Fredagen den 13:e (juli 2018)

Den här bilden tog jag på Josefin fredagen den 13 juli 2018 klockan 17:40. Några timmar innan helvetet brakade loss. Vi satt på Väringgården på Ekerö och käkade, knappt en kilometer hemifrån. Hela den veckan hade jag gått som i en dimma, på grund av sömnbrist, chock och massor av möten. Jag trodde dock att läget var stabilt och att jag hade situationen under kontroll.

Natten till måndagen hade jag nämligen upptäckt att Johanna hade självmedicinerat med vodka under flera månader. Onsdagen och torsdagen skurade jag bort allt blod i attefallshuset. På golv, väggar, dörrar och fönster. På fredagen var jag på Ikea och köpte nya filtar, kuddar etc. och gjorde fint i det lilla huset. Johanna verkade lättad över att jag avslöjat hennes hemlighet. Och vår handläggare på socialen ringde och kollade om jag kände mig trygg med situationen, inför att hon skulle gå på fyra veckors semester. Hon hänvisade till socialjouren, om det skulle hända något mer akut.

När jag och Josefin satt på restaurangen föreslog hon att jag skulle starta ännu ett konto på Instagram. Ett konto som skulle handla om henne, Johanna och Sanna. Det satt vi och pillade med i väntan på maten. @mammaottosson föddes alltså den här kvällen.

Tänk om jag hade vetat då vad som skulle hända sen?

Ett par timmar senare satt jag på terrassen. Den här sommaren var det trettio grader varmt dygnet runt i flera veckor. Vilket gjorde mardrömmen ännu värre. Jag kunde inte njuta av sommaren och värmen blev en extra belastning, när allt var så psykiskt påfrestande. Jag kunde knappt andas. Jag ville andas frisk luft. Jag höll på att kvävas i hela kroppen. Jag hatar fortfarande värme efter den där mardröms-sommaren.

Johanna befann sig i sitt hus i trädgården. Jag hade varit ute på en promenad med Nocco. Och jag messade med Johanna. Hon skrev att hon gjorde naglar på sig själv. Vi bestämde en tid som vi skulle äta kvällsmat. Jag tror att vi bestämde halv nio. Under tiden satt jag i hörnsoffan på terrassen och spelade Wordfeud och kollade Facebook. Jag hade tagit ut en högtalare och spelade musik och kände mig skönt tillfreds. Vi hade tagit oss igenom en jobbig vecka, där hemska saker hänt och hemligheter kommit fram i ljuset. Men jag var övertygad om att Johanna mådde bättre efter avslöjandet och av att hon brutit kontakten med sin kompis. Efter natten till måndagen när allt slutade i kaos. Johanna verkade lugnare än på länge och mer avslappnad. Och lättad över att inte dölja något. Inskolningen på Magelungens behandlingsskola skulle fortsätta. Inga andra åtgärder skulle vidtas. Det var alla överens om. Josefin hade åkt till en kompis, det var sommar och livet var ganska bra. Trodde jag där och då.

Johanna messade att hon skulle bli tjugo minuter sen till kvällsmaten. Jag ställde in mjölken och smöret, som jag just hade plockat fram på bordet. Det andra kunde stå kvar.

Det dröjde tjugo minuter, men Johanna kom inte. Då plingade min telefon igen. En kompis till Johanna skrev att jag måste skynda mig ut till Johanna. Hon hade sett på Snapchat att något inte verkade stå rätt till.

Jag rusade nerför trapporna, hoppade över hundstängslet och ner i trädgården, där jag låste upp dörren till attefallshuset. Nocco stod kvar uppe vid huset och skällde.

När jag kom in hörde jag att Johanna låg uppe på loftet och skrek och sparkade i väggen. Att jag inte hade hört det till terrassen? Det var ändå bara tio meter emellan. Men jag hade ganska hög musik på stereon. Musik som hackade nu, eftersom jag hade tagit med mig min telefon.

Jag klättrade uppför stegen och såg att Johanna var rufsig i håret och blöt av svett. Där hade hon legat länge. Hon hade minsann inte gjort några naglar.

- Jag vill dööööööö! skrek hon.

När jag satte mig på sängen kände jag något hårt under täcket. En tom vodkaflaska. Jag blev livrädd att hon fått i sig hela flaskan och att hon riskerade alkoholförgiftning. Jag försökte lugna Johanna och få ur henne information. Men hon bara skrek att hon ville dö. Jag kände mig livrädd och maktlös. Hur skulle jag få ner henne från loftet ensam?

Jag ringde till socialjouren som i sin tur larmade polisen.

Under veckan som gått hade jag köpt en alko-mätare. Den var en del i det kontrollsystem vi kommit överens om att ha varje dag sedan jag upptäckte missbruket. Jag visste inte om jag vågade lämna Johanna ensam. Hunden stod fortfarande och skällde utanför huset. Och jag ville få tag i alko-mätaren. Jag behövde klona mig i tre. Men jag klättrade nerför stegen, sprang upp till huset, stängde in hunden och hämtade alko-testet. Det tog inte mer än någon minut. När jag kom tillbaka gav jag testet till Johanna, som blåste utan att protestera.

