Johanna vill flytta hemifrån

Johanna har velat flytta hemifrån så länge jag kan minnas. Inte för att hon bråkar med mig eller vantrivs hemma, utan för att hon vill "rå om sig själv" på något sätt. Hon har alltid tyckt om att vara ifred. Antingen instängd i sitt rum när hon var liten eller ensam uppe på nätterna när hon blev större.

Det är bara när hon är ensam (helst helt ensam hemma) hon är kreativ och filmar och fotar.

Vid ett par tillfällen har hon "flyttat hemifrån" under kortare perioder. Ett par veckor sådär. Bland annat när hon gick i sjuan och hade börjat må väldigt dåligt. Hon hade dessutom ett pyttelitet rum och jag var alltid hemma och hon kunde aldrig filma videos till sin YouTube-kanal. Även om jag höll mig borta i flera timmar, för att hon skulle få filma ifred, så fungerade det inte. Då låste det sig. Hon kunde inte filma på beställning. Eller en bokad/inplanerad tid. Hon ville filma när lusten infann sig.

Det ledde till att mina föräldrars övernattningslägenhet började fungera som filmstudio. Vi bodde vid Liljeholmskajen då och mina föräldrar hade en lägenhet ungefär 400 meter längre bort på gatan. I samma fastighet som vi hade garage till bilen. Där brukade både Josefin och Johanna spela in YouTube-videos och hänga med kompisar. Och Sanna och Petter bodde där när de hälsade på oss. Mina föräldrar var där väldigt sällan.

När Johanna frågade om hon kunde få bo i mormor och morfars lägenhet i några dagar, laga sin egen mat och låtsas att hon hade flyttat hemifrån, så lät jag henne göra det. Det hade varit väldigt svårt att få henne till skolan i flera månader och hon sov inte på nätterna. Men hon påstod att allt skulle fungera bättre, om hon fick ta eget ansvar.

Vilket det gjorde. Hon vände tillbaka dygnet, steg upp på morgnarna och åkte till skolan. Och hon lagade egna middagar. Korv och makaroner varannan dag och köttbullar och makaroner varannan. Dessutom hängde hon mer med kompisar och isolerade sig mindre. Så jag lät henne bo där i kanske två veckor. Varje dag tittade jag förbi minst två gånger. Vi hade en hund (Hugo) och jag brukade gå till Johanna på mina hundpromenader. Hugo vägrade alltid gå (man måste släpa honom), men när han visste att vi skulle gå till Johanna sprang han glatt utan protester. Hon brukade få bjuda mig på kaffe.

Just den "flytten" fick jag slängt i ansiktet på LVU-rättegången ett par år senare. Det hade framkommit när socialtjänsten gjorde sin utredning, att jag hade låtit Johanna flytta hemifrån tretton år gammal. "Hon bodde ensam i en egen lägenhet" stod det i utredningen. My god! Johanna hade sagt i skolan, att hon bodde ensam. Att hon hade flyttat hemifrån. Och det hade totalt misstolkats. Det var inte lätt att få socialtjänsten och Förvaltningsrätten att förstå hur det egentligen hade legat till. Att det var något BRA just då, som hade hjälpt Johanna. På dem lät det som om jag slängt ut Johanna, för att jag ville vara ifred. Det var ju tvärtom. Det blev typ hundra gånger jobbigare att hålla koll på henne 400 meter bort än i sitt rum bredvid köket. Men hon mådde bättre och det var värt besväret. Det var för hennes skull och ENBART för hennes skull. Och det berodde INTE på någon konflikt mellan Johanna och mig.

När jag köpte huset på Ekerö fick Johanna panik. Hon ville absolut inte flytta. Och hon vägrade att följa med och titta på det nya huset. Men jag var helt säker på att det skulle bli bättre för henne att byta skola, gå om sjuan på en ny skola och bo tillräckligt långt bort från Liljeholmen utan att lämna Stockholm helt. Övriga inblandade (BUP, socialtjänst och skola) trodde också att en flytt var det enda rätta.

För att få Johanna positiv till flytten lovade jag henne ett eget hus på tomten. Det började med att jag googlade garage. Monteringsfärdiga garage. För jag tänkte bygga om det befintliga garaget (inuti huset) till ett stort rum till Johanna. När jag letade efter garage fick jag upp bilder på attefallshus. Jättesöta små minihus. Jag visade Johanna och hon blev helt lyrisk. Ett sånt ville hon ha!

Och jag nappade såklart på det. Plötsligt ville hon både flytta och börja i en ny skola. Hon såg framför sig hur hon gick till skolan från sitt eget lilla hus på morgonen, gick hem en sväng på rasten (eftersom vi skulle bo så nära) och satt i sitt eget hus och gjorde läxor på kvällarna.

