Johannas skolgång

Häromdagen fick jag detta mail av en läsare:

"Hej! Jag undrar hur Johanna slapp skolan efter 6:an? Socialtjänsten måste ha varit inblandad i det hela? Det är SKOLPLIKT i alla sorters grundskolor oavsett vad för typ av grundskola. Man får inte hoppa över skolan oavsett grundskola."

Det är inte första gången jag eller Johanna får den frågan. Och den tillrättavisningen ;)

Men hur gör man med ett barn som INTE KAN gå i skolan?

När Johanna var liten och hette Fideli grät hon nästan varje morgon innan hon skulle till skolan. Från förskoleklass till årskurs fyra. Från att jag väckte henne tills jag drog ut henne ur bilen utanför skolan. Jag måste följa med henne in i skolan VARJE morgon tills någon gång i femte klass. Då hände det att hon hoppade ur bilen och gick in ensam. I alla fall i slutet av femman.

Under alla åren stod hon och tryckte sig mot mig ända tills fröken hade kommit och alla andra elever hade gått in i klassrummet. Då kom fröken fram och tog Fideli i handen och övertalade/släpade med sig henne in i klassrummet.

Under årskurs fem blev Fideli tryggade och hade fått en kompis som hette Madeleine. Om hon stod på parkeringen och väntade när vi kom på morgonen, så behövde jag inte följa med in.

Inför årskurs sex flyttade vi till Stockholm. Första dagen följde jag med Johanna (som hade bytt namn) till skolan och "hjälpte" henne in i klassrummet, genom att putta ihop henne med en annan tjej, som också såg lite bortkommen ut. Därefter fick jag inte längre följa med, för det var pinsamt att ha med sig mamma när man gick i sexan.

Det fungerade ett par månader, tills Johanna började springa hem. Hon fick panikattacker och sprang hem eller låste in sig på skoltoaletten. Jag har skrivit ett tidigare inlägg (minns inte när eller vad det heter) om hur jag försökte få skolan att ta emot Johanna på morgonen och ha koll på henne under skoltid, men det gjorde de inte.

Alltså höll jag Johanna hemma och anmälde det till socialen. Jag gjorde en orosanmälan för att skolan inte kunde garantera mitt barns säkerhet i skolan. Johanna var dessutom mobbad.

Där började min kamp för Johanna och för att få skolan att anpassa och hålla henne kvar. Vilket inte gick. Och till slut fick jag inte iväg henne alls, för hon hade så mycket ångest nätterna igenom att hon kollapsade framåt morgonen. Och började vända på dygnet.

Och på den vägen hamnade vi. Skolan, socialen och jag försökte. Med alla medel. De ångestdämpande medicinerna gjorde att hon antingen inte vaknade på morgonen eller somnade under skoldagen. Eller när hon kom hem, vilket gjorde att hon vände på dygnet. Hur vi än gjorde blev det omöjligt att hantera ångest och sömn och få de vakna timmarna att infalla under skoltid. Och även om de gjorde det, så kunde inte Johanna gå dit. Om hon inte vände på vägen, så rusade hon hem efter en stund, när första panikattacken kom. Utan jacka och väska. En gång somnade hon av utmattning på golvet på skoltoaletten. Rektorn stod utanför och skrek och trodde att hon tagit en överdos.

Under årskurs sex fungerade det ändå hjälpligt. Med vissa anpassningar klarade Johanna godkänt i alla ämnen. I sjuan blev det värre. Därför gjorde vi ett försök att gå om årskurs sju. På Ekerö, dit vi flyttade av just den enda anledningen. På tillräckligt långt avstånd från den gamla skolan och de mobbande skolkamraterna.

Men det gick inte ändå. Trots ett halvårs förberedelser med anpassningar. Johanna sprang hem redan första dagen. Resten av veckan försökte vi igen. Varje dag. Vid ett tillfälle ställde sig Johanna mitt i vägen, när det kom en buss. Jag skrek åt henne att gå bort från gatan, men hon sa lugnt att hon hellre blev överkörd av bussen än att gå till skolan.

Då blev hon sjukskriven av läkaren på BUP resten av terminen. Vi gick till skolan varje fredag eftermiddag, när de andra eleverna gått hem, och träffade en specialpedagog som gav Johanna EN uppgift att göra till nästa vecka. För att det skulle räknas som att Johanna uppfyllde skolplikten. Inte ens denna uppgift eller dessa besök klarade hon av. Bara några gånger. Hon fick svår ångest när vi kom till skolan och även när hon satt med uppgifterna.

