Frihet att leva

Johanna kommer aldrig att hitta lyckan i sin säng. Om hennes livsgnista ska tändas, så måste hon ut i livet och söka bränsle, syre och och något som kan kicka igång elden. Upplevelser, glädje och pirr i magen ger mersmak. Att umgås, skratta och upptäcka att livet kan erbjuda väldigt mycket mer än vad hon hittar i sin säng i sitt rum. Att spela Hayday, njuta av några cigg och ta en dusch räcker inte särskilt långt.

De senaste månaderna har hon sjunkit så djupt, att det inte har funnits någon chans till förändring inom henne själv. Hennes egen kreativitet och motivation tog slut, när hon kraschade för andra gången förra året. Innan dess hade hon sitt driv och en inre lust. Med mål och drömmar. Men när de tog henne dit hon ville och det ändå inte räckte, då förlorade hon allt hopp. Hon gav upp.

Det enda som kan hjälpa henne att hitta ny motivation och en mening med livet är att börja LEVA. Och för att det ska vara möjligt, så måste andra personer locka ut henne. Och jag måste våga släppa iväg henne på äventyr. Som jag gjorde när hon följde med Josefin och Eveline till Örebro, Ullared och Göteborg förra helgen. Och idag när hon fick åka till Maciej.

Jag ska erkänna att det är förenat med en viss oro. Men jag litade på hennes syster och Eveline. Och jag litar på Maciej. Jag anförtror Johanna till personer som jag vet älskar henne och tar hand om henne. Det känns som en väldigt bra början, på vägen mot ett liv i frihet. För både Johanna och mig.

Johanna vet att jag tänker på henne och att jag behöver få bekräftat att allt är okej. För någon timme sedan skickade hon en bild på sig själv med Maciejs hund. Och alldeles nyss gick jag in på hennes och Maciejs Live på Instagram. Naturligtvis såg hon det direkt och sa "Hej mamma", haha!

Klockan 21 messade jag i alla fall godnatt och skrev att vi hörs i morgon. Nu låter jag henne vara ifred!

Gillar

Kommentarer

Fia
,

Vad kul att du börjat blogga! Jag har följt Johanna ett tag just för att hon synliggör psykisk ohälsa så pass mycket, jag har själv varit sjuk sedan jag var runt 14 år så det har känts fint att Johanna vågat berätta om det så "rått". Jag har förstått att du är ett stort stöd för henne och ser det verkligen när du skriver här! <3 Skulle du vilja skriva ett inlägg om hur närstående till personer med psykisk ohälsa och självskadebeteende kan tänka, förstå och agera? Jag är idag 25 år och fortfarande sjuk och jag har så svårt att själv sätta ord på hur jag vill att människor ska "hantera" mig... Det jag läst här på bloggen har fått mig att känna "Ja, EXAKT så!" så det vore så värdefullt om du ville dela med dig av tips!

livetmedanso
livetmedanso,

Hej! Det är min tanke att skriva om hur det är att vara "medberoende" till någon med psykisk ohälsa. I detta fallet sitt eget barn. Det är såklart skillnad på att vara partner eller syskon etc. Men jag lovar att komma in på det. Och i många inlägg smyger det in lite här och där, hur jag reagerar och hur jag själv mår pga Johanna. Precis som du läst. Och hur svårt det är att veta hur jag ska hantera henne. Det som fungerade en gång kanske inte funkar nästa. Eftersom jag har erfarenhet som anhörig till fler personer som mått dåligt, så har jag fler perspektiv som jag ska dela med mig av. Och om DU har tips på hur du vill bli hanterad, så får du jättegärna maila mig. Kanske kan jag ha nytta av dem när det gäller Johanna 😊

nouw.com/livetmedanso