Nattliga plågor gav inspiration åt fixardag

Jag vaknade klockan två och var på toaletten. Dörren till Johannas rum stod öppen och lamporna var tända både där inne och i hela lägenheten. Men det var helt tyst. Antagligen var Johanna och hennes kompis ute på balkongen och rökte. Jag skyndade mig tillbaka till sängen.

Men jag hörde aldrig balkongdörren öppnas och stängas. Och ingen gick uppför trappan till sovrummen. Tiden gick och jag började bli misstänksam. Hade de lämnat lägenheten? Jag var tvungen att kolla Zenly. Nej, de verkade vara hemma. Jag väntade en stund still. Äntligen hörde jag dem där nere och sedan i trappan och badrummet. Men sedan gick de ner igen. Och sedan blev det helt tyst igen. Länge.

Vid det här laget insåg jag att det inte skulle gå att somna om. Det hade redan gått ungefär fyrtio minuter. Jag var täppt i näsan, mina nya tatueringar ömmade och gjorde fruktansvärt ont (fick förklaringen senare idag), min inflammerade armbåge gjorde ont när jag försökte ligga på höger sida i stället för vänster och min mage var i uppror efter kebabpizza, chips och glass. Dessutom var jag upprörd över situationen vi befinner oss i. Med vaccinpass och nya restriktioner på gång. Tänk om de inför vaccinpass på gymmet, vad gör jag då? Hela mitt sociala liv och min tillhörighet finns där. Jag har INGET utanför gymmet. Inget jobb, inga jobbarkompisar, ingen familj (mer än Johanna och Josefin), inga vänner och ingen relation. Och jag tillhär inga andra sammanhang eller grupper. Ingenting. Jag kände samma frustration som när de införde vaccinpass till Luciapokalen (bara några dagar innan) och jag trodde att jag inte skulle få tävla.

Vid tretiden hörde jag flickorna igen. Och de verkade gå och lägga sig. När jag var säker på att de låg i sängen steg jag upp. Nere i köket satte jag igång kaffemaskinen och rostade två mackor. Sedan satte jag mig i soffan. Och sökte ännu mer information. Sådant de INTE säger på nyheterna på teve. Och jag kommenterade i diverse olika trådar på Facebook och Twitter. Det är sånt jag ofta roar mig med vid datorn.

Och det är sådant som ofta tar slut på min sociala ork, så att jag inte pallar att chatta med folk på DM och Messenger etc.

Jag beställde också träningskläder till Petter i julklapp. Utöver den kaffemaskin jag redan köpt.

Vid femtiden kände jag mig lite trött igen och bestämde mig för att försöka sova. Tatueringen gjorde fortfarande väldigt ont och magen hade inte blivit bättre av kaffet och de rostade mackorna, men jag slumrade till en stund i alla fall. Vid halv sju gick jag upp och drack mitt vanliga morgonkaffe. I vanlig tid.

Men tack vare den ovisshet och rädsla jag känner inför eventuellt vaccinpasskrav på gymmet och den påverkan det skulle få på mitt liv, så har jag känt mig extra motiverad att rensa och få ordning hemma idag. Efter träningen såklart. Men först två timmar på gymmet. Det var kul att ha något att se fram emot EFTER träningen för en gångs skull.

Jag kom hem klockan tolv och gjorde proteinpannkakor och kaffe. Johanna hade just ätit toast med sin kompis, innan hon åkte hem, så vi måste vänta med lunchen.

Därför passade jag på att göra det jag sett fram emot hela förmiddagen, nämligen att promenera till Götgatan och köpa förvaringslådor på Granit och på Ordning & Reda. Jag skulle köpa en ny tub Bepanthen på apoteket också, men det var stängt på Götgatan. Därför gick jag hem med mina två stora kassar, innan jag gick och slängde en massa kartonger (mest bortrensade pärmar från källarförrådet) och gick till ett annat apotek. Långt bort åt andra hållet.

Jag och Johanna hade nämligen kommit på att den Bepanthen jag köpte häromdagen (på det närmaste apoteket) inte fungerade på tatueringarna. Hon hade nämligen lika mycket problem med sina nya tatueringar som jag. Den sort vi brukar ha var slut, så jag tog en annan. Och vi tyckte båda två att den var betydligt lättare att smörja in. Och det blev inte lika kladdigt. Jätteskönt tyckte vi!

Men det berodde på att den inte var fet. Vilket den MÅSTE vara!

Det är därför jag har haft så ont. Och det är därför Johanna haft ont och klåda. Killen på apoteket visade på skillnaden mellan tuberna. Tyvärr var den jag skulle ha slut på detta apoteket också, så jag fick köpa en pytteliten tub (30 gram) , men den räcker till oss båda idag, ikväll och i morgon bitti. Så ska jag försöka få tag i varsin stor tub (150 gram) i morgon.

Det var en befrielse att smörja in de ömma blommorna med den feta salvan. Lindrande som liniment på en brännskada. Vilket det typ är. Hela blommorna poppar upp av hundratals brännblåsor. Ser det ut som. Som vattendroppar på blombladen. Tredimensionella. Inte bra alls. Hoppas att de läker som de ska, trots att jag inte smort in dem med rätt salva från början.

Nu ska jag organisera mina småsaker i arbetsrummet i mina nya förvaringsboxar!

Gillar