En dag i taget

Innan jag gick till gymmet i morse var jag på Hemköp och handlade glass, cigaretter och Redbull till Johanna. Jag vet inte vad som underlättar en avtändning, så jag gissade.

Undrar hur många gånger vi har tvingats hantera situationer på egen hand. Situationer där till och med expertisen backar och säger att de inte räcker till.

Vi har blivit hemskickade från Maria ungdom för att Johanna har självskadat, haft ätstörning eller helt enkelt mått alldeles för dåligt för att kunna vara där. Ätstörningskliniken returnerade remissen i höstas, eftersom Johanna hade för svår psykisk ohälsa för att vara där. Och på BUP-akuten har de inte kunnat hantera varken missbruk eller ätstörning.

Men Johannas mamma (jag) ska hantera ångest, ätstörning, drogmissbruk, drogsug, alkoholmissbruk och dödslängtan. Alltihop. Eftersom övriga bara kan hantera det ena eller det andra. Och Johanna går inte att dela upp i olika delar att skicka till olika ställen.

Så vi tar en dag i taget och nu har vi snart klarat av första dagen med avtändning och abstinens. Johanna genom att ligga under täcker och jag genom att träna, gå i terapi och vara utomhus. Med tät kontakt med Johanna via sms och telefon.

På morgonen tränade jag ett cirkelpass med Kenny och Ulrica. Det gick över förväntan, trots att jag känner mig ganska urlakad. Både fysiskt och psykiskt. Efter träningen hängde jag tillsammans med Vendela (23-årig tjej från gymmet) på bryggan i någon timme, innan jag gick hem och kollade Johanna. Jag ville se henne med egna ögon, innan jag skulle till terapeuten och vara borta ytterligare tre timmar.

När jag kom låg hon i sängen och var jättetrött. Hon hade inte ens orkat gå ut och röka.

Andreas och jag pratade bara om Johanna och hur jag ska hantera vår ensamma och utsatta situation. Och hur jag ska förhålla mig till våra stödinsatser. Stöd som aldrig finns när det behövs. Stöd som bara känns som en belastning, eftersom jag alltid måste "svara upp" till deras krav och förväntningar på mig. Typ socialtjänsten och Maria ungdom.

Andreas liknade min och Johannas kamp vid ett maratonlopp, som har pågått jättelänge och där vi inte vet hur länge till vi måste springa. Där jag måste hushålla med mina resurser, eftersom de kanske måste räcka i flera år till. Men socialtjänsten, Maria ungdom och övriga runtomkring kräver ständigt att jag ska spurta eller springa intervaller. Jag ska ständigt lägga allt annat åt sidan och komma när de kallar. Men det fungerar inte, om min energi ska räcka ända till slutet De ser mig på en kort delsträcka, utan att förstå hur långt jag har sprungit och hur långt jag har kvar att springa. Därför förstår de inte varför jag måste sätta gränser (typ kräva en veckas framförhållning, max ett möte per dag, aldrig förmiddagar etc.).

Jag och Andreas försökte också klura på alternativa metoder, möjligheter och ingångar..

Under eftermiddagen har jag sökt både socialtjänsten och Maria ungdom utan framgång. Jag får göra nya försök i morgon. Jag måste nämligen flytta mötet med socialen på torsdag. Det är omöjligt att få dit Johanna klockan tio i nuläget. Och hon ska träffa psykologen på eftermiddagen och kan inte ha två ångest-möten på samma dag.

Nu ikväll har Josefin och Milly varit hos oss och ätit middag. Johanna kom ner i köket och käkade med oss. Och hon verkade vara på okej humör. Det kändes positivt och gav mig nya krafter. Krafter att orka ännu en dag i morgon.

Bild på Josefin och Milly i en Bolt hem till oss:

Gillar

Kommentarer

Liv
,

Önskar att man satt på ett mirakeltips åt er <3 men det ni båda ska vara stolta över är att ni inte ger upp! Det är glädjande också att Jossan o lilla hunden verkar göra Johanna glad om än för korta stunder. Har följt ”er” sen Jossans ”Chanel” tider och känner så mycket för er resa.