Påskafton 2019: Jag körde Johanna till SIS Råby

På påskafton för två år sedan skjutsade jag Johanna till SIS Råby i Lund. Långt ner i Skåne, ungefär 70 mil från Stockholm. Det är en av anledningarna till att påsken blivit extra jobbig. Årstiden och de gula fjädrarna påminner om smärtan och oron jag kände då.

Placeringen på SIS Råby var en följd av att Johanna avvek (rymde) från det HVB-hem hon bodde på utanför Uppsala. Hoppet Fågelbo HVB var ett fruktansvärt ställe och jag ska återkomma till Johannas placering där och varför hon rymde i ett separat inlägg

Under Johannas rymning hade jag kontakt med en väldigt förstående kvinna på IVO (som hanterade alla anmälningar jag gjorde avseende HVB-hemmet) och med den polis som hade hand om efterlysningen och handräckningen av Johanna. Både IVO och polisen visste att Johanna höll sig undan i väntan på att Ekerö kommun skulle säga upp hennes plats på Fågelbo. Först då skulle jag kontakta polisen och låta dem verkställa handräckningen (gripandet).

I början av påskveckan fick jag beskedet att placeringen på Fågelbo var avslutad. Jag åkte raka vägen dit och hämtade alla Johannas saker. Hon hade bott där i fem månader och hade allt från en minikyl till flera flyttlådor med kläder, sängkläder, smink, pussel och prylar. Det var precis att jag fick in allt i min Volvo XC60. Två personal stod med armarna i kors och blängde surt när jag lastade.

- Hon får skylla sig själv att det blir SIS för henne nu, sa den kvinnliga.

- Allt är bättre än det här jävla stället, svarade jag.

På väg därifrån ringde jag till min kontakt på polisen och frågade vart handräckningen skulle gå nu, när placeringen i Uppsala var avslutad. Han berättade att Johanna fått en placering på SIS Råby i Skåne.

Jag kontaktade Johanna och sa att hon skulle till Råby. När hon googlade fick hon panik. Men jag bad henne googla SIS Brättegården, där hon varit och där hon trivdes, och då stod det lika mycket skit och hemska saker om det stället. Det finns liksom ingen som höjer några SIS-anstalter till skyarna på nätet, haha! Dock kunde vi inte komma ifrån att Råby även tar emot killar med LSU (ungdomsbrottslingar). Brättegården tar bara emot flickor.

Vid den här tiden hade jag en pågående konflikt med socialtjänsten, så jag tog både reda på att den gamla placeringen var uppsagd och vilken som var den nya, utan att fråga socialen. Polisen visste detta och vi var överens om att hantera handräckning och transport till SIS Råby utan att informera socialtjänsten. De skulle helt enkelt inte få veta att Johanna skulle transporteras dit. Det skulle bli en chock veckan därpå, när de kom tillbaka efter påskledigheten. Att hon hade inställt sig frivilligt. Vad paffa de skulle bli!

Johanna hade sagt till socialen, när hon ringde dem från sitt gömställe, att hon skulle kontakta polisen och låta dem hämta henne, så snart platsen på Fågelbo avslutades. Även om det blev SIS. Och hon tänkte hålla sitt löfte. Vilket soc inte trodde på.

Den trevliga polisen frågade om jag kunde tänka mig att köra Johanna själv till Lund. Göra det till en liten familjeutflykt över påsk. De skulle nämligen inte utföra några transporter över påskhelgen och då fanns risken att Johanna skulle hamna i häktet i väntan på transport veckan därpå.

- Du kan väl låta henne komma hem ett par dagar, packa i lugn och ro och sedan köra ner henne? Det tror jag blir det minst traumatiska för Johanna. Vi vill ju undvika fler traumatiska upplevelser för henne.

Jag började nästan gråta av tacksamhet över den förstående polisen och den tillit han hade till mig som förälder. Att jag ville min dotter det bästa, men samtidigt satt fast i socialens klor och var tvungen att förhålla mig till vad de beslutade.. Med tanke på den kamp och oförståelse jag hade mött från socialtjänsten det senaste halvåret (vilket jag ska återkomma till), så var det extra mycket värt att få polisens fulla stöd.

- När du har lämnat Johanna på Råby ber du personalen ringa till mig och bekräfta att hon är på plats, så tar jag bort hennes efterlysning.

Sedan ringde jag till SIS Råby. Det finns flera olika avdelningar och jag visste inte på vilken Johanna hade blivit placerad. Så jag chansade.

- Hej, jag har en dotter som just fått en placering hos er, men jag vet inte vilken avdelning. Kan du hjälpa mig? frågade jag Mikael som svarade.

- Du har kommit till den enda tjejavdelningen, så det är hos oss Johanna ska vara. Vi har just fått information om att hon är på rymmen och har handräckning hit.

Jag förklarade situationen och sa att jag tänkte komma ner med Johanna på påskafton. Det hör inte till vanligheten att föräldrar själva kör sina barn till SIS, så jag möttes av stor förståelse i vår ovanligt svåra situation. På skånska, vilket jag tycker är väldigt trevligt. Vi var välkomna till helgen!

