Mjuk pepparkaksbak

Eftersom jag inte har skapat så många juldofter i mitt hem den här julen, så bakade jag en mjuk pepparkaka idag. Josefin och Milly är hos oss och vi har ätit Max-mat (den beställningen vi gjorde via Foodora på julafton, men som vi inte fick igenom eftersom det var stängt) och nu gör Johanna fransar på Jossan. När hela min Stockholms-familj är samlad, så ville jag göra det lite extra mysigt såhär på annandagen.

Under hela min uppväxt var annandagen min lillasysters födelsedag Det är det såklart fortfarande, men vi brukar bara skicka grattis-sms på varandras födelsedagar nuförtiden.

Vi hade också lite lösa planer på att åka till Jönköping och träffa Sanna och Petter idag. Eller mötas någonstans halvvägs. Men så kom jag på att det är mycket trafik idag och alldeles för mycket folk på matställen och bensinmackar längs vägen. Och då kändes det onödigt och jobbigt. Dessutom har jag känt mig lite förkyld de senaste dagarna och då ska man ju undvika att resa och att träffa folk man inte träffar annars. Mina vuxna barn räknas till den kategorin numera. Hade det funnits antigentest att få tag i hade det varit en lösning. Men de är ju slut exakt överallt i Stockholm. Har jag hört och läst.

På förmiddagen blev det ett väldigt trevligt och bra träningspass. Josefin var också där och massor av folk jag känner. Det var väldigt lugnt och lite folk, men de som var där är såna jag brukar prata med. Det blev sån där skön familjär stämning som det blir ibland, när det är "rätt" folk där. Då går jag därifrån och är socialt mätt. Och på bra humör.

Egentligen för socialt trött, för att orka ta fler konversationer idag. Ändå var jag tvungen att hantera ett par stycken på WhatsApp och Telegram. Två appar jag egentligen inte vill ha, eftersom jag försöker begränsa antalet plattformar för socialt nätverkande. Jag har dock inte Snap eller Kik. Jag tycker att det räcker med Messenger, mail, sms och Instagram. Framförallt när jag helst inte vill ha några konversationer på telefonen överhuvudtaget. Men ibland är jag så illa tvungen. Bland annat min bostadsrättsförening och uthyrningsfirman i Spanien sköter all kontakt via WhatsApp och några politiska grupper jag tillhör använder Telegram. Och ett par andra engagemang jag har. Bland annat inom kryptovaluta. Detta stör mig och innebär att jag inte kan vila mina händer helt från att skriva på telefonen. Desto viktigare att begränsa allt annat, typ Instagram och Messenger och mail.

Idag har mina händer skrivit tillräckligt. För mycket. Och inte hunnit hålla så mycket i boken som jag velat. När jag kom hem från gymmet hade jag planerat att sätta mig i soffan med boken och en stor mugg kaffe, innan jag började laga lunch. Men då drog en viktig konversation igång. Som jag var tvungen att ta.

Mitt huvud är sprängfyllt av tankar, idéer och röster. Jag hade behövt en tyst promenad i "min skog på Ekerö. Den jag alltid flydde till när huvudet höll på att explodera. Jag saknar den. Igår tog jag en promenad längs Årstaviken (jag klädde på mig en massa kläder för det var KALLT ute), men idag hann jag helt enkelt inte. Därför är bilderna från igår. Men det var lika fint väder idag. Dock inte lika kallt. Men en promenad bland allt folk längs viken har definitivt inte samma effekt på mitt huvud som en skogspromenad. Tvärtom. Den tröttar ut mig mentalt. Den ger bara motion och frisk luft. Inte ro i själen. Och den sorterar inga tankar. Jag har snart bott ett år i stan. Utan skogen. Det börjar kännas. Behovet pockar. Frågan är om jag kan bo såhär i längden? Sist klarade jag bara två år innan jag höll på att explodera inuti. 2015-2017 vid Liljeholmskajen. Innan Ekerö.

Under tiden jag skriver detta, så har Milly gått uppför trappan typ sjutton gånger och jag måste resa mig och gå upp och hämta henne när hon står där uppe och gråter och vill komma ner. Jag passade på att fota Josefins ben och TaeTae som har tagit skydd uppe på byrån.

Hoppas de är klara snart, så att vi kan provsmaka (eller äta upp) den mjuka pepparkakan. Det luktar sååååå gott i hela köket!

Under tiden ska jag läsa lite i min bok.

Gillar