Johanna skaffar ett liv

Ända sedan jag startade den här bloggen har vi haft en spikrak kurva uppåt. Visserligen blev det en vända till Maria ungdom samma dag som jag publicerade mitt första inlägg, vilket jag inte var redo att skriva om då. Och det ska jag inte göra nu heller, för detta inlägg ska handla om något annat.

Ikväll är Johanna på födelsedagsfest hos sin kompis Ella. En av hennes finaste vänner, som stått vid Johannas sida genom både bra och dåliga perioder. Ella har inte varit rädd för att finnas där, när Johanna mått som allra sämst. Och Ella är den enda som fått komma hem till oss, hur dåligt Johanna än har mått. Därför ville Johanna fira hennes födelsedag.

Och det låter ju inte särskilt konstigt för någon som hör det. Men det är stort! Johanna har nog inte varit på något kalas eller födelsedagsfirande hos någon kompis sedan hon gick i femman. Och då hade hon nog inte varit på fler än en handfull. Hon gick inte på kalas när hon var liten. Bara hos det fåtal kompisar, där hon kände mamman och kände sig trygg med henne. Varje gång det kom en kalasinbjudan frågade jag Johanna om hon ville gå. Och hon sa alltid nej.

Även syskonens och kusinernas födelsedagar var en plåga. Hon grät och ville inte. Släktkalas och julaftnar var likadana. Hon gillade inte sina egna födelsedagar heller och hon vill fortfarande inte bli firad. Jag får inte ens säga grattis. Bara lägga in ett paket i hennes rum i smyg eller swisha en slant.

Enda födelsedagen hon inte protesterade mot att bli firad var när hon fyllde 15 år. Då satt hon inlåst på SIS Brättegården och kunde inte komma undan. Vi åkte dit allihop. Mormor, morfar och alla syskon. Jag tror till och med att Petters flickvän Ida var med. Vi köpte med oss McDonalds-mat och fika och fick tre timmar med Johanna i besöksrummet.

Johanna har missat hela sin högstadietid, gymnasietid och tonårstid. Den normala ungdomen. Hon har legat i sin säng med psykisk ohälsa, varit placerad på diverse anstalter och levt långt bort från den vanliga världen med kompisar, aktiviteter, fester och umgänge. Hon har inte haft ett vanligt liv.

- Mamma, vad gör man på en födelsedagsfest? Jossan skämtade och sa att det kanske är fiskedamm med godispåsar.

- Haha! Vem vet? Annars är det nog bara häng, prat och något att äta. Typ. Har du tänkt på present förresten? Det ska man ha med sig på kalas.

- Jag vet. Jag frågade Jossan och hon sa det. Vi fixade en present.

Med tanke på Johannas utanförskap är det helt fantastiskt att hon åkte till Ella idag. Nästan lika otroligt är det att hon åkte tunnelbana och buss dit. På egen hand. Hon som aldrig har vågat åka buss och som nästan fick en panikattack på tunnelbanan för mindre än två månader sedan, när vi skulle åka tre stationer för att titta på lägenheten innan vi flyttade in.

När hon tog på sig jackan för att gå sa jag:

- Jag kan inte riktigt vänja mig vid det här, att du knappt är hemma längre.

- Du menar att jag håller på att skaffa ett liv?

- Exakt! Själv börjar jag med att njuta av att vara ensam hemma och slippa kolla dig hela tiden. Så småningom ska jag också skaffa ett liv. När jag vet att du har ett liv.

- Hejdå!

Jag fick (motvilligt) ge henne en kram. Sedan stod jag i dörren och såg henne gå in i hissen. Hon var nervös men förväntansfull. Och jag såg att hon var taggad på ännu en utmaning. Ännu ett steg mot ett meningsfullt LIV.

Nu håller jag tummarna att även detta går bra. Precis som resan med Josefin och Eveline för två veckor sedan. Och dagarna hos Maciej i början av veckan. Jag måste våga släppa henne. Jag måste låta henne pröva sina vingar och upptäcka att livet kan vara ganska trevligt. Men jag har samma känsla som när barnen lämnades på dagis första gångerna eller när de skulle gå ensamma till lekparken. När jag släppte kontrollen och överlät ansvaret åt någon annan. Eller åt dem själva.

Hon är trots allt 17 år.

Gillar

Kommentarer