Nästa steg var att hämta hem Johanna från hennes gömställe och skjutsa hennes rymmar-kompis till en plats, varifrån hon kunde ta sig tillbaka till Fågelbo på egen hand. Eftersom jag (trots polisens vetskap) gjorde mig skyldig till lagbrott, genom att undanhålla Johanna från de sociala myndigheterna, så kunde jag inte köra flickan hela vägen. Jag var väldigt orolig för att socialtjänsten skulle komma på mig, när jag tog hem Johanna. Eftersom vi befann oss i en rättslig strid ville jag inte att de skulle få fler saker som kunde vändas emot mig. Jag hade redan fått "brister i omsorgen" på helt felaktiga grunder och jag hade lämnat in en ansökan om hemtagning och min advokat höll på att förbereda en rättslig process.

Det var mysigt att få hem Johanna två nätter. Från skärtorsdagen till påskafton. Hon var lugn och accepterade att åka till SIS igen. Hon packade upp alla saker från Fågelbo och packade det hon ville ta med sig till Råby. Hon pysslade och fixade i sitt rum och jag upplevde att hon tyckte att situationen var ganska okej. Varken hon eller jag räknade med att hon skulle behöva stanna särskilt länge på Råby, för det skulle vara rättegång knappt tre veckor senare och förhoppningsvis skulle vi få bort LVU.

I efterhand visade det sig att hon preparerade alla sina saker med rakblad. Innanför kanten på locket till ett pussel, insytt i necessären och inpetat i ett gosedjur. Och på fler ställen jag inte fått reda på. Det betydde att hon inte fick ha sina saker på Råby, sedan hon lyckats skära sig med det första rakbladet. Personalen tog det säkra före det osäkra och plockade ifrån henne allt. Och placerade henne i ett rum bredvid kontoret med fönster i dörren och tät tillsyn.

På påskafton packade vi bilen och åkte. Johanna satt tyst i baksätet hela vägen till Jönköping, där vi plockade upp Sanna. Jag kände att jag behövde hjälp med att peppa Johanna den sista biten, men framförallt behövde jag sällskap på väg därifrån. Och någon som kunde ta över körningen efter så många mil. Eller om jag bröt ihop.

När vi närmade oss Lund sa Johanna:

- Jag börjar bli jättenervös nu. Hur kunde jag gå med på det här?

Jag och Sanna var också nervösa och höll på att köra fel. Vi visste ju inte hur Johanna skulle reagera när vi väl kom fram. Och när vi skulle åka därifrån.

När vi kom fram till bommen ringde jag in till avdelningen, som öppnade och vi kunde köra in. När vi kom fram till den byggnad där Johanna skulle bo, så svängde jag in och parkerade bilen. Samtidigt som vi klev ur öppnades dörren och två personal kom ut för att ta emot oss. En kille och en tjej i trettioårsåldern. De var glada, trevliga och skämtsamma. När jag sa att Johanna kände sig väldigt orolig för att gå i samma skola som killarna med LSU, så la killen armen om henne och sa att han skulle finnas där för henne.

Då visste jag inte att han och jag skulle sitta tillsammans en hel natt på sjukhuset och vaka över Johanna exakt tre veckor senare.

Jag och Sanna fick följa med in i besöksrummet en stund tillsammans med Johanna, men efter en stund kände jag att hon var redo att bli lämnad. Det var dags för inskrivningssamtal och nakenvisitering. Vi kramade henne och åkte. Jag lovade att hälsa på bara någon vecka senare.

Det kändes bra och jag bröt inte ihop. Johanna hade varit lugn och inte gråtit. Hon verkade nästan tycka att det var skönt att bli inlåst igen, efter att ha varit på rymmen och efterlyst i flera veckor. Nu kunde hon slappna av. Nu visste hon vad som gällde för ett tag framöver.

När jag ringde till henne senare på kvällen, så var hon jätteglad i telefonen.

- Mamma, jag känner en tjej här! Vi gick i samma skola i Uppsala!

Denna lilla värld med placerade flickor. Det var inte första gången hon sammanstrålade med någon hon träffat tidigare. Eller någon som JAG träffade när jag jobbade på SIS Rebecka.

För första gången på många, många månader kunde jag slappna av och lita på att Johanna hade det ganska bra. Åtminstone just precis då. Jag kunde köra hela vägen tillbaka till Stockholm utan att känna att jag tagit henne ur askan rakt in i elden. Det kändes som ett litet steg i rätt riktning.

Jag fick samtal av den snälla polisen också. Han tackade för ett bra samarbete.

Det var dessutom väldigt positivt i den kommande förhandlingen i Förvaltningsrätten, att "mamman såg till att Johanna inställde sig på SIS Råby". En rättegång vi tyvärr förlorade, men det ska jag också be att få återkomma till längre fram.

Gillar

Kommentarer

Jenny
,

Såna poliser behöver vi verkligen fler av!

livetmedanso
livetmedanso,
Somja
,

Ni är sjukt starka efter allt ni går/gått igenom❤️Jag vill bara tillägga att jag bor ca 30 minuter från JUST SIS Råby. Men ni är verkligen sjukt starka och fortsätt kämpa!

livetmedanso
livetmedanso,

Det är fint nere i Skåne! Just Lund gillade jag väldigt mycket. Jag hade aldrig varit där tidigare. Jag bodde på ett hotell vid något tillfälle (i stället för övernattningslägenheten på Råby) och var inne i domkyrkan vid två tillfällen. Ja, vi kämpar! Just nu har vi en uppåtkurva, men jag är väldigt rädd för att inte orka en eventuell ny krasch <3

nouw.com/livetmedanso