Jag håller på att skaffa ett liv

Den här bilden tog jag på gymmet i morse. När jag körde ett bröst- och axelpass. Det gör jävligt ont att köra axlar, för det är liksom för "trångt" i axlarna, så blodet har ingenstans att ta vägen. Men jag älskar att känna pump!

När jag stod där på gymmet visste jag inte att den här dagen skulle bli startskottet till mitt LIV. Det liv jag ska skaffa mig. För jag har inget liv. Inte just nu och inte de senaste fyra eller fem åren. Med liv menar jag ett eget liv, vid sidan av livet tillsammans med Johanna (och mina andra barn).

När Josefin öppnade sitt paket (som jag skrev ett annat inlägg) här hemma häromkvällen, så blev det en massa kartonger och plast, som hon började packa ihop. Jag sa att hon kunde låta det vara, att jag kunde ta hand om det.

- Är det säkert att jag inte ska ta med det och slänga? Jag tycker synd om dig, om du tar hand om mitt skräp, sa Jossan.

- Det är lugnt Jossan, jag gör det gärna, svarade jag.

Då sa Johanna:

- Jossan, det är lugnt, mamma har ändå inget liv!

Då tyckte Josefin att det var ännu ner synd om mig. Inte nog med att jag måste gå till återvinningen - jag har inget liv heller. Haha!

Jag har sagt till Johanna att jag ska skaffa ett liv. Men inte förrän HON har skaffat ett liv. Men Andreas säger att jag måste försöka skaffa ett liv INNAN henne, för att föregå med gott exempel. Så att hon vet hur ett liv ser ut. Och för att mitt liv kan ge ringar på vattnet. Men nu har hon förekommit mig och redan börjat skaffa ett liv.

Därför är det hög tid att jag också skaffar ett. Jag sa vid något tillfälle att vi skulle tävla och se vem som först skaffar sig ett liv. Hon kanske tog mig på orden?

Nå, jag fick skynda mig på gymmet, för klockan tio skulle jag vara med på ett Teams-möte. Jag hade tänkt ta det på cykeln på gymmet, men just när jag skulle sätta mig på cykeln fick jag se att det var fint väder ut. Jag sprang ner i omklädningsrummet, slet av mig skorna och slängde på mig jackan. Och upp igen och ut genom dörren. Samtidigt som jag kopplade upp mig på mötet promenerade jag ner till Liljeholmskajen och satte mig i solen på bryggan. Där satt jag i fyrtio minuter och solade ansiktet och deltog i en konferens i Jönköping. Perfekt!

Efter mötet promenerade jag över Liljeholmsbron, via Tanto och längs Årstaviken. Plötsligt dök en man upp bredvid mig. Han log och sa:

- You have a very good walking-style! (eller något liknande)

Fan också, jag tycker inte om att artighetskonversera främlingar. Framförallt inte på engelska. Jag är verkligen urdålig på engelska och gör allt för att slippa prata det. Men så tänkte jag på Andreas uppmaning att hitta en balans mellan att undvika saker och att pressa mig. Och på att jag ska skaffa mig ett liv. Och därmed vara öppen för saker som kommer in i mitt liv. Dessutom såg han trevlig ut (och snygg), så jag log och svarade.

Vi pratade en stund på engelska, men när jag sa att jag inte tycker om att prata på engelska sa han att jag kunde prata på svenska och han på engelska. För han förstod svenska men kunde inte prata. Vad perfekt! Där fick jag min efterlängtade balans, haha!

Till saken hör att jag hade tänkt stanna vid Nyfiken Gul (som kan ha bytt namn), som jag visste öppnade för säsongen idag, och ta en kaffe. När vi kom dit frågade han:

- Vad säger du om att ta en kaffe här? (fast på engelska)

- Absolut, svarade jag.

Han köpte varsin kaffe och blev säsongens första kund som betalade med Swish. Sedan fick vi samtidigt syn på samma bord i solen och satte oss där. Det kändes lättsamt och trevligt och jag kände att jag hade tackat ja till något jag inte brukar tacka ja till. Att jag lät något nytt komma in i mitt liv. Även om det bara blev ett enda möte med just honom, så hade jag öppnat en dörr till omvärlden. En dörr att släppa in LIVET igenom. Och ibland räcker det att TÄNKA att man är redo att börja leva, för att saker och ting ska bjuda in sig själva. Jag har varit med om det förr.

Innan vi skildes åt hade vi bytt Instagram och Messenger och han skulle höra av sig. Vilket han gjorde efter bara någon timme. Han skrev (på svenska) att det var trevligt att träffa mig. Och jag svarade såklart att jag tyckte detsamma.

Vi får väl se om det blir någon fortsättning. Han ville gärna laga middag till mig någon dag, haha!

Jag hann inte ens hem, innan Sami (från gymmet) messade och ville komma förbi. Han hade ett ärende i mina krokar. Trevligt! Det var EXAKT därför jag ville flytta in till stan. För sådana spontana besök av vänner och bekanta. Love it! Och när vi satt i köket kom Johanna hem från frisören och hon satte sig tillsammans med oss och käkade. Jag hade beställt Foodora (såklart). Johanna var på bra humör, fin i håret och deltog i konversationen. Trots att hon aldrig träffat Sami tidigare.

Nu ska Johanna göra en luftballong av ett värmeljus och ett munskydd... Kommer den att lyfta?

Gillar

Kommentarer

Jenny
,

Jag ska varken säga ja eller nej om den kommer lyfta för Johanna är så jävla envis (som jag också är på gott och ont..) så mitt svar blir; det är inte omöjligt.