Fler bilder från Luciapokalen

Idag fick jag ett fyrtiotal nya bilder från Luciapokalen, som en annan fotograf tog. Vi pratade lite löst om att han skulle fotografera mig, men sedan trodde jag att det rann ut i sanden. Tills han skrev till mig på Instagram igår och ville skicka bilderna. Han hade glömt ta mina uppgifter och fått leta lite innan han hittade mig.

Igår var det tre veckor sedan tävligen och för första gången kände jag en liiiiiiten (alltså pytteliten) lust att tävla igen. Från att ha känt ALDRIG MER. Inte så att jag VILL tävla, men jag kände att det kanske inte är helt omöjligt. Om förutsättningarna är de rätta och jag har något nytt att visa upp. En bättre form än nu. Typ en stor rumpa. Vilket är mitt primära träningsmål just nu. Möjligt eller omöjligt...haha!

Jag körde i alla fall första PT-passet efter tävligen idag. Med Farid. Och vi körde TUNGA ben. Och då kände jag mig peppad igen. På att satsa. Inte på tävling, men på utveckling. Framåt.

Jag har också haft videomöte med tå-läkaren. Tån är fortfarande förlamad, så jag ska testa med antiinflammatoriska tabletter i 14-30 dagar. Jag sa att jag har en inflammerad armbåge också och då tyckte han att det var en bra idé att kanske lyckas slå två flugor i samma smäll. Om det inte är bättre efter den kuren ska vi ta ytterligare en kortisonspruta i tån.

Med tanke på handproblemet och inflammationen i armbågen ska jag försöka ta det lite lugnt med armar och överkropp under de veckor jag äter tabletter. För att verkligen ge läkningen en chans. Kanske tar jag till och med en vilodag i veckan (mellan två av benpassen) för att bara köra ETT ryggpass och ETT bröstpass per vecka (eller snarare 6-dagarsperiod).

Den här dagen har varit lika full som gårdagen med sociala kontakter och konversationer. Två timmar hos terapeuten dessutom. Vi diskuterade bland annat hur jag ska hitta min välbehövliga skog, när det blir såhär fullt med sorl i min skalle. Jag börjar bli i desperat behov av tystnad, trä och skogsdoft. Och desperat trött på människor.

P.S. När man ser bilden på mig med min uppsträckta arm (efter min I-walk), så ser det nästan ut som om jag tyckte att det var roligt att tävla och stå på scenen. Jag är riktigt duktig på att dölja mina känslor och spela en roll ;)

Gillar