Möten och sol

Idag hade jag varken lust eller energi på gymmet. Jag var totalt omotiverad och det händer väldigt väldigt sällan. Det är en tydligt reaktion på de senaste dagarnas förändring av nuläget. Alla tidigare gånger jag varit utsatt för liknande situationer (när jag upptäckte att Johanna använde droger, när vi haft vändor på BUP-akuten etc.) brukar jag få en svag vecka. Då är jag alltid snäll mot mig själv. Jag tränar naturligtvis, men jag lättar på vikterna, drar ner på tempot och jag måste inte vara på gymmet i två eller tre timmar.

Idag körde jag rygg i en timme. Plus tio minuter mage och biceps. Det fick räcka.

Jag måste erkänna att det även var solen och bryggan som drog. Inte bara min energilöshet och brist på motivation som satte stopp. Dessutom ville jag hinna köpa kaffe och en burk keso och äta i lugn och ro, innan jag måste flytta in i skuggan för att vara med på en bolagsstämma på Teams. Den tog 75 minuter, sedan kunde jag gå tillbaka till bryggan, där mina "gym- och solkompisar" börjat droppa in.

Klockan ett skulle jag vara med på ytterligare ett Teams-möte. Ett två timmar långt styrelsemöte. Men jag anmälde förhinder. Förutom energilöshet är det min hörsel som främst påverkas när jag får psykosocial stress. När jag känner panik, oro och inte har kontroll över min (vår) situation. Jag pallar verkligen inte ljud i lurarna då. Och definitivt inte en massa olika röster som sitter vid ett bord 35 mil bort, där jag ska försöka urskilja vem som pratar och kunna hänga med i samtalet. Värst är alla ljud runtomkring, när någons telefon plingar, när papper flyttas på bordet eller när någon skjuter lite på sin stol. Ljuden förstoras upp och hotar att spränga mitt huvud. Jag vill bara skrika, slita ur lurarna och kasta dem i vattnet. Jag måste ha ett ljud i taget. Inte många på en gång, för jag har inget filter som sorterar. När jag upplevde detta första gången 2017 förstod jag inte vad som hände. Men nu vet jag och nu lyssnar jag till mina begränsningar. Och jag vet att det går över när livet lugnar sig igen.

På eftermiddagen lämnade jag mina nya vänner, solen och kajen och promenerade över Västerbron till Kungsholmen. Till frisören, Natalia på Jade STHLM. Det var dags att bli fin i håret igen. Något jag ska börja prioritera. Frisörer brukar inte tro på mig, när jag säger att jag måste bottenfärga hemma varje vecka, men nu fick Natalia se vilken utväxt det blivit på bara två veckor. Mitt hår växer alldeles för fort. Jag önskar att man kunde stanna av hårväxten på något sätt. Längre fram, när mitt hår reparerats och blivit friskt och långt igen alltså. Inte nu när det är trasigt och för kort.

Johanna har varit hemma dagen. Hon fick besök av en kompis under tiden jag var hos frissan. På vägen hem tog jag en kaffe och en fralla på Götgatan, innan jag gick till Picard och köpte cannelloni till middag. Och till Hemköp för att köpa cigg och grönsaker. Jag kom hem vid 19:30-tiden och hade återigen varit hemifrån ända sedan i morse. Kånkandes på en ryggsäck alla mina 20000 steg.

Idag har jag tänkt mycket på min äldsta dotter Sanna. Hennes ena häst blev sjuk igår och hon vakade hos henne i stallet hela natten. Veterinären kom vid 23-tiden igår kväll. Det verkar dock som om Bonnie är utom fara nu. Hoppas verkligen det! Häromdagen var det nämligen årsdagen för Sannas förra häst Bayliros dödsdag. Det är fyra år sedan han blev ihjälkörd av en lastbil. Vi vill inte ha fler häst-tragedier!

När jag kommer hem och ser Johannas skor på hallmattan blir jag alltid så varm i hjärtat. De står alltid som på bilden nedan. Det absolut roligaste är att Sanna tar av sig sina skor (och lämnar dem) exakt likadant. Det är Sanna och Johanna som gör så och ALLTID har gjort så. Inte Josefin och Petter. Jag känner aldrig någon irritation över att de inte ställer dem snyggt vid sidan eller på skohyllan. Det känns bara mysigt.

Gillar

Kommentarer