Huset där jag bodde när jag var liten

Ganska nyligen har jag fått kontakt med en gammal klasskamrat på Facebook. Jag skriver gammal i både betydelsen att det var för längesen och att vi båda är gamla nu.

Den sista tiden har vi börjat skicka artiklar och länkar om vaccin, restriktioner och allt annat som till corona-cirkusen till varandra. Hon är en av alla de som tycker som jag. Vi tillhör "motståndsrörelsen" som inte accepterar alla övergrepp som sker i Sverige och runtom i världen. Övergrepp på människors frihet och fria vilja. Människors självklara rätt att bestämma över sin kropp. Och de ologiska restriktioner som införs, i ett påhittat syfte att skydda de svagaste i samhället. Att hindra unga och friska personer från att leva ett normalt liv är helt fel strategi.

Nå, det var inte det jag skulle skriva om. Men det är ändå ganska intressant hur jag plötsligt (efter att inte ha träffats eller hörts på 36 år) har något gemensamt med en person jag aldrig trodde skulle komma in i mitt liv igen. Det där har hänt förr. Det är väl så när man börjar komma till åren, att man ser människor (gamla och nya) komma in och ut ur ens liv. Hur vissa återkommer. Och hur andra bara gjorde ett kort gästspel.

Igår kväll skickade Lotta (som hon heter) det här fotot till mig. Hon var ute på promenad i samhället i Småland, där jag växte upp. Hon bor fortfarande kvar.

I det här huset bodde jag mellan 1972 och 1985. Jag var två år när mina föräldrar byggde det och femton år när vi flyttade därifrån. På den tiden hade vi en häck mot gatan och gud nåde den som försökte hoppa över eller tränga sig igenom det. Min mamma (och pappa) var (och är fortfarande) extrema trädgårds-perfektionister. Därför känns det bra att trädgården fortfarande ser välskött ut, om än betydligt mer "clean" än på vår tid.

Undrar om jag kommer att skaffa hus igen? Jag tror faktiskt det... Jag är ingen lägenhetsmänniska. Med tanke på att det vände i förrgår och vi går mot ljusare tider, så har jag redan börjat känna en viss panik över den varma och soliga årstiden som väntar. Framförallt om min vänstra tå inte blir bra innan dess. Då MÅSTE jag ha ett alternativ till promenader.

Kanske ett sommarhus i ett samhälle i Småland.? De är förmodligen nästan gratis...

Gillar