Hur jag upptäckte (fick veta) att Johanna tog droger

I ett tidigare inlägg berättade jag övergripande om vad som hände 2020, men nu tänkte jag berätta lite mer ingående om hur det gick till när jag fick veta att Johanna hade börjat ta droger.

Den 7 januari kontaktade jag både socialtjänsten, BUP, "min kompis Jessica" (som just avslutat sin insats hos oss) och Johannas pappa, eftersom jag var väldigt orolig för Johanna. Jag kände att hon drogs djupare och djupare ner i ett stort och svart hål. Läkaren tog min oro på allvar och vi fick en akuttid. Han ville ha koll på Johanna och under de kommande veckorna hade vi tät kontakt. Antingen via telefon eller besök på BUP. Både jag och läkaren kände att Johanna snart skulle ta till en egen lösning, om hon inte fick någon hjälp med sin ångest. Antingen genom alkohol, droger eller genom att ta sitt liv.

Under januari hade vi flera kvällar med ökad ångest, där jag och Maciej (som bodde hos oss vid den tidpunkten) försökte hjälpa Johanna. Det var nästintill omöjligt att hjälpa henne, eftersom hon vägrade allt vi föreslog. Även om det bara var en promenad ner till vattnet eller en biltur. Eller en dusch eller cigarett. Under tidigare ångestperioder hade det fungerat med t.ex. kortspel, men nu var hon för illa däran för att avledas.

En kväll vet jag att Maciej tog en biltur med henne till Drottningholms slott, där hon tog en cigarett vid vattnet, innan de åkte tillbaka.

Kvällen den 29 januari gick jag och la mig, när jag trodde att läget var lugnt. Johanna hade inte mått bra under kvällen, men nu hade hon tagit sin sovmedicin och lugnat ner sig. Hon sov alltid bredvid Maciej, så jag visste att han hade koll på henne.

Mitt i natten knackade Maciej på min dörr och sa att han inte klarade av situationen. Jag rusade upp ur sängen och sprang ner. Johanna låg i sin säng och grät och sparkade. Och det var blod överallt från ett långt och djupt snitt i hennes ena lår.

Med gemensamma krafter och övertalning fick vi med oss Johanna i bilen och in till BUP-akuten. Där var vi tack och lov ensamma i väntrummet. Johanna fick en lugnande tablett (en som smälter i munnen) och efter samtal med läkare (bedömning) blev vi inlagda över natten. Maciej tog min bil och körde hem. Morgonen därpå syddes Johanns sår i låret och vi blev utskrivna. Samma visa varenda gång. In och ut. Ännu en notering i journalen.

Efter denna händelsen fortsatte det likadant. Johanna hade fruktansvärd ångest på kvällarna. Hon skrek, sparkade och dunkade huvudet i väggen. Jag och Maciej stod handfallna och hjälplösa. Inget vi gjorde fungerade.

Vid den här tiden skötte Johanna fortfarande sin nagelsalong. Hon hade kunder från klockan tolv varje dag. Det betydde att jag väckte henne runt nio och sedan åkte jag till gymmet. När jag kom hem var hon i salongen. Alltså i attefallshuset i vår trädgård. Jag brukade skicka ner Maciej med mat, som hon kunde äta i någon paus, för hon blev arg om jag klev in när hon hade kund. Men jag vet att hon slarvade med maten och inte åt sådant jag skickade ner. Jag försökte med proteindryck och allt möjligt, som hon skulle kunna ta samtidigt som hon gjorde naglar.

Tidigare hade Johanna slutat jobba runt klockan åtta på kvällarna, men gång på gång hände det att hon tog ytterligare en kund efter åtta. Några kvällar jobbade hon så sent som till halv elva. Hon sa själv att det var för att hon mådde så dåligt på kvällarna. Det var bättre att jobba ända tills hon skulle gå och lägga sig, för då hann hon inte känna efter hur hon mådde. Det var ett sätt att fly från ångesten, som tog ett järngrepp om henne när sista kunden gick ut genom dörren.

