Jag skulle ha tävlat 2020 också...

Jag minns inte om jag har berättat, att jag skulle ha tävlat förra året också. Så det är ANDRA gången det kommer käppar i mitt tävlings-hjul. Vilket är anledningen till att det känns extra frustrerande. Och jag blir ju inte yngre direkt. När man är 51 och ska debutera i fitness, så kan man inte tänka att det kommer fler chanser. Fler år och fler tävlingar. Jag trodde aldrig att det skulle komma en ny möjlighet, när det inte gick som planerat förra året.

Det var i januari 2019 jag bestämde mig för att tävla i bikinifitness när jag fyllde 50 år ett drygt år senare. Jag hade sexton månader på mig, när jag anlitade Heleneice som PT och coach. Hon sa att det var tajt med tid, men att det kunde gå. Om jag tränade hårt. Och det visste hon att jag skulle göra. Hon hade sett mig på gymmet tidigare.

Under våren 2019 var träningen min räddning, när jag överklagade LVU och var i konflikt med socialtjänsten. Och Johanna rymde från HVB-hemmet. På gymmet fick jag utlopp för min ilska och frustration. Värre var det dock de perioder jag kände stor oro. Då var jag svag på gymmet. Men under den perioden var jag mer arg än orolig.

Och sedan flyttade Johanna hem och allt var jättebra! Johanna gjorde naglar och jag tränade. Vi hade varsitt brinnande intresse båda två.

Då sprack ett bröstimplantat. Jag fick göra en akut bröstoperation i oktober. Med tanke på hur snäv marginal jag redan hade, så fanns det inte tid till sex veckors träningsvila och tre månaders försiktighet. Så jag bestämde mig för att avbryta min satsning.

Och det var tur, för tävlingen blev inställd på grund av pandemin. Tänk om jag hade tränat hela vägen och fick tävlingen (Alströmerpokalen) inställd lagom till dieten de sista tre månaderna? Vad irriterande!

Ungefär lika irriterande som nu...

Bilderna nedan är från 2019.

Gillar