P som i torsdag

Torsdagar betyder numera PT och POSERING. Veckans jobbigaste dag. Det är visserligen inget benpass med Farid, men poseringen är desto jobbigare. Veckans absolut jobbigaste timme. Mest mentalt, men det är även fysiskt ansträngande att flexa i en timme. Och gå i klackarna i en hel timme.

På tal om att flexa. Kolla mina bröstmuskler! Och axlarna också förresten. Men bröstet ser ju nästan groteskt ut. Farid höll på att krevera av lycka och var absolut tvungen att filma mig när jag låg där och höll på att spränga sönder mig själv, haha!

Sedan fotade Denice mig i smyg, när jag låg på golvet och gjorde mina dagliga ryggresningar. För att visa mig att jag VISST har en rumpa (i vissa lägen), haha! Själv ser jag dock bara mina valkar på ryggen. Det är på dem min blick fastnar. Maria (poseringscoachen) säger att hon tror att de försvinner i slutet, när jag tappar allt fett och vätska. Men jag vågar inte räkna med det.

Det blev ett bra pass idag. Jag var på gymmet i tre och en halv timme och träffade och pratade med många trevliga människor. Alla jag vill och brukar träffa. Inklusive Jossan, som kom dit strax innan mig klockan 07:40. Man tror inte att det är sant! Men hon ville hinna träna, innan hon skulle tatuera sig klockan elva. Och hon måste hinna hem till Milly emellan.

På väg från gymmet (i regnet) tog jag en omväg via MGL Sushi för att köpa lunch till mig och Johanna. Jag var galet sugen och jag kände på mig att det kanske skulle locka lilla fröken att äta idag. Hon åt fyra stycken, innan hon plötsligt började tänka på att laxen är ett djur och då gick det inte längre. Den femte spottade hon ut. Övriga tre snodde jag laxbitarna från, för att boosta mitt proteinintag. Jag blev proppmätt och livrädd för att inte kunna hålla in magen på poseringen.

Precis som alltid blir jag lugn och trygg när jag väl träffar Maria på Nordic Wellness i Lindhagen centrum. Panik har jag bara dagarna INNAN vi ska ses, när jag själv tycker att jag inte övat tillräckligt och inte utvecklas något. Men hon ser att det går framåt! Och hon älskade mina nya skor och sa att jag kan gå jättefint i dem. Även om jag måste ha strumpor i skorna, för att inte halka omkring i min egen svett på sulorna i plast. Vi jobbade på övergångarna mellan poserna och på min I-walk. Både gången och själva poserna sitter ganska bra. Förutom vissa små detaljer, som Maria ständigt måste påminna mig om. Typ att sänka höger axel (eftersom jag är lite sned), hålla magen och spänna lite här och där.

Det visade sig att Maria nog ska sitta som domare på tävligen! Bra eller dåligt? Jag vet inte, haha!

Efter poseringen skulle jag ta mig från Lindhagen till Spinecenter på Karlavägen 108. En sträcka på drygt sju kilometer. Jag insåg att jag inte skulle hinna gå hela vägen på den timme jag hade på mig, så jag gick till Fridhemsplan, åkte tunnelbana till Hötorget och gick därifrån.

På tal om att gå, så är mina ben återigen helt stumma och stenhårda och orkar knappt ta ett enda steg, när jag gått bara några kilometer. Undrar vad det beror på? Tur att jag ska få åttio minuter benmassage på tisdag nästa vecka. Jag tror nämligen att musklerna i benen liksom behöver "syresättas".

Läkaren jag träffade idag hade heller ingen aning om vad som orsakar min förlamade tå. Hon hade aldrig råkat ut för något liknande. Hon började prata om steloperation av min ländrygg, men jag sa att det inte är aktuellt att ligga till sängs i flera månader, i ett läge när min kropp är i sitt livs bästa form. Eftersom vi ändå inte vet om tå-problemet hör ihop med artrosen i ryggen, så vore det dessutom bara en chansning. I stället ska hon skicka en remiss till en fotspecialist.

To be continued alltså.

När jag kom hem lyckades jag få i Johanna en äggkopp med lite blandade nötter och en halv kiwi. Jag stekte proteinpannkakor också, men hon rörde inte den jag la på hennes tallrik. Men nötter är ju bättre än inget och jag skulle snart laga middag.

Den som inte vet hur det är att agera matpolis åt någon med ätstörning har ingen aning om vilket engagemang som dagligen krävs för att lyckas få den "matstrejkande" personen att få i sig tillräckligt med kalorier. Jag kämpar med både henne och mig själv. Men liksom tvärtom. Jag upplever ändå att min personliga disciplin på sätt och vis underlättar för henne. I början triggade det henne, att jag räknade kalorier och vägde min mat. Men nu ser hon hur mycket jag faktiskt äter. Att jag INTE äter pyttesmå mängder eller säger nej till allt. När hon ser att jag vågar äta, trots att jag ska tappa fett och tävla, så blir mat mindre skrämmande för henne. Känner jag.

Och till middag åt hon riktigt bra! Vi åt strips (100 gram var i airfryern) och bearnaisesås (jag tog en matsked och hon en deciliter). Jag åt det tillsammans med en kycklingfilé (och femtio gram sojabönor för att öka proteinet ytterligare) och hon med en vego-burgare. Och med orange och grön tomat i skivor. Växelvis på tallrikarna. Min portion blev 427 kcal, vilket är för lite så jag fick äta 125 gram kvarg till efterrätt. Totalt 45 gram protein. Bra!

Nu ska jag plocka in i diskmaskinen, innan det är en ny release på Gymshark klockan åtta. Förhoppningsvis släpper de inte något jag måste köpa. För jag har redan tillräckligt med träningskläder. Men OM det kommer något jag MÅSTE ha, så kan jag inte låta bli att beställa :)

Gillar