Förlamad pek-tå

Ursäkta att jag visar bilder på mina fötter i detta inlägget, men jag målade åtminstone tånaglarna innan jag tog dem.

Ni som följt mig ett tag vet att jag haft en del problem med mina fötter under hela sommarhalvåret. Det började med hälsporre i våras, massor av blåsor under hela sommaren och ont under vänster framfot till och från i ett halvår.

Just det onda under framfoten har varit mitt största problem och anledningen till att jag har köpt skor med extra mjuk och sviktande sula, samt växlat mellan tre olika par skor hela sommaren.

Den senaste månaden har det gjort ondare än tidigare och de tre vänstra (de minsta) tårna har varit mer domnade än vanligt. Jag vet ju att det beror på min artros i ryggen och den klämda ischiasnerven och det finns liksom inget att göra åt saken. Förutom steloperation av ryggen och det är inte aktuellt. Eftersom det faktiskt gjort olidligt ont vissa dagar (så att jag haltar på kvällarna) har jag dragit ner på promenaderna och går inte mer än nödvändigt. Eller när vädret kräver att jag promenerar, för att inte få en mental kollaps.

Inte har det blivit bättre av att jag ska öva på mina höga tävlingsklackar heller.

Nå, jag har försökt hantera problemet och kringgå det så gott jag kunnat. Det är som det är.

Tills i onsdags. Då kändes plötsligt pektån (den närmast stortån) helt konstig. Som om den bara hängde där. Helt domnad. Och den var rakare och längre än vanligt. Och det onda under framfoten var borta.

JAG UPPTÄCKTE ATT PEKTÅN ÄR HELT FÖRLAMAD!

Jag menar allvar. Den har inte längre sin lätta krök och den går inte att böja tillsammans med de övriga tårna. När jag kröker alla tår stannar den kvar i utsträckt läge.

Detta känns väldigt obehagligt. Både psykiskt (vad händer?) och fysiskt (jättekonstig känsla).

Igår kontaktade jag därför min läkare på Spine Center (för artrosen i ryggen) och hon ville träffa mig snarast. Jag fick en tid redan på måndag, men den krockade med både PT och terapeut, så jag ska dit på tisdag. Till både läkare och sjukgymnast.

Att trippa runt i mina högklackade och posera känns inte riktigt aktuellt förrän jag vet vad som händer i min vänstra fot. Kanske är det just klackarna som orsakat förlamningen?

Men jag är samtidigt väldigt glad över att det inte gör ont under framfoten längre, så att jag kunde promenera till gymmet i morse (vilket jag inte unnat mig på ett tag) och ta en långpromenad i eftermiddags. Tån känns nämligen inte konstig när jag har gympaskor på mig.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Gillar

Kommentarer