Nu blev det inte så. Attefallshuset blev försenat och skolan fungerade inte.

Dessutom fick Johanna riktigt svår ångest av hotfulla telefonsamtal, äggkastning och av att det spökade i det nya huset. Även av att snälla barn kom och ringde på eller lämnade teckningar i brevlådan. Hon låg i fosterställning i sängen och skrek av rädsla när en nattfjäril flög emot fönsterrutan. Hon var skräcklagen för allt. Även spindlar som fanns i huset.

Jag köpte spindelfångare och spindelskrämmare (att sätta i eluttagen), jag satte folie på alla fönster på bottenvåningen, jag kontaktade en spökfördrivare och jag beställde telefonlistor (det går att få fram även dolda nummer) och identifierade de som hotade Johanna i telefon. Och jag monterade kameror och strålkastare för hundratusen kronor runt huset. Men det hjälpte inte. Därför körde jag in Johanna till stan och placerade henne i mina föräldrars lägenhet igen. För att hennes rädsla/ångest skulle sänkas till en normal nivå. Det betydde att jag måste åka från Ekerö till stan varje dag för att titta till henne. Men hon ville vara där. Hon blev lugnare efter bara några dagar. Efter knappt två veckor kunde hon komma hem igen.

Under hösten 2017 kom attefallshuset på plats. Nästan fyra månader efter inflyttningen i huset. Det var mörkt och kallt ute och Johanna var fortfarande väldigt rädd för allt, så det var inte aktuellt att bo där. Hon hängde där på dagarna bara. Lagade ofta sin egen lunch. Men åt middag och sov inomhus. Bakom en lucka under trappan, där inga inbrottstjuvar eller mördare skulle hitta henne. Det fick precis plats en 90-säng där och jag hade gjort det väldigt mysigt med tavlor, belysning och en liten hylla.

Först under våren 2018 började Johanna sova i attefallshuset. Men bara tillsammans med en kompis, för att de inte fick plats båda två i hennes skrubb under trappan. Det dröjde ända till sommaren, innan Johanna flyttade ut helt. Och då hann hon bara bo där i någon månad, innan hon fick LVU och blev omhändertagen. När hon satt på SiS Brättegården saknade hon sitt eget lilla hus.

När Johanna kom hem i juli ett år senare fick hon inte bo i attefallshuset för socialtjänsten. Det var ett krav för att hon skulle få komma hem. Ni som har koll på Johanna och följer henne i sociala medier vet att det blev en salong där i stället. En nagelsalong. Med fransar och spraytan också.

Nu har jag alltså precis köpt en lägenhet i stan. Till mig och Johanna. En fyra (med en möblerbar övre hall där hon har sin "nagelsalong"). Och nu säger hon att hon tänker flytta hemifrån när hon fyller arton år om fyra månader. Jaha...

När jag kom in i hennes rum häromdagen frågade jag vad hon gjorde.

- Jag kollar på lägenheter. De är billigare i Helsingborg, så jag flyttar dit i stället, sa Johanna.

- Men herregud, du kan väl inte flytta från Stockholm fattar du väl?!

- Det är så dyrt här, så jag måste flytta. Det är inte så noga var jag bor, bara jag har en egen lägenhet. Förresten, i Norrland är nog lägenheter ännu billigare. I så fall kan jag flytta dit.

Jag förklarade för Johanna att hon måste bo kvar i Stockholm. Att jag omöjligt kan låta henne flytta någon annanstans. Då tittade hon på mig med ett belåtet leende:

- Mamma, jag gör precis som jag vill när jag är arton år.

- Jo, det är sant. Men om jag lovar att jag hjälper dig med en lägenhet i Stockholm, vill du inte hellre stanna här då?

- Det är klart att jag vill!

För att lilla fröken inte ens ska tänka någon annan tanke (typ ta sitt pick och pack och dra på 18-årsdagen) eller tro att jag inte tänker fixa en lägenhet, så skrev jag på ett bokningsavtal idag. På en helt nyproducerad lägenhet som blir klar under 2022. En 1,5:a på 34 kvadratmeter. Det ger Johanna något att längta efter och se fram emot. Inte i närtid men ändå inom räckhåll. Hon kan planera och börja köpa och önska sig prylar. Och hon kan bo tillsammans med mig och kanske tycka att det är ganska okej, när hon VET att det blir flytt till en egen lägenhet någon gång under nästa år.

Idag följde Johanna med för att byta däck på bilen och efteråt svängde vi förbi byggarbetsplatsen. Tänk att få se sitt första RIKTIGA egna boende växa fram! Det kommer bli många turer förbi de kommande månaderna.

  • Johanna

Gillar

Kommentarer

svullo
svullo,

Klokt gjort!

nouw.com/svullo