Jag har sovit på saken (alltså min hand)

Redan igår bestämde jag mig för att skaffa en eller ett par second opinion(s) innan jag gör operationen i handen. Bara för att få bekräftat att läkaren på DBI har rätt och inte är ute och cyklar. Och för att vara säker på att det inte finns några alternativ.

Men när jag vaknade i morse och hade sovit på saken (vilket alltid gör att saker klarnar) bestämde jag mig för att inte göra operationen överhuvudtaget. Jag kommer att avboka operationstiden i februari. Jag är hellre handikappad i vardagen resten av livet, än att jag inte kan träna på samma sätt som jag gör nu och vill fortsätta göra. Träningen är HELA MITT LIV och det insåg förstås inte läkaren, när hon föreslog en operation som kommer att kasta omkull hela min tillvaro och mitt sätt av leva.

Gymmet och träningen är allt jag har. Det är träningen som håller mig stark (fysiskt och psykiskt) och människorna på gymmet utgör hela mitt sociala liv. De ersätter min familj, ett jobb, arbetskamrater, vänner och en relation.

Om jag avbokar operationen, så har jag all tid i världen på mig att utreda handen på flera kliniker och undersöka vilka alternativ jag har. Och jag hinner ta reda på exakt vilka för- och nackdelar en operation har. Dessutom vill jag veta EXAKT vilka övningar jag kan göra efter operationen och vilka som är förbjudna. Kan jag rentav göra allt jag vill, beroende på vilket grepp jag använder? En äldre tant-läkare har ju ingen kunskap inom träning. Jag vill prata med idrottsläkare, naprapater, sjukgymnaster och mina tränare. Utan att känna stress över att ta ett beslut innan februari.

I stället ska jag bli ytterst försiktig med min hand. Den nya telefonen är sååååå mycket bättre för handen! Och för höger tennisarmbåge. Vilken superbra idé jag fick där! Jag har också hällt upp mjölk (till kaffet) i en mindre flaska i kylen, för att slippa hantera mjölkpaketet fem (ibland sex eller sju) gånger om dagen. Jag ska också handla mat i plastkassar framöver (vilket jag slutade med när plastpåseskatten infördes), eftersom de är lättare att packa upp varorna ur på köksbänken. Papperskassar blir för höga och jag måste hålla armarna i obra ställningar för att nå ner i kassen och greppa maten. Jag ska också undersöka om det finns en skena, som låser tummen intill handen, så att jag inte kan använda det vanskliga tumgreppet.

Efterhand ska jag hitta fler små saker som underlättar de dagliga lyften och greppen. Typ färdigskalad potatis som Petter föreslog, haha! Och stövlar med en flärp att dra i där bak, så att jag inte behöver greppa och dra på med båda händerna. Och jag måste undvika träningstights som är trånga att dra upp, för det är ett av de värsta greppen med tummen. Särskilt när de är nytvättade på morgonen. Övriga gånger under dagen går det något lättare, men är egentligen ett big NO NO. Om jag absolut vill använda dem, så måste jag byta om när jag kommer hem, till ett par byxor som är lätta att dra upp. Det blir trots allt åtta till tio toalettbesök på en dag.

För jag tänker INTE sluta lyfta hantlar, vikter och skivstänger. Det skulle bli min död. Även om jag nästan accepterade den tanken igår. Jag var nog i chock. Och i desperat behov av hjälp för min onda tumme.

När jag pratade med folk (6-7 stycken) på gymmet idag, sa allihop utan undantag att jag INTE ska göra operationen. Inte om den kommer att gå ut över min träning. Jag måste testa allt annat först. Och ta reda på exakt hur en operation kommer begränsa min träning efteråt. Och om det finns ett bättre alternativ. Eller helt enkelt stå ut med tummen/handen som den är. I ytterligare några år. Så länge jag vill träna på den här nivån.

Idag har jag förresten gjort nya naglar som matchar min nya telefon.

Gillar