Jag och läkaren på BUP hade fortsatt tät kontakt. Vi ändrade medicineringen och läkaren skickade en remiss till Maria ungdom, eftersom vi var rädda för att Johanna skulle börja självmedicinera mot sin ångest. Med alkohol eller droger.

Den 11 mars gjorde jag fillers i ansiktet. Lite rynkreducering helt enkelt. Och lite i läpparna. När man har gjort fillers ska man inte träna på 24 timmar. Det innebar att jag inte åkte till gymmet klockan nio dagen därpå. Som jag alltid gjorde annars.

Jag väckte Johanna som vanligt, eftersom hon hade kunder. Men hon steg inte upp. Jag kände mig stressad å hennes vägnar och sprang in stup i kvarten och ryckte i henne. Jag blev mer och mer irriterad. Hon var på riktigt dåligt humör och skrek och svor åt mig. Och hon sa att hon tänkte fan avboka kunderna.

Då blev jag orolig. Hon hade varit så mån om att sköta sin salong och visa respekt mot kunderna som såg fram emot sin bokade tid.

Jag satte mig på en stol i hennes rum och vägrade gå ut förrän hon steg upp. Hon sparkade och skrek av ilska. Eller ångest. Det yttrar sig nästan alltid som ilska. Efter en stund lugnade hon ner sig och sa att hon hade en sak att berätta för mig. Men att hon inte vågade.

- Berätta i ett sms, sa jag.

Hon tog telefonen och gömde sig under täcket. Min telefon plingade:

- Jag har tagit droger, stod det

- Vilka droger? frågade jag.

Johanna tittade fram under täcket. Plötsligt lugn i blicken. Det allra svartaste var borta. Ångesten över att dölja något. Att gå bakom min rygg. Att ha en så stor hemlighet.

- Tramadol, benzo, kokain, amfetamin och ecstasy. Och gräs. Inte heroin i alla fall. Mest amfetamin och ecstasy.

Trots att jag fick en chock och marken rämnade under mig, så lyckades jag hålla mig lugn och jag log mot Johanna.

- Oj! Jag visste inte ens att du kunde namnet på några droger. Men jag är inte förvånad. Jag och läkaren på BUP pratade om det senast i förrgår, att nu är risken väldigt stor att du snart letar efter ett eget sätt att hantera din ångest. Han skickade en remiss till Maria ungdom. Nu förstår jag varför han ville göra det. Han såg tecken som inte jag såg.

- Så du är inte arg?

- Varför skulle jag vara arg? Jag är stolt över att du vågade berätta! Och återigen låg du steget före oss andra. Är det okej att jag ringer till Maria ungdom och ber att vi får komma dit?

Jag gick ut ur Johannas rum och ringde till Maria ungdom. Det kändes helt overkligt. Droger? My god! Jag kunde inte ta in det. Lika lite som alkoholen sommaren 2018. Men precis som då blev jag strukturerad och fokuserad på att hantera situationen. Det är som om jag blir extremt skärpt i krissituationer.

Vi var välkomna till Maria ungdom.

Johanna tog en dusch och packade en väska. Det visade sig senare att hon smugglade in en påse amfetamin i botten av ett cigarettpaket. Men det visste jag inte då. Första gången på Maria ungdom (2018) försökte hon smuggla in en flaska vodka och en förpackning med rakblad. Men det upptäcktes. Naturligtvis.

Vi åkte in till Maria ungdom. Det var fortfarande ganska tidig förmiddag och när vi satt i väntrummet fick vi fika. Om någon undrar varför jag har tagit bilder i sådana här hemska situationer, så beror det på att jag alltid känt att vi ska berätta vår historia så småningom. Och då behövs bilder. Dessutom kliver jag mentalt utanför mig själv och ser oss liksom ovanifrån. För att inte bryta ihop. Och då blir det ett sätt att dokumentera vad jag iakttar. Lite knepigt att förstå, men troligen någon slags försvarsmekanism. Vissa bilder har jag tagit för att skicka till hennes pappa, som jag haft sms-kontakt med i de här situationerna. För att visa honom läget. Bilder säger mer än ord.

