Livet kom emellan...igen

Nu har jag fått hem Johanna.

Jag promenerade från Kajsas på Kajen till Centralstationen. Via lägenheten för att lämna min träningsryggsäck. Jag visste nämligen att Johanna hade två tunga väskor med sig.

När vi tog oss igenom de underjordiska tunnlarna från tågstationen till T-centralen kände jag att det låg något i luften. Johanna verkade spänd och lite för trevlig. Som om hon ville berätta något. Jag ställde en massa frågor om Helsingborg och Paddington (Hannas och Ivals bebis), men fick inget ordentligt gensvar. Som om hon tänkte på något annat.

Innan spärrarna till tunnelbanan gick vi upp utomhus, för att Johanna behövde röka. Även där kände jag att något outtalat hängde emellan oss, men det var inte förrän vi hade kommit hem och jag satte mig hos henne i sängen, som jag fick veta vad det handlade om. Hon hade lagt sig där med katten och såg ovanligt apatisk och sammanbiten ut. Men ändå med ett underligt leende på läpparna.

Att jag pressade henne berodde på att hon hade kastat sin Mac Book Air i golvet igår kväll (när hon ringde till mig och ville hem) och den var helt sned. Men hon behövde ingen dator, för hon skulle ändå aldrig redigera några fler videos. Och om det inte vore för lägenheten hon ska flytta till, så hade hon velat dö nu. Men i stället måste hon försöka stå ut tills hon flyttar. Först då ska hon ta tag i sitt liv. Om hon orkar.

Jag förstod att hon bäddade för något hon ville berätta. Genom att "linda in" det i hot om att inte vilja leva, så skulle min chock bli mer skonsam och lättare att hantera. För både mig och henne. Hon tycker inte om att se chock, besvikelse, rädsla och oro i mitt ansikte.

Sedan berättade hon.

Och jag måste säga att jag tog det bra. Både när det gäller min yttre och min inre reaktion. Det underlättade att maten från Foodora kom precis då, så att vi kunde fokusera på att äta. Även om jag ställde en massa frågor. De flesta ville hon inte svara på.

- Detta måste du berätta för Daniel på tisdag, sa jag.

- Nu förstår du varför jag inte kunde svara ärligt på alla frågor på det papperet förra veckan, för då hade han sagt det här till dig, sa Johanna.

- Nu vet jag, så nu kan du berätta för honom. För det är HAN som ska hjälpa dig den här gången! Du är på helt rätt ställe, med en psykolog som arbetar med just den här problematiken. Det är därför jag stred för att du skulle byta från BUP till Maria ungdom, eftersom jag visste att detta är grundproblemet. Och Daniel är rätt person. Det hade inte en psykolog på BUP varit. Daniel är expert på just precis detta. Berätta ALLT för honom, så att han kan hjälpa dig.

Jag bestämde mig för att inte ställa fler frågor. Eller pressa henne eller agera på något annat sätt. Jag kan inte begränsa varken henne eller mig. Inte igen. Inte när jag just börjat släppa kontrollen och påbörjat ett eget liv. Jag tänker inte börja stänga ner mitt liv och vakta henne 24/7 igen. Det är ingen lösning på problemet. Med tanke på att det är så vi levt de senaste fem åren, så vet jag att det inte fungerar.

Just nu ligger det långt utanför min kompetens och förmåga. Och att låsa in oss tillsammans leder ingen vart. Tvärtom. Då är vi tillbaka på ruta ett. Nu måste vi fortsätta framåt. Testa nya vägar. Nu har vi Daniel och uppbackning från Maria ungdom. Jag måste tro på att det kommer att fungera. Och på att Johanna är villig att ta emot den hjälpen, jobba med sig själv och KÄMPA.

Under tiden kommer jag fortsätta att lukta i alla glas och flaskor som jag plockar i hennes rum. Jag FATTAR INTE hur hon har lyckats dölja det för mig den här gången också. Hon har inget lås på dörren och jag kliver in i hennes rum oanmäld sjuttioelva gånger varje dag.

Det är återigen min nattsömn och min träning som utgör den största risken. Jag sover och tränar punktligt som en klocka. Något som ger henne alldeles för stora möjligheter. Men det är mina viktigaste batteriladdare och något jag aldrig kommer att rucka på. Och definitivt inte ge upp.

Därför måste detta hanteras utan att någon av oss behöver ge upp vår frihet. Jag kan inte agera fångvaktare längre. Varken för min eller Johannas skull. Det knäcker oss båda. För att jag ska orka måste jag våga släppa taget. När det gäller Johanna tror jag att just FRIHET är lösningen. Först när hon känner sig helt fri, så kommer hon att ta tag i sitt liv. Först då kommer hon att hitta meningsfullhet. Men vägen dit är full av faror. Idag har vi definierat en av dem.

Gillar

Kommentarer