Helt slut

Att vakna klockan tre på natten och inte kunna somna om, inför en dag som denna, det är inte att rekommendera. Mina ögon går i kors, min mun snubblade på de sista orden jag sa och min hjärna är helt sönderbränd av alla tankar jag tänkt och alla meningar jag formulerat.

Johanna är kvar på Maria ungdom. När jag kom dit satt hon i köket med personalen och några av de andra ungdomarna, vilket aldrig hänt tidigare. Och hon delade rum med en annan tjej och hanterade det bra.

Innan jag åkte till Maria ungdom träffade jag "min kompis Jessica". Vi kallar henne så. Vi säger aldrig bara Jessica.

Min kompis Jessica är en stödperson jag fick av socialtjänsten sommaren 2019, när Johanna kom hem från sina första tre placeringar (under ett års tid). Tanken var att min kompis Jessica och hennes kollega Nina skulle skapa en kontakt med Johanna och ta med henne ut på diverse saker, för att träna hennes sociala förmåga och ge mig avlastning. Men det blev inte så. Deras besök skapade ångest, så vi fick tänka om.

Det ledde till att Jessica fick bli MIN stödperson i stället. Och det accepterade Johanna. När Jessica ringde på dörren ropade hon: "Mamma, det är din kompis som kommer!"

Det är med min kompis Jessica jag bollar alla svåra tankar och beslut. Det är hon som peppar mig och säger kloka saker. Det är hon som gång på gång bekräftar att jag gör och tänker rätt. Och hon ger mig sitt perspektiv på saker och delar med sig av all den erfarenhet hon har av liknande situationer.

Jag skulle inte klarat det senaste året utan min kompis Jessica. Och just idag var en sådan dag, när jag behövde henne som allra mest.

Vi träffades på Starbucks på Götgatan, bara fem minuter hemifrån. Jag kan fortfarande inte fatta att vi bor så centralt på Södermalm! Jag älskar det! Men jag önskar att livet inte varit kaos ända sedan vi flyttade. Och då menar jag inte flyttkaos. Kaoset har tagit överhanden, så att min hjärna inte riktigt fattar var vi bor. Och mitt hjärta kan inte till fullo njuta av att äntligen bo på söder.

Fokus på dagens möte med Jessica blev såklart det senaste bakslaget. Det var långt ifrån oväntat, men det gör lika ont varje gång i alla fall. Och uppgivenheten blir större och större för varje misslyckande. Inte hos mig och inte hos övriga runtomkring. Men hos Johanna.

Vi andra är vuxna och vet att livet går vidare. Och att det alltid vänder. Att det alltid finns en sol bakom molnen. Vi har varit med om uppgång och nedgång och är inte lika rädda för det bottenlösa djupet som hon. Men vi är rädda för hennes skull. För att hon ska sjunka djupare och djupare tills hon inte längre minns dagsljuset långt där uppe. Och varför ska hon vilja kämpa för något hon inte vet finns?

Jag är galet orolig för min dotter. Och min kompis Jessica är orolig för mig. Hon ser att jag inte orkar mer. I lördags kände jag också att jag inte orkar mer. Men i söndags orkade jag. Igår orkade jag inte. Och idag på förmiddagen orkade jag inte. Men på eftermiddagen orkade jag. Det växlar, vilket förhoppningsvis betyder att jag orkar ett tag till.

Johanna frågade både igår och idag om hon är jobbig. Hon ser vad hennes mående gör med mig. Jag svarade att HON inte är jobbig, men att min ORO är väldigt jobbig att leva med. Om jag får hjälpa henne, om hon tar emot behandling och inte döljer saker för mig, så minskar min oro och situationen blir lättare att orka med.

Jag och Jessica fantiserade om att det borde finnas lyxiga behandlingshem, där patienterna blir ompysslade och bortskämda. Som resorter med vackra parker att promenera i och sjukrum med hotellkänsla. Vi började googla och hittade ett i Skottland. Jag kontaktade dem omedelbart och fick svaret att medelåldern på deras patienter är fyrtio år och att det inte vore rätt ställe för en sjuttonåring. Men de tipsade om Europas absolut bästa behandlingshem för unga personer, Yes We Can Clinic i Nederländerna:

https://www.yeswecanclinics.com

Det känns jättebra att veta att det finns ett ställe, om inget annat hjälper. Som en sista utväg. De tar emot patienter i åldern 13 till 25 år. En behandling pågår i tio veckor och kostar förmodligen en förmögenhet. Men jag skulle sälja hus och hem (och även mig själv) om det kan hjälpa min fina lilla tjej.

Förutom möte med Jessica och besök hos Johanna på Maria ungdom har jag varit på Akademinkliniken och tagit bort stygnen efter förra veckans operation.. Snittet har läkt fint, men sköterskan poängterade vikten av att absolut inte träna på ytterligare två veckor. Jag kanske kompromissar och vilar i EN vecka till.

När jag kom hem klockan fyra fick jag slänga mig rakt in i ett digitalt styrelsemöte. Då hade jag inte ätit något sedan frukost. Bara kaffe och en banan. Jag var svimfärdig och med tankarna någon helt annanstans, men jag lyckades faktiskt fokusera på mötet i en halvtimme.

Just när vi avslutade ringde Josefin och ville komma. Under tiden hon tog en Bolt, sprang jag bort till Södra station (Postnord) och postade två paket. Sedan gick vi till en restaurang på Hornsgatan och käkade. Det var där jag kände att min mun inte orkade säga fler ord. Jag lät Jossan prata desto mer. Hon pratade om hundar och hundnamn. Tror jag. Min hjärna orkade inte riktigt hänga med. Sa hon att hon hade köpt en hund...?

Gillar

Kommentarer