Det blev inläggning naturligtvis. Jag och läkaren poängterade vikten av att tacka ja till och ta emot frivillig hjälp, för att slippa få LVU igen. Gång på gång sa vi till Johanna, att hon MÅSTE säga ja till frivillig vård och behandling. På Maria ungdom. Så länge hon stannade kvar där skulle inte socialtjänsten göra något omhändertagande.

Dagen efter ringde läkaren och sa att Johanna ville hem och att jag måste komma in omedelbart för ytterligare ett övertalningssamtal. Jag kastade mig i bilen. Det var fredag eftermiddag.

När jag kom dit satte vi oss vid ett stort bord. Det var jag, läkaren, Johanna och två skötare. Vi försökte allihop förklara vikten av frivillig inläggning, för att inte riskera ett nytt LVU. Efter mycket övertalning lovade Johanna att stanna över helgen. På måndagen skulle vi ha ett nytt möte och då skulle socialtjänsten också delta.

Jag kunde pusta ut. Det fanns en väldigt viktig anledning till att jag ville ha kvar henne på Maria ungdom över helgen. Jag måste nämligen genomsöka varje vrå av hennes utrymmen. Jag skulle leta droger. Jag vågade INTE ta hem henne, när jag visste att det fanns droger kvar hemma.

Den helgen gick jag igenom hela salongen, hela Johannas rum och hennes badrum. Jag letade i alla fickor på hennes kläder, inuti madrassen, bakom tavlor och exakt överallt. Och jag hittade alla droger. Det bekräftade hon senare. En påse med tabletter satt fasttejpad under en byrålåda och en påse amfetamin låg i fickan på en träningsjacka. Jag hittade dessutom otaliga rakblad på de mest uppfinningsrika ställen någon kan komma på.

Min spontana reaktion var att ringa polisen när jag hittade drogerna. Men jag blev övertalad att låta bli. Att bara spola ner skiten.

Utöver letandet åkte jag och tränade och hälsade på Johanna. Hon berättade att hon tagit amfetamin första dagen där inne. Och hon visade hur hon hade fått in det.

Hela helgen var en mardröm. Jag kunde inte äta och jag höll på att svimma flera gånger. På gymmet fick jag sätta mig på golvet med huvudet mellan knäna. Och fokusera på att andas med magen. Yogaandning. Hela min värld hade rasat samman. Inför Johanna lyckades jag (tror jag) vara lugn och spela opåverkad. Jag vet hur dåligt hon mår av att göra mig illa och orolig. Hon behövde inte få ångest över det också.

På måndagen visade det sig att socialtjänsten inte kunde vara med på något möte förrän dagen därpå. Och Johanna vägrade stanna en natt till. Så hon flippade. Hon rusade ut i köket och trots att tre personal försökte hindra henne tog hon ett dricksglas och kastade det i golvet. Sedan tog hon nävarna fulla med krossat glas. Hon hotade med att stoppa bitar i munnen, om de försökte röra henne. Hon gömde sig bakom en fåtölj med glasbitarna i händerna och fyra personal försökte närma sig henne. Efter kanske en halvtimme lämnade hon ifrån sig glasbitarna och följde med en personal som visiterade henne. Hon fick klä av sig alla kläder och ta på sig nya.

Nu blev det en ny väntan. På kontakt med socialtjänsten och utskrivning. Hon fick inte vara kvar längre. Om man självskadar eller är våldsam är man inte välkommen på Maria ungdom. Och det visste Johanna sedan tidigare (2018). Hon visste med andra ord exakt vad hon skulle göra för att få komma hem.

När hon hade bytt om till sina egna kläder överlämnade hon en stor glasbit, som hon hade lyckats gömma trots visitering och klädbyte under uppsikt av personal. Hon är extremt flink i fingrarna och har en fantasi utan dess like.

