Jag viker ner mig

Jag har just passerat en massa grannar som håller på att städa på innergården. De sopar, planterar, dammsuger i orangeriet, våttorkar utemöbler och fixar och donar. Och en massa ungar springer omkring och låter. Bara ljudet nerifrån gården ger ett högt ångestpåslag.

Och jag är så stolt över att jag erkänner det. Alltså inför mig själv.

Eftersom jag befinner mig i en pågående terapi med Andreas, så har jag börjat analysera mig själv mer och mer.

Jag har kommit fram till att jag får skuldkänslor när jag smiter från saker som ger mig ångest. Därför har jag alltid utsatt mig för att bita ihop, kliva in i en roll och göra allt som tar emot. Nu menar jag inte tar emot av lathet, utan att det tar emot psykiskt. Att det ger mig ångest. Och skuldkänslorna är inte riktade mot dem jag sviker (i detta fallet alla grannar och styrelsen) utan mot mig själv. Jag känner en skuld och ett misslyckande över att jag viker ner mig. Att jag inte antar utmaningen.

För det är en utmaning att göra saker som ger ångest. Det är att kliva utanför sin komfortzon.

Jag kliver utanför min komfortzon bara genom att gå till affären och panta burkar. Det tycker jag är skitläskigt. Det har hänt flera gånger att maskinen börjar tjuta, att burkar fastnar eller att jag måste gå och leta efter en personal för att något går fel. Jag verkligen hatar det och kan skjuta upp det i en evighet. Men jag skulle vika ner mig om jag slängde burkarna i soporna. Därför hanterar jag det.

När jag var på gymmet i morse, så planerade jag att hinna hem innan klockan tio, för att kunna gömma mig i lägenheten innan städningen började. Men när jag kom ut från gymmet sken solen och jag ville verkligen ta en promenad hem. En extra lång. Särskilt om jag måste gömma mig i flera timmar sedan. Så jag tog en timmes promenad via Tanto, Skanstull och Götgatan. Det innebar att jag antog den mindre utmaningen att bara PASSERA genom städningen på innergården. Alternativet hade varit att klättra in genom vardagsrumsfönstret på tredje våningen från gatan.

Det blev alltså en inre kompromiss. Vika ner mig från städningen, men utmana mig med att passera och tvingas säga hej. Och det gick bra. Ingen hejdade mig eller frågade om jag skulle deltaga.

Och med tanke på oväsendet nerifrån gården är de tillräckligt många...

Så jag njuter av kaffe och en färsk fralla som jag köpte på vägen hem. Och yoghurt med granola och honung. För det är jag värd. Jag har varit snäll och lyssnat på mig själv för första gången i hela mitt liv och jag har tränat/motionerat i tre timmar.

Kolla tröjan! Lite lätt svettig, haha!

Gillar

Kommentarer