Liljeholmskajen och Blommensbergsskolan - där helvetet började

2015 flyttade jag till Stockholm med Josefin och Johanna. Johanna hette fortfarande Fideli då. Jag sålde huset i Jönköping och den 2 juni (för exakt sex år sedan) åkte jag och Fideli till Stockholm för att få nycklarna till lägenheten vid Liljeholmskajen. Flyttlasset skulle dock inte gå förrän i mitten av juli. Först skulle nämligen Petter ta studenten (och vi skulle ha mottagning i huset) och flytta till en egen lägenhet i Jönköping.

Vi flyttade till en lägenhet i huset i mitten på bilden. Huset med runda pelare. Precis vid kajkanten. Men med fönster och balkong åt andra hållet.

Det var därför jag ville ta en promenad runt Trekanten idag. För det gjorde vi den dagen vi fick nycklarna. Tillsammans med morfar, som följde med oss till Stockholm för att gå på ett möte under tiden vi var hos mäklaren. Jag minns att vi köpte glass på promenaden. Och vi visade morfar skolan flickorna skulle börja i. Blommensbergsskolan. På andra sidan Trekanten.

Under våren hade vi varit på två besök i skolan och dagen före skolstart i augusti var vi också där. Det var viktigt att flickornas lärare hade koll på hur Josefin och Fideli (som bytte namn till Johanna i samband med skolstarten) fungerade och vad de var rädda för. Vad som kunde orsaka oro och rädsla. Johanna behövde veta vilken bänk hon skulle sitta i och vart hon kunde gå på rasten. Och de behövde båda se matsalen och sina skåp. Och de behövde presenteras för övriga lärare. Båda två var väldigt taggade på en nystart, men också väldigt väldigt rädda och oroliga.

Jag har nog aldrig sett dem så nervösa som första skoldagen. Men båda var helt inställda på att klara det. Och det gjorde de. Jag följde med och stod tillsammans med dem under den traditionella ceremonin på skolgården, men när klasserna ropades upp en i taget, för att gå in i respektive klassrum, så gick båda tjejerna in själva. Johanna behövde lite hjälp, så jag fångade in en annan flicka som såg nervös ut och föreslog att de skulle gå in tillsammans. Vilket de gjorde. Den andra mamman tackade mig. Hennes dotter var också ny i klassen.

Både den första dagen och så länge vädret (och flickorna) tillät brukade jag sitta med en kopp kaffe i det helt nyöppnade utomhuscaféet vid Trekanten och vänta på Johanna och Josefin när de slutade skolan. I Jönköping hade jag alltid stått och väntat med bilen. De hade inte gått på fritids, eftersom de inte klarade det. Det var nog med att hålla ihop och klara skoldagarna. Fritids blev övermäktigt. Därför var de vana vid att jag alltid mötte dem. Men efter bara ett par veckor började de tycka att det var pinsamt, för de kom alltid gående i sällskap med kompisar. Då slutade jag sitta där och vänta. Jag gjorde det bara någon gång ibland, för att reta dem lite.

De där första veckorna i Stockholm kändes allt jättebra. Allt var spännande och allt gick bra. Det var den positiva känslan och de minnena som kom över mig, när jag rörde mig i området idag. Jag var rädd för att det skulle vara de jobbiga känslorna som skulle anfalla mig, men eftersom jag är så årstids- och doftpåverkad så blev det minnen förknippade med just den här årstiden som kom till mig. Om jag tar en promenad där i oktober eller november, så blir det förmodligen en helt annan upplevelse. Likaså resten av vintermånaderna. För därifrån finns inga positiva minnen. I oktober 2015 började resan rakt ner i avgrunden.

Josefin hade det ganska kämpigt med både lärare, kompisar och skolarbetet. Men hon kämpade på. Årskurs åtta gick någorlunda bra, men när hon gick i nian upptäckte jag att hon hade börjat skära sig och under de sista månaderna av vårterminen var hon sjukskriven på grund av svår depression och utbrändhet. Det kommer jag att skriva om i ett annat inlägg, men jag måste förankra det hos henne först.

För Johanna var situationen ännu värre. Men jag ska varken skriva om allt eller sammanfatta det här och nu. Det får komma i portioner framöver. Det enda jag vill säga är att vi hade en väldigt bra känsla vid den här tiden 2015 och vid skolstarten några månader senare. Vi skulle börja ett nytt liv i Stockholm. Vi hade så höga förväntningar och vi sprudlade av lycka alla tre. En lycka som fick ett abrupt slut och byttes mot en lång tragedi. Tänk om vi hade vetat.

Liljeholmen är starkt förknippat med både glädje och sorg. Precis som Ekerö. På båda ställena hade vi höga förväntningar och stora förhoppningar och på båda platserna upplevde vi mest tragedier och trauman.

Hur blir det med Södermalm?

Gillar

Kommentarer