23 timmar efter en enda social timme. Om den är på svenska! När jag hade umgåtts med honom förra söndagen var jag trött i 3-4 dagar och det sa jag till honom.

Detta pratade jag med Andreas om när vi träffades på eftermiddagen. Jag sa att det sällan är tiden som är min begränsing, utan den sociala ORKEN. Då förklarade han att klocktid är en slags tid som man måste förhålla sig till, men att det finns en PSYKOLOGISK tid att anpassa sitt liv efter. Och där måste jag vara noga med att sätta mina gränser. Ofta vet jag inte gränserna själv (inte innan) och så "tar jag ut mig" i för många sociala aktiviteter eller interaktioner. Eller också är jag tvingad av olika anledningar (typ SIP-möte i morgon). Men så långt det är möjligt måste jag lära mig vad jag orkar och hur mycket jag får lov att boka in. Det kan se glest ut i kalendern, men i verkligheten är det fullbokat. Psykologiskt.

När det gäller min jobbmail, som jag loggades ut ifrån och inte kommer in på igen, så blev jag uppmanad att ringa in till support i stället för att maila. Vilket kändes helt oöverstigligt jobbigt. Men jag tog mig i kragen och gjorde det. Men det hjälpte inte. Min mail hade av någon anledning (som de heller inte förstod) avaktiverats. De skulle skicka problemet vidare till någon annan. Nu blev jag påmind om varför jag sket i att fixa mailen för 1-2 år sedan. För jag orkade helt enkelt inte. De bad mig ringa i morgon igen. Får se om jag gör det eller skjuter problemet ytterligare ett år på framtiden. Grrr!

Just nu har jag dagens bästa stund. Jag och Johanna kom hem för en stund sedan och jag gick raka vägen upp och tvättade bort sminket och tog på mig mjukiskläder. Sedan satte jag mig i soffan. I total tystnad. Med datorn och mina tankar som enda sällskap. Jag var helt slut i både hjärnan och i talet (snubblade på orden) innan vi åkte från Josefin. Men jag hade en mysig kväll med tjejerna! Vi var på Olearys och käkade och sedan köpte vi rulltårta och fikade hemma hos Josefin och Milly, innan jag och Johanna tog en Bolt hem kvart i åtta. Då kändes klockan som elva.

Gillar

Kommentarer

Jenny
,

Jag fick göra nån lista på vad som ger energi och vad som tar energi på habiliteringen. Jag trodde jag skulle få hjälp med hur jag ska fördela den psykiska energin jag har men det fick jag inte. Tydligen bara i grupp men grupp funkar absolut inte för mig och dom kunde inte anpassa det så det gav mig absolut inget alls. Slösade bara på energi... tack och fuck off habiliteringen. Så jävla dumt med habiliteringen som inte har någon som helst kunskap om andra diagnoser utan BARA fokuserar på i mitt fall autismen. Depression och social fobi och allt det där är inte deras ansvar. Då blir jag hänvisad till psykiatrin. Psykiatrin kan inte autism så då blir jag hänvisad till habilitering. INGEN vill eller kan hjälpa mig med allt. Allting hänger på ett eller annat sätt ihop så jag behöver ju någon som kan hjälpa mig med båda delar.

livetmedanso
livetmedanso,

Har du läst mitt inlägg om energipinnar? Skulle det kunna fungera för dig?

När det gäller att få hjälp med helheten i problematiken misstänker jag att en privat terapeut eller psykolog är det bästa. Tyvärr väldigt dyrt 🤑

nouw.com/livetmedanso