Gårdagen

Igår hade jag verkligen inte en enda sekund över. Varken för mig själv eller vid datorn. Dagen gick i ett. Klockan nio gick jag hemifrån och hela vägen till Karlavägen 108. Till sjukgymnasten och läkaren på Spinecenter. En promenad på nästan exakt en timme.

På Spinecenter konstaterades att tån är förlamad, men att den har hyfsad blodtillförsel. Jag fick tre rehabövningar att göra hemma, för att bibehålla livet i tån. Bland annat rulla hålfoten på en pigg-boll och att "krafsa" en handduk med tårna. Det bestämdes att ytterligare en läkare ska konsulteras och vi ska ha ett telefonmöte nästa vecka. Läkaren var helt övertygad om att klackarna på tävlingsskorna orsakat förlamningen. Men att det troligen inte blir värre än det är nu.

- Det är ju helt frivilligt, om du vill utsätta dina fötter för den påfrestningen, sa hon.

När jag skulle visa legitimation på Spinecenter upptäckte jag att plånboken låg kvar hemma. I träningsväskan. Den hade inte fått följa med över till dagens handväska. Det betydde att jag inte kunde köpa något kaffe som planerat efter besöket på kliniken. Klockan var tjugo i elva och det började bli kris.

I stället beställde jag en Bolt för att åka till Saltsjöbaden nästan en timme för tidigt. Förhoppningsvis skulle jag lyckas få tag på en gratis-kaffe där, innan lunchen och styrelsemötet klockan tolv. Det brukar ju stå framme på konferensavdelningar.

Men när jag kom dit tio över elva träffade jag två andra från styrelsen i foajén och vi satte oss där. Inget kaffe i sikte. Jag hade svårt att fokusera på samtalet och väldigt svårt att vara trevlig, när det enda jag kunde tänka på var kaffe.

Klockan blev kvart över ett innan jag fick mitt klockan-tio-kaffe. Då hade vi hunnit avverka en välkomstskål med bubbel i konferensrummet och en tvårätters fin-lunch i matsalen. Just när jag tog första klunken ringde Josefin och grät och skrek hysteriskt. Det var en spindel i hennes garderob. Herregud! Jag skyllde på att jag just klev in genom dörren till styrelsemötet och tryckte bort henne. En stund senare messade jag och frågade om hon levde. Det gjorde hon. Men inte spindeln.

Två timmar senare hade vi avverkat tre styrelsemöten och jag hade smitit ut och hämtat ännu en kopp kaffe.

Jag och en annan kvinna delade på en taxi tillbaka till stan och jag hade exakt en timme på mig hemma, att fixa mat och äta tillsammans med Johanna. Naturligtvis hade det varit lite si och så med maten för hennes del, när jag inte var hemma och tvingade i henne. Jag hade skrivit ett matschema och lagt under hennes cigarettpaket på morgonen och hon hade faktiskt följt det hyfsat. Dock i väldigt små mängder.

Efter maten rusade jag iväg igen. Ännu en promenad till city. Med en omväg. Eftersom jag inte tränade idag ville jag åtminstone få till två fyrakilometerspromenader. Dessutom behövde mitt huvud luft och återhämtning, efter all social samvaro med främmande människor idag. Läkare, sjukgymnast, alla i styrelsen (utom min far) och taxiresan med Eva. Min sociala ork var helt slut och jag fattade inte hur jag skulle orka umgås med Anna under min nästan tre timmar långa behandling. Så sent dessutom (18-21).

Men det gick. Jag var ganska kort i tonen (nästan tjurig) i början, men jag sa till Anna att jag helst hade varit hemma i ensamhet och tystnad. Så hon var förstående. Men också väldigt frågande, eftersom hon uppfattat mig som en väldigt social person. Vilket jag är. Jag har väldigt väl utvecklad social kompetens, men det tar enormt på krafterna.

Inte nog med min sociala utmattning, min mage hade kraschat också. Det var nämligen bitar av sidfläsk i kycklingrätten och det hjälpte tydligen inte att plocka bort dem. Hela rätten var "förgiftad" av köttet och min mage klarar verkligen inte det. Jag trodde att bitarna bara var ditlagda som dekoration, men förmodligen hade sidfläsket kokat tillsammans med kycklingen och legat till grund för såsen. Under både promenaden och behandlingen trodde jag att mina tarmar skulle vändas ut-och-in. Magen jäste som en bröddeg och jag verkligen längtade hem.

När jag kom hem var klockan över halv tio och jag gick och la mig utan att varken logga in på datorn eller titta på nyheterna eller någon serie.

Hur kunde jag vara så dum att boka både läkare och behandling samma dag som styrelsemötena?

Gillar

Kommentarer