En skön fredag

Johanna kom hem från Helsingborg och Ullared klockan 22:30 igår kväll. Jag gick ner till gatan och hjälpte henne med alla väskor och kassar. Trots att det var efter läggdags för mig. Vi var nog ungefär lika trötta. Det hade varit två långa resdagar för Johanna och hennes kompis.

I Ullared hade det varit alldeles för mycket folk på GeKås. Johanna hade fått panik och först gömt sig under en klädställning, för att sedan försöka ta sig ut. Via kassorna var det helt omöjligt, med trånga gångar, stora vagnar och långa köer. För någon som redan har panik över all trängsel blev det en nästintill klaustrofobisk känsla att inte kunna ta sig därifrån. Till slut flydde de ut genom ingången. Trots att hon inte fick. Efter någon timme där utanför tog sig Johanna samman och bestämde sig för att göra ett nytt försök. Hon lyckades plocka till sig det viktigaste och sedan ställde de sig i den fyrtio minuter långa kassakön. Anledningen till att hon tog sig in igen var att hon skulle fått sån otrolig ångest på hemvägen annars. Om hon åkt hela vägen dit och misslyckats. Bra tänkt och starkt kämpat! Jag förstår att timmarna hos terapeuten gett effekt.

Jag var lite tröttare än vanligt i morse och tog en extra kopp kaffe och en extra lång stund i soffan. Sedan gav jag mig ut i ösregnet till tunnelbanan och gymmet. Där körde jag ett riktigt bra benpass med fokus på rumpan. Maria bekräftade igår att glutens maximus är min akilleshäl. Tillsammans med lats och midja. Och mina framåtroterade axlar och min sneda rygg och för långa armar och fingrar, haha!

På hemvägen köpte jag varsin Ohana bowl på Oh Poké till mig och Johanna. Varför byta ut ett vinnande koncept? Hon åt halva sin och ville spara resten till middag. Puh...

Det är som att ha ett småbarn igen. Som man trugar och försöker få i mat.

Hur ska jag våga låta henne flytta hemifrån? Hon kommer att svälta ihjäl. Som hon nästan gjorde förra hösten vid den här tiden. Hoppas att hon får för sig att göra en BBL eller någon annan operation som kräver en rejäl viktuppgång. Det är nog typ det enda som skulle få henne att tvinga i sig mat, även om hon inte har aptit.

Jag skojar naturligtvis bara. Även om en BBL känns mindre riskfyllt än ny anorexi.

Efter lunch och dusch gav jag mig återigen ut i höstruskvädret för att ta mig till InMo på Östermalm. Bästa naprapat Victor skulle få i uppgift att väcka liv i min förlamade tå. Men trots en timmes klämmande, böjande, bändande och tryckande lyckades han bara väcka lite känsel. Mestadels i form av smärta. Under sina trettio år som naprapat hade han aldrig tidigare påträffat detta fenomen. Han misstänker en nerv helt i kläm eller att den gått av. Jag ska ge behandlingen några dagar på sig att ge effekt, sedan måste jag kontakta Spinecenter och gå vidare med en utredning där. Det är inte bra att foten felbelastas som den gör i nuläget, när den inte får ordentligt stöd av framfoten. Fotvalvet sjunker ner och trycks mot underlaget vid varje steg. Det kan i sin tur få konsekvenser för resten av kroppen. Framförallt knä och höft.

För att inte belasta foten i onödan efter den tuffa behandlingen tog jag tunnelbanan hem. Vädret var ju inte det bästa heller och jag längtade efter en stor mugg varmt kaffe och proteinpannkakor med kanel- och kardemummasmak och spraygrädde tillsammans med Johanna och tända ljus. Fredagsfika.

Johanna åt tre fjärdedelar av sin pannkaka. Med lite socker och grädde. Och en halv gul kiwi. Men bättre än inget. Hon har fortfarande inte packat upp sina kassar från GeKås, så jag vet inte om hon har köpt det jag bad henne om. Idag har hon ägnat hela dagen åt att redigera en video. Jag misstänker att hon ska göra en Ullared-haul när hon packar upp sina inköp. Så jag får helt enkelt ge mig till tåls. Eftersom det inte var något mer spännande än tandkräm, tamponger och glasögonservetter, så känner jag ingen större förväntan, haha!

Gillar

Kommentarer