Jag står inte ut med ljud

Jag har alltid varit ljudkänslig. Sedan väldigt många år tillbaka har jag undvikit miljöer, där man inte kan prata i normal samtalston. Jag har nämligen väldigt svårt för att urskilja ETT specifikt ljud (talet) från alla ljud runtomkring. Jag kan inte "stänga av" de ljuden från mitt medvetande. Jag har inget filter. Min terapeut förklarar det med att jag är extremt högkänslig. Inom många områden, men framförallt när det gäller ljud.

Dessutom behöver jag en "ljudridå" för att inte höga ljud ska explodera i mitt huvud. Om musiken av någon anledning inte är igång på gymmet, så blir ljuden av smällande vikter och skivstänger olidliga i mina öron.

Dock använder jag inte hörlurar eller AirPods när jag tränar, eftersom jag VILL (och känner behov av) att ta del av det som händer runtomkring mig. Jag behöver ha kontroll och jag vill vara social med folk. Om jag stänger in mig i en bubbla med egen musik, så får jag en känsla av att stå utanför. Jag blir obekväm, tappar kontrollen och får social fobi. Då känner jag mig ensam mitt bland en massa andra och det ger mig en känsla av utanförskap och otrygghet. Hörlurar på gymmet markerar dessutom att man vill vara ifred och inte prata. Och jag är ju på gymmet lika mycket för att vara social som för att träna.

När jag hamnar i någon slags psykosocial stress eller av någon annan anledning är pressad eller låg på energi, så får det konsekvenser på min sociala ork. Det har jag redan skrivit om. Men det får också konsekvenser för övriga intryck. Framförallt ljud. Det är alltså folk och ljud jag inte orkar med. Då vill jag bara skrika och hålla för öronen, när det står en jobbig mäklar-jävel i köket eller någon kastar skivstågen i golvet på gymmet.

Just ljuden har blivit olidliga den senaste veckan. Antingen har de blivit extremt mycket högre på gymmet, eller också är det jag som är tio gånger mer känslig. Exempel på ljud jag inte står ut med:

- När någon använder hårfönen i omklädningsrummet.

- När personalen dammsuger runt maskinen jag använder eller runt mattan jag ligger på och gör situps.

- När någon cyklar på en assault-bike. De borde förbjudas!

- När någon (oftast en tjej som heter Amanda) kastar skivstången på golvet. Ända från över huvudet. Och utan att sätta fast vikterna. Framförallt om hon har flera lösa 5- och 2,5-kilosvikter utanför de stora vikterna.

- När Calle stönar när han tränar. Det låter som om han spelar in en grov porrfilm.

Jag måste hitta ett sätt att hantera detta, för jag står verkligen inte ut. Det känns som om alla ljuden utspelar sig inuti mitt huvud och inte flera meter bort. Eller i andra delen av gymmet.

Och det är inte bara på gymmet det är olidligt. Även när jag går på stan, på tunnelbanan, i affärer eller bara är ute på promenad. Framförallt om en bil tutar, ett barn skriker, en ambulans åker förbi med sirener eller någon hostar till. Det exploderar inuti mitt huvud.

När jag var ute och gick längs Årstaviken igår, så höll jag på att sprängas i bitar när jag gick den korta sträckan längs Ringvägen, innan jag gick ner till vattnet vid Clarion Hotel. Därför sprang jag in på Apoteket i Ringen och köpte öronproppar. Det var så SKÖNT, när jag pluggade in dem och ljuden dämpades undan för undan i takt med att de svällde i öronen.

Tills pappa ringde på mobilen...

Idag ska jag använda öronpropparna på gymmet. De dämpar, men jag hör i alla fall. Farid rekommenderade mig att köpa AirPods Pro, som är extremt brusreducerande. Jag beställde ett par igår, som ska hämtas hos MStore. De fanns inte i lager, utan var beställningsvara. Dem ska jag plugga in. UTAN musik. Det borde funka.

I många år har jag sagt att jag LÄTT skulle klara ett liv som döv. Om det är något sinne jag skulle bli tvungen att välja bort, så skulle jag välja hörseln. Det skulle nästan vara skönt med ett liv i tysthet. Jag lyssnar sällan på musik och jag skriver hellre än pratar. Ljuva tystnad! Jag fullkomligt ÄLSKAR tystnad. Därför är det inte optimalt för mig att bo mitt i stan, där det aldrig är tyst. Och aldrig tomt på folk.

Jag skulle åtminstone behöva en tyst och ensam plats för återhämtning. Någon mer stans än bara min soffa klockan fem en lördagsmorgon.

Gillar