Två promille. Minst. Den slog i taket.

Jag måste få in Johanna till sjukhuset. Polisen skulle dröja meddelade socialjouren. Men socialjouren skulle komma. Med gemensamma krafter skulle vi kanske lyckas få ner Johanna från loftet.

I väntan på dem kom jag på en idé. Johanna hade nämligen börjat gråta efter Nocco omväxlande mellan skriken att hon ville dö. Därför sprang jag upp till huset och hämtade hunden. Och jag övertalade Johanna att klättra nerför stegen till Nocco. Vilket hon gjorde. Med minst två promille i blodet. Hon la sig på soffan där nere och kramade hunden och grät. Plötsligt var hon lite medgörlig, så jag såg min chans att övertala henne att frivilligt följa med till Maria ungdom. Där hade hon inte varit tidigare. Men jag och socialjouren hade kommit överens om att det var dit hon skulle i första hand.

- Va, ska vi åka och hälsa på Maria? sa Johanna.

- Ja, vill du det? Ska vi hoppa in i bilen och åka en sväng? Ska vi åka till Maria?

- Då måste jag packa en väska, sa Johanna.

Hon var plötsligt väldigt uppspelt över att vi skulle åka iväg. Hon packade tandborste och sina ansiktsprodukter. Alltid sina ansiktsprodukter. Det var det enda hon tog med sig, när hon rymde från HVB-hemmet nästan två år senare också.

Under tiden hon packade sprang jag upp till terrassen och blåste ut ljusen och stängde skjutpartierna. Jag slet med mig en mobilladdare och något att äta på, om det skulle bli en lång natt. Sedan hämtade jag hunden, slängde in honom i hallen och stängde dörren. Johanna var redan på väg till bilen. Helt otroligt! Men jag hade lirkat och lockat och det funkade att prata till henne som till en fyraåring.

På väg i bilen ringde jag socialjouren och de lovade att möta upp oss utanför Maria ungdom. Och de meddelade polisen att Johanna inte behövde hämtas.

När vi kom fram hittade jag varken parkering eller rätt ingång, så jag felparkerade och tog med mig Johanna för att försöka hitta rätt port. Hon följde snällt med och när vi ringde på dörren och blev insläppta klev hon oblygt (inte likt henne) in och tog all personal i hand och frågade vem av dem som var Maria. Eftersom jag behövde gå ut för att parkera om bilen, så trodde jag att hon skulle börja skrika och vilja följa med, men hon vinkade glatt till mig och fortsatte prata med alla.

När jag kom tillbaka stod en kvinna och en man från socialjouren utanför.

- Men var har du flickan? frågade de.

- Hon är redan där inne, svarade jag. Och så gick vi in tillsammans. De var jättetrevliga och förstående och lyssnade noga. De tog snabbt in hela situationen och de hade ett bra sätt gentemot Johanna. Vi satt och pratade med dem i väntan på läkare. Johanna var jätterolig och frågade dem en massa saker också. Vilket verkligen inte är likt henne.

Personalen hade gjort ett alkotest på Johanna när jag parkerade om bilen och det visade 1,8 promille. Vid det laget hade det gått ungefär en timme sedan jag testade henne hemma.

När läkaren kom ville han vänta på att Johanna skulle nyktra till, innan han pratade med henne.

- Nej, passa på nu för guds skull, sa jag. Annars kommer hon inte säga ett enda ord. Det är visst bara när hon är onykter som hon pratar.

Så vi fick gå in till läkaren. Där ställde sig Johanna på ett ben på en pall, för att visa att hon hade full kontroll och inte alls var särskilt onykter. Och hon var onormalt skärpt i både tanken och kroppen. Vilket indikerade på att hon var alldeles för van vid stora mängder alkohol.

Klockan var framåt tre på natten, när jag åkte hem. Utan Johanna. Hon hade gått med på inläggning. Om hon INTE hade gått med på det, så skulle socialjouren gjort ett akut omhändertagande (LVU). Det krävdes dock både hot och mycket övertalning, innan vi fick Johanna att stanna. Den uppspelta tjejen hade övergått till att skrika och bråka och vägra byta till sjukhuskläder. Jag var död av trötthet, när jag satt på golvet i ett omklädningsrum och personalen försökte få Johanna att lämna ifrån sin väska och ta av sig sina kläder. I väskan visade det sig att hon hade en flaska vodka, så den höll hon stenhårt i. Och sjukhuskläderna var fula. Men till slut tuppade hon av på en galonmadrass i tillnyktringsrummet.

Jag och socialjouren skulle ses igen nästa eftermiddag. För att ta beslut om vidare åtgärder.

Vad fan skulle hända nu?

När jag kom hem hade det börjat ljusna. Och Nocco hade rymt, för jag hade råkat lämna skjutdörren öppen på bottenvåningen.

Fortsättning följer...

Gillar

Kommentarer