Min viktiga träning

Jag började träna när jag var 25 år och Petter var nyfödd. Då följde jag med några andra mammor från öppna förskolan till mamma-barn-gympa på Friskis & Svettis. Jag hade aldrig tränat tidigare. Mer än på skolgympan såklart, men den avskydde jag. Förutom redskapsgymnastik. Av någon anledning var jag duktig på det och läraren brukade använda mig för att visa resten av klassen hur man skulle göra.

På mamma-barn-gympan la vi bebisarna i en ring. På varsin filt. Alla hade två- och treåriga storasyskon med sig (eftersom man inte lämnade barn på dagis på den tiden, om man var föräldraledig) och de var i ett lekrum i anslutning till träningssalen. Det blev inte särskilt effektiv träning, med antingen en bebis som var ledsen och behövde vara i famnen eller ett syskon som kom ut från lekrummet och grät eller ville något. Pärsen i omklädningsrummet var jobbigare än själva träningen.

Men jag fick blodad tand och det dröjde inte länge förrän jag började gå på "riktiga" pass på kvällarna. Utan barn. Och då slutade jag med mamma-barn-passen och träningen blev min viktiga egentid. Efter bara ett halvår hade jag blivit beroende och tränade flera kvällar i veckan. Ofta klockan nio, när barnen somnat och jag ändå bara skulle suttit i soffan.

Något år senare utbildade jag mig till instruktör och körde egna träningspass. I den vevan (1998) var step-up nytt inom Friskis & Svettis och jag vidareutbildade mig till brädinstruktör. Tyvärr började jag jobba heltid som lärare i samma veva och Sanna började skolan och min exman fick en hjärnblödning (av ett slag i huvudet) och jag hade svårt att hinna med träningen. Den blev en stressfaktor. Jag lyckades med nöd och näppe ta mig iväg till två pass i veckan. De jag var instruktör på.

Då tappade jag min träningslust. Det roliga med träningen gick förlorat. Egentiden, upplevelsen och variationen var borta. Jag slutade som instruktör och tränade två eller tre gånger i veckan. Ofta tillsammans med någon eller några andra mammor från området där vi bodde.

Sedan fick vi två barn till och under några år hade jag fullt sjå att hinna med två löprundor varje vecka. Trots att jag bara var hemifrån i en halvtimme. Men jag försökte alltid promenera mycket med barn och barnvagn. Det blev ett väldigt pusslande att få in åtminstone lite rörelse i mitt liv.

2004 blev det skilsmässa och jag köpte träningskort på ett nytt gym. Varannan vecka tränade jag mycket och veckan med barnen försökte jag träna åtminstone två gånger. Antingen på lunchen, innan dagishämtning eller sent på kvällen när de tre yngsta somnat. Sanna var 14 år och satt vid datorn, när jag åkte kvart i nio på kvällen. Jag var hemma klockan tio.

Under några år tränade jag på gym ett par gånger i veckan och promenerade mycket. Jag hade ett väldigt pressat tidsschema som ensamstående med fyra barn. En efter en valde alla att bo heltid hos mig. Det skulle skjutsas och hämtas. Kompisar och aktiviteter för alla. Egna hästar till först Sanna och sedan Josefin. Jag räknade ut att bara skjutsandet och hämtandet i stallet tog en och en halv timme varje dag.

När Sanna tog körkort i maj 2012 bestämde jag mig för att den tiden jag sparade skulle gå oavkortat till träning. Och det har jag hållit sedan dess. Sedan 2012 har träning varit en daglig rutin. Varje dag. Alltid. Naturligtvis har det kommit dagar när jag inte KUNNAT träna, men jag har aldrig någonsin fungerat på OM jag ska träna. Det är lika självklart som att sova och borsta tänderna.

Under många år växlade jag mellan olika träningsformer och under 2013-2015 tränade jag två eller tre gånger varje dag. Men olika saker, typ yoga på morgonen, ett gympass på lunchen och en löprunda på kvällen. Eller en löprunda innan yogan. Eller gym och spinning direkt efter varandra. Jag kunde inte få nog. Och jag ville få in tre pass av allt varje vecka. Plus bodypump, bodystep, core och annat som jag tyckte var roligt.

