Min kompis Jessica överger mig

Idag skulle jag träffa Jessica på Starbucks, men när vi möttes på Götgatan bestämde vi oss för att ta en promenad till ett café vid Nytorget i stället. Det var fantastiskt skönt väder. Sol och drygt tio plusgrader.

Vi hamnade på cafét på bilden ovan. Jag missade vad det hette, men det var en massa gamla möbler. Dock inte i lika dåligt skick som på String. Men det har visst stängt eller gått i konkurs hörde jag. Tyvärr. Det var Sannas favoritställe här i Stockholm. I alla fall förr. På den tiden hon bodde här.

När vi satt där och pratade och jag just berättat allt positivt som händer i vårt liv just nu, så sa Jessica:

- Jag har en viktig sak att berätta för dig.

Och så såg hon väldigt allvarlig ut. Jag fick den där vanliga orosklumpen i magen. Hade jag gjort något fel? Hade socialen åsikter om att jag låtit Johanna åka till Linköping?

- Okej...?

- Jo, styrelsen har beslutat att jag måste vara VD på heltid och inte får jobba i familjer längre. Alltså måste jag sluta hänga med dig varje tisdag. Vi får inte vara kompisar längre.

- Nämen! Då måste vi bli kompisar på riktigt i stället, för jag vill ha kvar dig i mitt liv. Du tillhär dem som ger mig energi. Inte dem Andreas säger att jag måste backa bort ifrån. Eller får du inte umgås med sådana som du har varit stödperson till?

- Jo, det är klart att vi kan ta en lunch eller sola i Tanto i sommar. På fritiden. Men det blir ju inte lika ofta och schemalagt som vi ses nu. Klarar du det? Vill du ha en ersättare när jag slutar sista april?

Det kändes som när någon gör slut. Inte för att jag vet hur det känns, för den enda gången det hänt var i nian. En kille jag varit ihop med i sex veckor och bara hållit i handen.

Jag tappade fattningen lite och kände mig omtumlad.

Vi bollade saken en stund, men landade i att jag ju VILL fasa ut personer som finns omkring oss. Åtminstone i stunder när jag har läget under kontroll. När allt kraschar är jag tacksam för att de finns. Till saken hör att både Jessica och kontaktfamiljen egentligen löper på till Johannas 18-årsdag i september. Sedan upphör de ändå. Och vår socialsekreterare Anna ska gå på föräldraledighet i juni, så hon försvinner också. Därmed försvinner alla personer och insatser som är kopplade till socialtjänsten.

- Det är nog meningen att alla ni ska bort. Till och med lite i förtid. Vi vill ju ha bort soc ur vårt liv. Vi vill bli fria individer. Inte vara några socialfall, haha! Drömmen är ju att endast ha vårdkontakter framöver. Och där ska ju även BUP bort. Alltså återstår Maria ungdom. Och det hoppas jag ska räcka! Vilken lättnad det vore. Men samtidigt skrämmande. Som om vi är på väg ut på djupt vatten och hoppas att vi klarar av att simma utan hjälp.

Jessica sa att hon, jag och Anna ska träffas och prata nästa vecka. För att bestämma hur vi ska göra. Vill jag ha en ersättare får jag det. Men vill (orkar) jag ta in en helt ny och oinsatt person i vårt liv? Jag har ju faktiskt Andreas. Det borde räcka. Åtminstone känns det så idag. För bara två veckor sedan hade det INTE känts så. Och hade Jessica sagt då att hon måste sluta, så hade jag förmodligen brutit ihop.

Gillar

Kommentarer