Mardröm: Fideli omhändertagen

I natt drömde jag en hemsk dröm. Jag drömde att Fideli blev omhändertagen. Alltså Johanna när hon var liten. Hon hette Fideli då. När jag tänker på eller pratar om Johanna som liten heter hon alltid Fideli. Då använder jag det namnet, eftersom jag tänker på henne som Fideli som liten och Johanna som stor. Ibland saknar jag Fidel väldigt mycket. Alltså den lilla Johanna. För hon finns inte längre. Det gör å andra sidan inte de små versionerna av Sanna, Petter och Josefin heller, men deras övergång från liten till stor blev inte lika drastisk. Den kom inte lika påtagligt från en dag till en annan och de bytte inte namn.

I min dröm var Fideli liten. Omkring fem år. Hon satt i mitt knä och hade varit omhändertagen i flera månader. Jag kramade henne och klappade hennes bara ben. Hon hade en kort klänning på sig och ett skrubbsår på ena knät. Ett skrubbsår jag inte visste hur det hade uppkommit, eftersom hon inte hade bott tillsammans med mig. Ett skrubbsår hon fått utan att jag hade haft möjlighet att torka hennes tårar.

När hon satt i mitt knä skulle hon snart tas ifrån mig igen. Jag fick bara låna henne en liten stund. Mitt eget barn. Någon från socialen stod en bit bort, redo att ta henne igen. Jag grät och Fideli var helt apatiskt.

Det är inte första gången jag drömmer att hon blir omhändertagen. Och att hon är liten när det händer. Mindre än hon var i verkligheten. Hon var visserligen bara fjorton år när det hände på riktigt. Hon var väldigt liten och väldigt väldigt rädd. Och det gjorde så fruktansvärt ont i mig. Hon fick liksom ett mentalt "skrubbsår" som inte jag fick vara med och plåstra om. Ensam i själen och i händerna på främmande människor. Hon som var så rädd för alla. Hon som inte ens vågade gå till skolan eller titta någon i ögonen. Hon som bara ryckte på axlarna till svar på frågor. Åt alla utom mig. Hon som inte kunde kommunicera med andra vuxna utan min tolkning och översättning.

Ibland tänker jag att en anledning till att jag (och även hon) ändå klarade omhändertagandet och separationen så bra som vi gjorde, beror på att Fideli (alltså Johanna) bodde hos sin pappa varannan vecka som liten. Från ett års ålder. Jag hade redan separerats från mitt lilla lilla barn och hon visste att jag fanns kvar, trots att vi inte träffades. Vi var vana vid att skiljas åt. Leva utan varandra. Vana vid att säga hejdå, utan att det blev dramatiskt. Föräldrar som lever tillsammans med sina barn på heltid har mycket svårare att plötsligt resa bort en hel vecka. Det blir en stor grej för både barn och föräldrar.

När Johanna plötsligt rycktes bort från mig vid fjorton års ålder kunde jag relatera till tomheten jag hade känt tretton år tidigare. När jag var utan Fideli som ettåring. Och använda ungefär samma strategier som jag gjorde då, för att hantera tomheten och saknaden. Dels genom att stänga av tankarna (att inte ständigt titta på klockan och undra vad hon gjorde just i stunden) och dels genom sysselsättning. Att fylla tiden. Projekt, promenader, träning och träffa folk. Och jobba.

Att få sitt barn omhändertaget är ett enormt trauma. Oavsett om barnet är ett, fem eller fjorton år. Det är väldigt onaturligt och känns som ett stort misslyckande. Och saknaden, oron och rädslan är enorm. Rädslan för att det ska leda till något ännu värre. Blandat med en viss förhoppning om att räddningen äntligen har kommit. Att det ska bli den positiva vändning man så länge väntat på.

Ibland funderar jag på om jag skulle ha gjort annorlunda, om jag vetat innan vilken jävla karusell vi skulle hamna i de här tre åren. Om jag visste vad som väntade, när jag körde in henne till Maria ungdom med två promille den 13 juli 2018, skulle jag ha stannat hemma med henne då? Skulle jag ha låtit bli att berätta för någon, att jag upptäckte att hon druckit alkohol ensam i sin säng på nätterna i flera månader?

Med facit i hand skulle jag nog det. Jag skulle inte ha gjort som jag gjorde. Jag skulle inte ha låtit myndigheterna ta henne. Jag skulle inte ha bett om hjälp. De här tre åren har förstört väldigt mycket mer än de har hjälpt. De har skapat trauman Johanna kunde ha sluppit.

Men! Jag vet ju å andra sidan inte vad som hade hänt, om jag INTE hade kört in henne och bett om hjälp att skydda henne. Där och då hade jag bara hennes egen säkerhet för ögonen. Jag kunde inte skydda henne. Jag vågade inte ensam ta ansvar för hennes liv. Därför tog jag det beslutet där och då. Så jag anklagar inte mig själv för att ha gjort fel eller vara orsaken till den negativa spiral vi (framförallt Johanna) hamnade i.

Felet var till 100% socialtjänstens. De fick hela situationen om bakfoten, vilket i sin tur ledde till felaktiga beslut och felplaceringar. Men det ska jag berätta om en annan gång.

Nedan är bilder på Fideli 5 år (som i min dröm) och Johanna 14 år (exakt en månad innan det akuta omhändertagandet). Samma flicka. Min tjej.

Gillar

Kommentarer