Ett steg längre hos terapeuten

Innan jag åkte till Andreas idag, så slog det mig att jag inte öppnat upp mig helt för honom än. Jag har hållit ihop. Jag har haft min skyddsutrustning på mig. Jag har bitit ihop och visat mig stark. Precis som jag gör i alla andra situationer. Som jag gjort i hela mitt liv. Jag har vägrat visa mig svag. Inte en enda tår har tillåtits rinna ur mina ögon hos Andreas. Jag har alltså till och med velat visa mig duktig och prestera. Inför terapeuten!

När jag satte mig i fåtöljen hos Andreas sa jag det. Jag sa att jag håller ihop inför honom, att jag hamnar i exakt samma mönster som tillsammans med alla andra. Att vara stark. Att inte bryta ihop och absolut inte visa mig svag. Jag sa att han måste spräcka det skyddet. Att jag VILL få vara svag åtminstone hos honom.

- Nej, det kan jag inte göra. Du har varit tvungen att bygga upp din styrka och ditt skydd under väldigt många år och du måste fortfarande hålla ihop. Därför kan jag inte bryta ner dig för att komma åt ditt innersta. Jag måste ta det försiktigt och skapa små glipor här och där. Lugnt och försiktigt. Jag VET att du håller emot. Varje gång det blir lite känsligt sätter du dig rakt upp i stolen och säger att allt ordnar sig. Du trycker undan känslorna och smärtan. Men det är okej. Det får ta tid.

Den starten ledde oss ändå in på smärta. Och på när och varför jag började bygga upp mitt starka skydd mot sådant som skrämde mig. Eller som riskerade att skada mig.

En anledning till att jag alltid förstått Johanna och kunnat föra hennes talan (hon pratade inte med någon annan än mig förrän hon hamnade på SiS som 14-åring) är att jag alltid vetat hur hon känner. För att jag kände exakt likadant när jag var liten.

Detta ledde oss in på min egen barndom och skolgång och gråtande (!) kunde jag konstatera att jag gick med ständig ångest under hela min uppväxt. Jag hade en liten ångest-paus från skolans slut på fredagarna tills Tipsextra började på teven på lördagseftermiddagarna. När pappa satte på teven och jag hörde ljudet av fotboll, så kände jag i hela kroppen att det snart skulle bli söndag och sedan måndag och skola igen. Jag hade fruktansvärd ångest över skolan. Men jag gick dit. Och jag hanterade det. Genom att börja bygga upp mitt känslomässiga skydd. Bit för bit. År efter år.

Att ha ångest blev mitt normaltillstånd.

Allra värst var det när skoldagar avvek från det normala. Friluftsdagar. Att åka till simhallen var allra värst. Eller när det var prov. För att inte tala om redovisning. Eller när min kompis var sjuk. Men även helt vanliga skoldagar. Det är helt otroligt att jag ändå alltid gick dit. Jag var aldrig hemma. Aldrig.

Detta pågick från årskurs två till sista året på gymnasiet. Ständig oro och ångest.

Jag berättade också för Andreas om när jag grät en hel vecka. Mina föräldrar åkte till Kreta och lämnade mig och min syster hos mormor och morfar. När jag försökte förstå varför jag var så ledsen, så visste jag egentligen inte. Men jag återupplevde den rädsla, otrygghet och oro jag kände som åttaåring (tror jag) och storgrät inför Andreas. Hos mormor och morfar grät jag precis exakt hela tiden i en vecka. Jag kunde möjligen glömma bort mig i fem minuter, men då grät jag desto mer hejdlöst när jag kom att tänka på mamma och pappa igen.

Och då kom plötsligt ännu fler situationer till mig. Dagmamman jag inte ville vara hos. Varför ville jag inte det? Varför var jag hellre ensam hemma i vårt hus, trots att jag var så rädd att jag låg som paralyserad på min säng i flera timmar tills mamma och pappa kom hem?

Jag var precis som Johanna. Rädd för precis allting. Ångest för allt som var nytt, otryggt och okänt. Men jag gjorde det ändå. Och jag dolde mina känslor bakom en fejkad stark fasad. Som blev stark på riktigt. Alldeles FÖR stark.

Men idag gjorde jag några glipor i pansarplåten. Med Andreas fantastiska stöd och ledsagning. Tillsammans letade vi fram den person jag egentligen är. Eller den jag aldrig tillåtits vara. Varken av mig själv eller omgivningen. Livet har tvingat mig att göra våld på min personlighet.

För första gången ställde Andreas fram asken med näsdukar och jag använde två stycken, haha! Men vi tog ett rejält kliv framåt i terapin.

Och jag ska börja säga att jag inte vågar saker. I stället för att låtsas att jag vågar. Jag har levt i stort sett hela mitt liv utanför min komfortzon. Jag vet knappt var den är längre. Jag måste hitta tillbaka och sedan utgå från den. Kanske med ena foten kvar.

Gillar

Kommentarer