Eftersom barn till varje pris ska gå i skolan, trots att det är just skolan som gör dem sjuka, så fick Johanna en plats på en behandlingsskola. Det drog dock ut på tiden med alla förberedelser, så det gick ända från 19 augusti 2017 (när Johanna sprang hem första dagen i skolan på Ekerö) till 29 maj 2018 innan Johanna fick möjlighet att gå i skolan igen. Då klarade hon 7 minuter, innan hon rusade ut med svår ångest att hantera.

Vi hann göra ytterligare några försök på behandlingsskolan, innan socialtjänsten satte LVU och sa upp den platsen.

På ett av Johannas boenden (HVB-hemmet i Uppsala) gick hon i skolan i sju veckor och fick godkända betyg i nio ämnen.

På SiS Råby senare samma läsår fick hon slutbetyg från grundskolan. D i svenska och streck eller F i alla övriga ämnen. Dock ett slutbetyg, vilket gjorde att INGEN kunde tvinga Johanna att någonsin mer sätta sin fot i skolan.

Själv anser jag att det är skolan och Johannas LVU som är orsakerna till att hon fortfarande mår dåligt. De har gett henne alla de trauman hon brottas med idag.

I efterhand ångrar jag att jag inte räddade Johanna från skolan innan den tog sönder henne. Jag ångrar att jag tvingade henne gång på gång. Men jag var ju så illa tvungen på grund av den jävla skolplikten. Dock hade jag kunnat ta ut henne ur landet. Flyttat till Spanien. Då hade hon fått möjlighet till distansundervisning (vilket man INTE får så länge man bor i Sverige), vilket jag tror hade räddat henne. Men det är lätt att vara efterklok. Jag hoppades gång på gång att varje nytt försök skulle lyckas. Resursklassen på Blommensberg, flytten till Ekerö, behandlingsskolan...

Ett annat alternativ hade ju varit att två starka karlar hade hämtat henne varje morgon och vaktat henne hela dagen i skolan. Hindrat mobbarna från att vara elaka och Johanna från att springa hem. Vad skönt det hade varit!

Bilden nedan är tagen den 2 juni 2015, när vi precis hade fått nycklarna till den nya lägenheten i Stockholm. Johanna hette fortfarande Fideli och såg fram emot flytten och att få börja i en ny skola. Bara fem månader senare började helvetet för henne. Stackars min lilla tjej :(

  • Johanna

Gillar

Kommentarer

svullo
svullo,

usch man blir ju helt bedrövad av att läsa hur hon hade det, jag blir påmind om alla mina skolbyte och ångestdämpande pga mobbare! Du gjorde ändå allt som stod i din makt, jag fick inte så bra hjälp av mina föräldrar men dom gjort de väl det dom trodde var rätt🥺

På tal om två starka karlar som vakter så har jag ju vakat över mina barn om en slaghök och gjort ett antal ingripande pga att jag varit rädd för att dom skulle ta samma skada av skolgången, jag är ju glad nu att jag var lite väl mycket på, jag gjorde det jag tyckte var nödvändigt pga av min uppväxt, skönt att Johanna ändå överlevde och är så fin och bra och kreativ som hon är trots allt 😊

nouw.com/svullo
Sali
,

Hur kan hon blivit rätt stor på youtube om hon blev mobbad och tog illa vid sig i andra stunder. Menar att sociala medier är ju folk oftast ännu elakare och att folk i skolor osv har lätt för att mobba folk ännu mer om dom tex håller på med youtube eller bloggar

livetmedanso
livetmedanso,

Det får nog bli ett inlägg gällande den frågan. Johanna startade sin kanal när hon fortfarande hette Fideli och på hennes dåvarande skola i Jönköping blev alla hennes klasskamrater imponerade av henne och de peppade henne. När vi flyttade till Stockholm blev hon igenkänd och populär, men sedan byttes det till mobbing. Johanna har bara kunnat filma när hon haft bättre perioder. Eller druckit alkohol/tagit droger för att klara av att spela in videos (viket visade sig efteråt). Youtube-kanalen har varit precis lika mycket positiv som negativ genom åren. Tyvärr har det inte varit bra för henne att bli igenkänd, med tanke på hennes sociala fobi och att hon helst vill vara anonym och osynlig. Förutom framför en kamera.

nouw.com/livetmedanso