Det blev ett julbord

Det var snö och tio minusgrader när jag åkte till gymmet klockan åtta i morse. Mysigt! Och det kändes lite speciellt att kliva in på gymmet, precis som det alltid gör när en dag avviker från det normala. Det var varken vardagsfolk, lördagsfolk eller söndagsfolk där. Visserligen några stycken av "de vanliga" men många saknades och det var random människor där. Det var dock lugnare än jag trodde. Kanske 20-30 personer som mest. Jag var där i två och en halv timme och pratade med diverse olika folk jag känner. Så det var trevligt!

Jag hittar dessutom fler och fler som inte vaccinerat sig eller som inte tänker ta sin tredje spruta. Det känns hoppfullt.

Naturligtvis hade jag röda tajts på mig. Julafton till ära.

Josefin skulle också ha tränat, men hade så ont i sitt nytatuerade ben att jag avrådde henne. Dels för att hennes kropp har fullt upp med att läka den stora tatueringen. Det är trots allt en skada eller ett kroppsligt ingrepp. Likvärdigt med en brännskada eller operation. Och dels för att det inte är bra att dra på trånga tajts ovanpå tatueringen som är så öm. Dessutom är tatueringen väldigt stor och längs hela knävecket, så alla benrörelser är smärtsamma. Hon måste gå med benet spikrakt.

I stället kom Jossan och Milly till oss vid halv två. Då hade jag en Janssons frestelse (och en utan ansjovis) i ugnen, vego-bullar på spisen och höll på att garnera ägghalvorna till julbordet. Jag fick lite feeling (och Johanna sa att det var okej för hennes del) och kände för att fixa ett litet julbord till mig och tjejerna. Förutom Jansson, köttbullar och ägghalvor blev det sill, gravad lax, brie-ost och vego-korv. Det hade varit gott med bruna bönor också, men det hade jag inte hemma. Julbordet var ju inte planerat. Ansjovisen låg i kylen sedan i somras nångång. Och laxen och osten hade jag tänkt ha som tilltugg till risgrynsgröten ikväll.

Efter maten plockade jag fram pepparkakorna Johanna köpte i november och kristyr och garnering jag hittade i en låda när jag rensade och röjde i köket. Det köpte Johanna förra året, när hon hade planer på att göra ett pepparkakshus. Vilket hon aldrig gjorde. Hon var ju väldigt sjuk i anorexi i december för ett år sedan. Hon orkade tänka tanken men inte att genomföra den.

Det absolut tråkigast jag vet är att göra pyssel. Typ julpyssel. Och att garnera pepparkakor. Vilket framgår av bilden nedan, haha! Men det sysselsatte oss en stund till kaffet efter maten. Innan det var dags för julklappsutdelning och Kalle. Som ingen ville titta på. Johanna la sig på sin säng (i sin nya Juicy Couture) och Josefin och jag tog en promenad med Milly till återvinningen, för att kissa hunden och slänga kartonger (innan alla andra slänger sina).

Nu är klockan snart fem. Johanna gör naglar på Josefin och jag väntar på att Petter ska ringa. Och jag har messat Sanna (som jobbar) och bett henne ringa när hon slutar. Det känns lite vemodigt utan sina stora barn på julafton. Jag känner mig som en dålig mamma, som inte åker till Jönköping. Och som flyttade från Jönköping. Men jag är samtidigt ganska övertygad om att de inte saknar mig lika mycket. De är vuxna och lever sina liv. Jag hade inte saknat min mamma när jag var 26 eller 29 år. Tvärtom. Det var inte hon som låg längst fram i mitt huvud. Varken på julafton eller några andra dagar. Så som Sanna och Petter gör. Och gjorde redan när jag var 26 och 29 år.

Både Josefin och Johanna har pratat med sin pappa idag i alla fall. Det är bra!

Gillar