Vi hann dock inte vara hemma mer än ett par timmar, innan läget var ohållbart och jag inte klarade av att hantera Johannas ångest. Och hon klarade inte av sig själv. Inte för att det blir bättre inne på BUP-akuten, men där får hon i alla fall en tablett som stänger av eländet i åtminstone ett halvt dygn.

Morgonen därpå blev det många möten. Överläkaren mindes oss från sommaren 2018 och var riktigt bra att prata med. Hon förstod att läget var allvarligt och att Johanna nästan två år senare fortfarande inte fått någon (eller rätt) hjälp med sitt mående. Hon var väldigt medlidande och hade många samtal med både mig och chefen på socialtjänsten, där vi tillsammans försöka komma fram till vad som skulle vara det bästa för Johanna.

Vi var allihop överens om att det behövde göras en ny ordentlig utredning på Johanna. Och var skulle den kunna ske, när hon vägrade vård och utredning på frivillig väg? Och när hon dessutom upptäckt droger. Ingen av oss nämnde LVU, men det låg i luften. Med tanke på Johannas historia och den allvarliga situationen, så insåg jag att det inte fanns något alternativ. Hon hade trots allt tagit droger i ungefär tre månader. Hemma i sin säng, för att kunna stiga upp på morgnarna. Och sedan slutet av januari hade hon fyllt på hela dagarna. Mellan kunderna. Och inte ätit någon mat. Och haft avtändningar med galet svår ångest varje kväll. Nu förstod jag plötsligt varför kvällarna varit så jobbiga den senaste tiden. Och varför de blev mer och mer ohanterliga. Ju mer droger hon tog, desto kraftigare avtändningar fick hon.

Så det blev ett akut omhändertagande. Igen. Johanna fick åka hem och packa, övervakad av två personer från socialtjänsten. Maciej åkte iväg och köpte en laddning med cigaretter. Polisen hade tyvärr inte möjlighet att utföra transporten ner till Skåne den eftermiddagen, så Johanna blev tvungen att tillbringa en natt på Maria ungdom. Dock inte på den inre avdelningen på grund av incidenten med glaset. Hon fick sova på en galonmadrass på yttre. Tillnyktringen. Men de gjorde det mysigt för henne, med dubbla madrasser, kudde och täcke. Och på kvällen fick hon popcorn. Det var personalen Sara som tog hand om henne. Hon har varit helt fantastisk med både Josefin och Johanna efter det också. Jag blir lika glad varje gång Sara jobbar när vi kommer dit. Och hon brukar ringa och prata med mig och berätta hur det går.

Morgonen därpå åkte jag dit, för att vara med Johanna de sista timmarna i väntan på transporten. Det blev kriminalvården som körde i stället för polisen. Tyvärr. Och vi fick vänta länge. Johanna var lugn och inställd på att åka till SIS Ljungaskog, men det var nästan värre än om hon gråtit och varit arg. Hon brydde sig inte längre. Hon hade gett upp. Hon var en misslyckad individ som inte förtjänade något annat än ett liv på SIS. Trodde hon. Det gjorde så ont i hela mig. Min lilla lilla flicka.

När jag senare fick veta att hon behandlats som en fånge av kriminalvården och varken fått mat eller fått kissa under sju timmar ner till Skåne, så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Hon hade blivit inlåst i ett rum någonstans, när kriminalvårdarna ätit pizza. Fy fan! Jag var så upprörd just då, att jag tänkte anmäla det någonstans. Men jag nöjde mig med att berätta för socialtjänsten, som var de som beställde körningen.

Det är just sådana upplevelser, som gjort att Johanna mått sämre och sämre de senaste åren. Till grundproblematiken med den psykiska ohälsan har det tillkommit massor av traumatiska upplevelser. PTSS gånger tio. Minst. Hela vistelsen på SIS Ljungaskog blev en tre månader lång traumatisk upplevelse. Tack och lov visste jag inte det, när jag såg kriminalvårdens minibuss köra iväg med Johanna. Då tänkte jag bara att det skulle bli bra med en utredning och att hon inte skulle få tag i droger på 8-12 veckor. Hade jag vetat vad som väntade, så hade jag tagit henne och rymt långt långt bort.

