Jag behöver åka till Spanien

På midsommarafton 2016 flyttade jag och Johanna in i den splitternya lägenheten i Spanien. Den var möblerad, men vi behövde köpa möbler till balkongen, täcken, kuddar, köksprylar, städgrejer och en himla massa andra saker. Vi åkte med hyrbilen och handlade, kånkade och bar och monterade och fixade. Tillsammans.

När vi åkte till Spanien på en 20-dagars roadtrip (hyrbil och fem bokade boenden) trodde jag inte att vi skulle komma hem och ha köpt en lägenhet. Vi skulle åka på några visningar, men det var mest för nöjes skull. Tyvärr är jag lite för spontan ibland, haha!

Att jag tog Johanna och åkte till Spanien berodde på att hon hade mått fruktansvärt dåligt i ett halvår. Hon hade börjat skära sig, få ångest i skolan och jag kände hur hon slöt sig och stängde mig ute. Hon avskärmade sig och slutade sitta med mig i soffan. Hon var bara på sitt rum. Eftersom jag var den enda hon pratade med, så var det verkligen inte bra. Jag ville inte "tappa" henne. Därför bestämde jag mig för att ge mig ut på ett "äventyr" med henne, där vi blev hänvisade till varandra. Bara hon och jag. Någonstans långt bort.

Jag hade aldrig kört bil utomlands och var jättenervös. Och jag tycker inte om att lämna mitt hotell, när jag är på semester. Därför bokade jag hyrbil och fem hotell. För att jag skulle vara lika otrygg som Johanna.

Det blev en jättebra resa. Johanna fick vara MITT stöd, när jag körde fel eller inte hittade. Hon var kartläsare i bilen och vi utforskade Santa Pola, Elche och Torrevieja tillsammans. Vi blev ett team, precis som hade hoppats.

När vi var på visningar och Johanna fick se lägenheten (som vi köpte) så sprang hon runt i den och sken som en sol och sa att hon ville att vi skulle köpa den. Och jag tänkte att det kunde vara en plats att fly till om allt med skolan kraschade i Sverige. Svenska skolan i Torrevieja ligger bara ett par kilometer från lägenheten. Redan vid den här tiden säkrade jag upp med de hängslen och livremmar jag kunde få tag i. I det läget var jag uppgiven och höll på att stånga mig blodig för att få skolan och BUP att förstå hur dåligt Johanna mådde. Tanken på att rädda henne genom att fly landet var ganska stark. Såhär i efterhand kan jag se att det förmodligen hade varit en väldigt bra idé.

Efter några dagar måste vi resa tillbaka till Sverige, för vi skulle flytta hemma också. Mellan två lägenheter i Liljeholmen. Vi hade dessutom ett glapp på några dagar, då vi skulle bo i en annan lägenhet. Plus att den nya skulle målas om (på tre dagar) innan vi flyttade in. Och vi skulle hämta Josefin på Arlanda, när hon kom tillbaka från sin språkresa i USA. Tre veckor senare åkte vi tillbaka till Spanien. Med Josefin. Det blev också en bra resa och vi fortsatte göra klart i lägenheten, innan den skulle hyras ut.

Sedan dess har lägenheten i Spanien varit en ständig källa till stress och ångest. 2017 avbokade jag FEM resor dit, på grund av omständigheter med framförallt Johanna. En gång var det Josefin som fick körtelfeber, så vi spenderade en hel natt på SÖS-akuten i stället för att njuta första kvällen i Spanien. Och sedan har det fortsatt så. Jag kommer aldrig iväg och Johanna vill inte åka dit.

När Johanna hade LVU och var omhändertagen kunde jag komma iväg två gånger. Då tog jag med mig Petter. Jag har lyckats ta mig dit ensam vid ett par tillfällen och tvingat Josefin och Johanna vid ytterligare ett par tillfällen. Men då har framförallt Johanna legat i sängen med ångest hela veckan. Jag har varit så mycket ARG i Spanien, OROLIG i Spanien och MÅTT DÅLIGT (när Johanna hade LVU) i Spanien.

Så jag vill sälja skiten.

Men det har varit bra stunder också. Faktiskt. Det började så bra. Och precis som på Ekerö hade jag höga förväntningar på att det skulle bli bra för Johanna. Men det blev tvärtom. Och precis som med Ekerö vill jag lämna det bakom oss.

Med tanke på coronapandemin har inte uthyrningen gått som förväntat det senaste året heller.

Senast vi var där var i september förra året. Det var Johanna som ville åka. Konstigt nog. Så jag bokade omedelbart, innan hon hann ångra sig. Själv såg jag nämligen en chans att få iväg Josefin, som mådde riktigt dåligt och behövde komma långt bort. Länge. Så jag bokade enkelbiljetter och tänkte att vi skulle stanna minst tre veckor. Men Johanna hade så mycket ångest att varken hon eller jag kunde hantera det, så vi bokade hemresan redan efter några dagar. Jag ville ha BUP-akuten inom räckhåll.

Gång på gång får jag alltså bekräftat att lägenheten måste säljas.

Nu känner jag dessutom att jag måste åka dit. Igen. Åtminstone en gång om året (helst två) behöver jag åka ner och titta till lägenheten och tömma brevlådan. Det blir en press och en stress. Att äga något så långt bort tar energi. Det ligger och skaver och pockar i bakhuvudet. Frågan är när och hur jag ska kunna ta mig dit? Om läget med Johanna fortfarande är stabilt om en månad, så kanske jag kan våga ge mig iväg. Det som gör att jag tvekar är coronaviruset. Jag kan inte riskera att fastna där nere av någon anledning. Och Johanna vägrar att följa med.

Vi får se. Kanske blir lägenheten såld innan jag lyckas ta mig ner. Jag håller tummarna!

Lite bilder från i september när vi var där:

Gillar

Kommentarer