Fredag hela veckan

I mitt liv är alla dagar likadana och lika myket värda. Just nu är det ingen skillnad på veckans dagar, jag lever likadant på tisdagar som på lördagar. Och på söndagar och fredagar. Det är bara måndagar som sticker ut, med PT och terapeut.

Det betyder inte att jag inte jobbar. Jag jobbar när det dyker upp något att hantera, oavsett veckodag eller tidpunkt. Jag styr (oftast) mina egna tider och bestämmer när jag vill ta ett möte eller några timmar/en dag vid datorn.

Därför får jag aldrig någon fredagskänsla.

Men jag får heller aldrig någon söndagsångest.

Inte heller de åren jag jobbade på ett kontor och var tvungen att vara på plats 30 timmar i veckan hade jag någon söndagsångest. Det hade jag nämligen haft i hela mitt liv och när jag upptäckte att man faktiskt kunde ha ett jobb som inte orsakade en stor klump i magen, så blev det en enorm befrielse. Plötsligt blev alla dagar lika mycket värda. Jag behövde inte "stå ut med" eller "längta bort" tid och dagar. Jag kunde LEVA sju dagar i stället för bara två. Det var fantastiskt! Jag minns att tisdagar var mina favoritdagar, för då hade jag kommit in i jobbet för veckan och hade två av mina favoritpass på gymmet. Bodystep och Bodypump direkt efter varandra. Båda med min favoritinstruktör. Johanna och Josefin var hos sin mormor under tiden, vilket de också tyckte var roligt.

Egentligen var det mycket roligare att "tvingas" till en arbetsplats varje dag än som nu, att inte ha någon arbetsplats och inga jobbarkompisar. Det suger. Det är därför gymmet blivit extra viktigt. När jag går dit är det som att gå till jobbet. Samma tid varje dag. Samma folk varje dag. Otroligt viktigt.

Jag saknar att ha ett vanligt jobb. Även om det verkar lyxigt att kunna lägga sig på bryggan när solen skiner, så är det inte värt priset. Priset jag betalar genom att känna mig ensam, att inte tillhöra ett sammanhang och en grupp av människor. Att inte fredagsfika med några jobbarkompisar, att inte gå ut och käka lunch tillsammans eller ta en AW.

Det kan låta som en dröm, att styra sina egna tider, jobba ifatt när det regnar och kunna träna på dagtid. Men så känns det långt ifrån alltid. Jag hade gärna haft en arbetsplats och jobbarkompisar, eftersom jag varken har en partner eller en familj i Stockholm.

Dessutom hade jag uppskattat fredagar och lediga dagar väldigt mycket mer, om jag hade haft något att bli ledig ifrån.

När Johanna var omhändertagen i ett helt år hade jag två timanställningar (på ett gym och på SiS ungdomshem). Ibland bokade jag in mig många dagar (alltid sena kvällar) i rad och då kändes det helt fantastiskt när det plötsligt kom en ledig dag. Den lediga kvällen njöt jag av tio gånger mer, än när jag alltid har lediga kvällar.

Det är fredag idag. Det kommer jag höra från många på gymmet idag. Alla kommer hälsa och säga:

- Skönt att det är fredag!

Och jag kommer att le lika oförstående (och längtansfullt efter samma känsla) som vanligt, haha!

Gillar

Kommentarer

svullo
svullo,

Jag känner igen det.. man saknar det man inte har.. lyx att ha jobb o jobbarkompisar men lyx att slippa klumpen och det tvungna jobbet, vad gör man? Klumpen får jag av annat istället 😯 blä.. den verkar vara inbyggd ihvudet

nouw.com/svullo
Lovisa
,

Exakt så som du skriver tror jag att det är, man vill ha båda delarna. Flexibla arbetstider och fasta tider med arbetskompisar, som när man har jobbat hemma senaste året. Till en början var det skönt men sedan saknade man sina vänner. Nu när man är tillbaka igen mer så saknar man att få jobba ostört