Mer om tiden på SIS Ljungaskog kommer längre fram. Johanna kom dit i mitten av mars och blev kvar till den 10 juni. När hon kom hem mådde hon sämre än någonsin tidigare. Mer om det kommer också framöver.

P.S. Johanna har fått läsa detta inlägg innan publicering. Hon gjorde en del rättelser. Bland annat trodde jag att hon tog droger första gången den 29 januari, men hon berättade att hon började redan i november eller december. Även om det inte var varje dag förrän i slutet av januari.

Där ser man!

Gillar

Kommentarer

Frida
,

Så många liv som hade kunnat räddas med en mamma som du. Skickar massor med kramar till er båda. ❤️

livetmedanso
livetmedanso,
MoaBrorsson,

Du och Johanna bär värkligen på en ryggsäck. Är så glad att man får höra historien/berättelsen om Johannas liv. Den är en bra hjälp för väldigt många.

Du borde börja med YouTube och berätta allt där❤️❤️❤️❤️❤️

nouw.com/moabrorsson
livetmedanso
livetmedanso,

YouTube är inte min grej, mer än som "gäst" i Johannas videos. Tycker inte om att se och höra mig själv, haha! Hoppas kunna hjälpa andra den här vägen i stället. På något sätt 😊

nouw.com/livetmedanso
Celine
,

Du är en fantastisk mamma❤️

livetmedanso
livetmedanso,
Chazmine,

Det är så sjukt att man måste ta droger, självskada eller försöka ta livet av sig för att få någon hjälp. Hur fan ska vi som inte gör något av de ”synligt” eller alls få hjälp med? Jätte bra skrivet innan har jag inte fattat helt vad som hände men de här fick mig att öppna ögonen verkligen! Jag själv får ingen hjälp av soc, bup eller habiliteringen och om jag skulle få så kollar de vara på min ”diagnos” som är helt fel diagnoserad och sätter det som en funktionsnedsättning som jag inte har. Senast jag fick hjälp var 5 år sedan med en kontakt person som jag hade ca 1år. Och nu har jag gett upp helt. Men de här var sjukt starkt av dig att skriva!!

livetmedanso
livetmedanso,

Nä, det är många som inte förstått vad som hänt bakom kulisserna, när Johanna gång på gång försvunnit bort från sociala medier. I början försökte vi dölja det.

Jag vet hur svårt det är att få hjälp. I ett års tid stångade jag mig blodig, för att få skola och BUP att förstå hur dåligt Johanna mådde. Men det krävdes ett suicidförsök för anpassad studiegång och en utredning på BUP. Och så har det varit hela tiden. Varje gång jag signalerat att läget är riktigt illa, så har vi ändå inte fått hjälp förrän hon "gjort något".

Men du får inte ge upp! Visa att du klarar det. Det är jobbigt att ha insatser och inblandning av socialtjänsten i sitt liv också. Mitt mål är att vi blir avslutade hos soc under 2021. Även om det känns farligt och skrämmande. De har varit som ett skyddsnät. Men också som en höks vingar och vassa klor. Redo att anfalla närsomhelst.

