När jag jobbade på SiS

När Johanna blev akut omhändertagen och fick LVU 2018 blev det väldigt tomt hemma. Inte bara hemma i huset, utan också i mitt liv. Det var ingen som behövde mig och jag kände inte att mina dagar var meningsfulla.

Därför började jag se mig omkrig efter ett jobb. Eller en sysselsättning. Jag behövde hitta ett sammanhang och en tillhörighet. Jag ville träffa folk och göra nytta någonstans.

När jag googlade på diverse jobb-sidor upptäckte jag att SiS Rebecka på Ekerö sökte timvikarier. Perfekt! Dels kunde jag bestämma själv vilka pass jag ville jobba och dels låg det väldigt nära. Tio minuter med bil.

Framförallt skulle jag göra nytta. När inte Johanna behövde mig, så fick jag chansen att hjälpa andra. Andra flickor med liknande problematik. Struliga tonårstjejer. Sådana hade jag ju erfarenhet av. Den erfarenheten borde väga tungt vid en anställning. Och min utbildning som pedagog borde duga.

Jag hade en annan baktanke också. Men det sa jag inte på intervjun. Jag ville nämligen veta exakt vad Johanna genomgick. Jag ville se SiS från insidan. Jag ville veta vilken typ av ungdomar hon mötte. Och vilken typ av personal hon träffade. Jag ville veta hur hon hade det. Fullt ut.

Och det har verkligen varit värdefullt i min kontakt med socialtjänsten, med personalen på Johannas boenden och framförallt med Johanna. Vi har kunnat mötas i en ömsesidig förståelse. Hon vet att jag vet hur det är på SiS. Och jag har vetat EXAKT hur det är att ha ständig tillsyn, periodisk tillsyn och att sitta på VIE. Och hur långtråkigt det är, vilket kaos det kan bli och hur nonchalant en del personal är. Jag vet hur sängarna och madrasserna ser ut och jag kan rutinerna. Och jag upplevde att Johanna verkligen UPPSKATTADE att jag jobbad på SiS. För HENNES skull. För att jag ville veta hur HON hade det. För att kunna MÖTA henne i det både då och efteråt. För hur många andra skulle hon träffa, som vet vad det innebär att sitta på SiS?

Jag började jobba där i början av december 2018. Då hade Johanna lämnat SiS och flyttat till Hoppet Fågelbo HVB och jag trodde att hennes tid på SiS var förbi. För alltid. Då visste jag inte att det skulle bli två gånger till. Och inte att hon skulle hamna på SiS Rebecka i två dygn i samband med den andra LVU-förhandlingen i början av maj 2019.

Om jag inte hade jobbat på SiS, så hade jag inte förstått varför Johanna började prata "Rinkeby-svenska" när hon var placerad. Själv började jag både tänka och drömma med brytning. Och jag började använda uttryck jag aldrig ens hade hört tidigare. Både ungdomar och personal har till stor del utländsk bakgrund. Det bör alltid finnas minst en personal på plats som pratar arabiska, för att inte ungdomarna ska kunna prata så att personalen inte förstår. Jag hade aldrig förstått detta om jag inte själv upplevt det.

I samband med Johannas rymning i mars 2019 blev jag tvungen att sluta jobba på SiS. Det var nämligen inte lämpligt att jobba där, när jag hade en egen dotter som var avviken och efterlyst. Och som helt uppenbart skulle hamna på SiS igen. Jag fick helt enkelt sparken. Men jag hade fått ut det jag ville. Jag hade gjort nytta under några månader och jag hade fått se SiS från insidan. Jag var klar. Och dessutom behövde jag fokusera på Johanna igen. Jag behövde få loss henne ur myndigheternas vassa klor.

Gillar

Kommentarer

svullo
svullo,

Smart! Gillar din klarsynthet och engagemang, grymt bra, du sprider hopp!

nouw.com/svullo
livetmedanso
livetmedanso,

Tack, det var snällt sagt 😊

nouw.com/livetmedanso