2015 flyttade jag till Stockholm och hittade ingen bra yogastudio, så yogan föll bort. Det var skittråkigt att springa runt Årstaviken (jämfört med stigarna i skogen utanför Jönköping), så löpningen föll också bort. Träning måste var rolig! Gruppträningen på Sats kändes opersonlig med folk jag inte kände (och således inte blev inspirerad), så den slutade jag också med. Och jag landade i tung styrketräning på Gym & Fitness Stockholm. Ett helt nyöppnat "källargym".

Tidigare hade jag tränat med ganska lätta vikter, för jag var rädd att bygga för mycket muskler. Särskilt när Sanna hade sagt att jag började se ut som en transa. Men nu vågade jag! Jag började köra med Farid (som jag har som PT nu också) och han "tvingade" mig att köra tungt och jag älskade det.

Sedan flyttade vi till Ekerö och jag bytte till ett gym på ön. Men tappade träningslusten. Bytte till ett annat gym, men återfick den inte. Nyår 2018-2019 bestämde jag mig för att göra något för att hitta tillbaka till min motivation och träningslust. Och det landade i att jag skulle tävla i bikinifitness när jag fyllde 50 år. Alltså året därpå.

Jag kontaktade en coach (Helene Ahlson) och vi gjorde upp en plan. Och Helene skräddarsydde ett träningsupplägg och kostplan. Vi hade sexton månader på oss och det skulle bli tajt. Men det skulle gå. Men jag behövde åka från Ekerö ända till Liljeholmen för att träna varje dag. Vilket jag gärna gjorde! Det var sååååå kul att vara tillbaka på "mitt" gym, alla människor där och med ett mål i sikte.

Efter några månader kom det käppar i hjulet. Dels fick jag tillbaka ett gammalt problem i vänster höft, vilket (efter många besök hos naprapat, läkare och räntgen) visade sig vara en förträngning i bäckenet, med en klämd nerv. Plus en förskjuten disk i ryggen. I samma veva upptäckte jag att ett femton år gammalt bröstimplantat spruckit och läckt silikon. Jag behövde opereras och fick inte träna på sex veckor. Då bestämde jag mig för att lägga tävligen på is. Den kändes inte ens viktig längre. Jag hade hittat tillbaka till träningslusten och mitt älskade gym.

Dessutom blev Helene gravid och skulle inte kunna coacha mig in i det sista. Och sedan kom corona och det blev inte ens någon tävling.

Efter ett halvår med strikt träningsupplägg var det skönt att vara "fri" ett tag. Få göra som jag ville på gymmet. Lyssna på min kropp. Och då kom resultaten! Sommaren och hösten 2020 var jag i bättre form än någonsin. Då blev jag sugen på att ta det ett steg längre och började köra med Farid igen. Tanken var att köpa tio pass och finslipa tekniken och få lite nya övningar. Men passen med Farid blev veckans höjdpunkter i mitt kaotiska liv. Något jag såg fram emot. Så jag köpte ytterligare femtio pass och bestämde mig för att ha kvar honom i mitt liv. Han och Andreas (min terapeut). De är värda varenda krona. Pengarna är en direkt investering i mig själv. På två plan.

Förra sommaren lärde jag känna Sami på gymmet och vi började träna en del tillsammans. Under hösten hade han ett uppehåll och sedan han kom tillbaka runt jul har vi tränat olika tider. Men sedan jag slutade med sovmedicin och kommer iväg tidigare till gymmet, så har vi tränat samtidigt igen. Och nu har vi tränat ihop både igår och idag. Egentligen gillar jag bäst att träna på egen hand och lyssna på vad just MIN kropp behöver, men det är trevligt med sällskap som omväxling. Och någon (förutom Farid) som tvingar mig att lyfta lite tyngre än jag gör annars. Dessutom är det bra med någon som kan fotografera mig in action, haha! Bilderna längst upp i inlägget tog han på mig idag.

När jag går ut från gymmet efter ett träningspass längtar jag redan till nästa dag!

Gillar

Kommentarer