Kram och tack för din kommentar!

nouw.com/livetmedanso
Nina
,

Ni är bäst!! Och så fina. Ni inspirerar många <3

livetmedanso
livetmedanso,
Mal
,

Måste bara säga att jag blir så så berörd av din blogg och framför allt ledsen. För jag tänker på min egna mamma. Jag har bott på bups akutmottagning i 17 månader samma lagt, bott på två olika behandlingshem och två olika SIS hem. Min mamma har fått gå igenom det du gått igenom. Det är som att läsa om sin egna situation för några år sen, och jag blir så ledsen, berörd och tacksam över er supermammor. För det är ni verkligen och jag lovar, hur arg (ilskan kommer som du sa från ångesten, och för min del iaf även skuldkänslor och försök att pusha ifrån en de människor som bryr sig) så uppskattar man verkligen att ni aldrig slutat kämpa för oss. Idag var det 4 år sen jag flyttade hem, bor idag med min sambo och har en dotter på 10 månader. Jag och mamma har aldrig haft en sån bra relation som nu, efter väldigt mycket bråk pga psykisk ohälsa. Ni ROCKAR!! Och livet blir ljusare. Ska ta mig fan tipsa mamma om din blogg nu😬

livetmedanso
livetmedanso,

Åh, nu får jag tårar i ögonen! Tack för fina ord och var härligt att ditt liv fick en så bra vändning. Med stor sannolikhet pga en mamma som kämpade och älskade dig igenom hela helvetet. För det är ett helvete! Ibland undrar jag om det inte är värre (eller åtminstone lika illa) för oss mammor än för er, eftersom vi älskar er mer än livet självt och lätt skulle ta en kula för er skull. Om det skulle rädda er <3

nouw.com/livetmedanso
Nathaliezandra
,

Älskar din blogg!!!

Emma
,

Jätte fint skrivet

Tess
,

Fick tips av min dotter att gå in och läsa din blogg, för vi befinner oss i liknande situation men tack och lov har det inte gått lika långt för min dotter som för din! Beklagar verkligen. Tårarna rinner ner för kinderna när jag läser det du skriver. Stor kram till både dig och din dotter, som jag hoppas få rätt hjälp på vägen.

livetmedanso
livetmedanso,

Tack! Det kommer fler tillbakablickar framöver, blandat med vardagslivet i nutid. Bra att din dotter söker andra i samma situation och dessutom tipsar dig 😊

nouw.com/livetmedanso
Matilda
,

Känner sååå mycket med både dig och Johanna. Jag gick igenom ungefär samma sak som Johanna under mina tonår, nu är jag 20 och det har blivit bättre men fortfarande inte helt bra. Mellan att jag var 15-18 år var det värst, eller iallafall mest utåtagerande och impulsivt. Mycket droger, bråk, destruktivitet osv. Mina föräldrar hade enormt svårt att tackla det och vår relation var katastrof. När jag läser om hur du resonerar och hur du bemöter Johanna blir jag så varm, du gör det verkligen bra. Önskar verkligen jag kunde ge er båda en kram. Och Johanna, jag känner igen mig så mycket i dig. Jag vet exakt hur mörkt och hopplöst det kan kännas, det är verkligen hemskt. Men du ska veta att du inte är ensam och du besitter så himla många fina egenskaper. Det kommer att vända, även för dig❤️ Var inte för hård mot dig själv, det är ingenting konstigt med att försöka hitta sätt att få må bra och fly ångesten. Du är stark och förtjänar allt bra!

livetmedanso
livetmedanso,

Tack Matilda för ditt fina och uppmuntrande meddelande! Det är svårt att vara förälder och inte lätt att göra rätt. Jag gjorde stora misstag i min hantering av min äldsta dotter i liknande situation. Så jag har lärt mig hur fel det kan bli. Därför har jag försökt göra annorlunda med Johanna. Det har tagit många år för mig och Sanna att hitta tillbaka till varandra, efter hennes "tonårskaos". Jag har fått lov av Johanna att skriva om hennes och min resa, men jag har inte bett Sanna om lov att berätta hennes historia. Den var på sätt och viss ännu svårare än Johannas, med den skillnaden att jag var mer ARG på henne. Mer arg än orolig. När det gäller Johanna är jag aldrig arg. Bara rädd och orolig.

Hoppas att du tagit dig igenom ditt livs värsta period och att du kan lämna den bakom dig. Och att du har fått verktyg att hantera "de svarta demonerna" när de kommer framöver <3

nouw.com/livetmedanso