Jag hade lovat att hålla mig hemifrån hela förmiddagen, för Johanna skulle filma. Eftersom jag inte har några som helst problem att vara på gymmet i timtal, så bad jag henne messa när hon var klar. Jag hann träna i nästan fyra timmar. Jag kunde visserligen hållit på ett tag till, men ni vet ju hur nojig jag är med Johanna och hennes mat. Mat-polisen var helt enkelt tvungen att åka hem och se till att flickan fick i sig lunch. Klockan hann ändå bli halv två innan maten stod på bordet. Vego-falukorv, potatismos och rivna morötter i tre färger. På tal om det där överraskningsmomentet och den ständiga jakten på nyfikenhet och överrumpling. Innan hon hinner bygga muren mellan sig själv och tallriken.

Det gick dock sådär. De lila morötterna såg äckliga ut och hade förpestat de övriga. Alltihop såg ut som nåt mögligt. Hon åt i alla fall upp korven, lite mos och faktiskt de gula och orange morötterna. Men bara sådana som inte varit i kontakt med de lila.

Man kan tro att hon är fem år ibland. Och att hantera någon med svår ätstörning är faktiskt precis så. Även inom vården. Nivån måste ligga där.

Just när vi ätit upp ringde Josefin och frågade om hon fick komma och spela in en video med oss. Hon skulle prova en massa maskeradkostymer och Johannas och min uppgift var att poängsätta dem och kommentera.

Innan vi började filma hjälpte Johanna Josefin att fotografera hennes samarbete med Lounge Underwear.

Vad tycker ni om mig som Super Mario? Jag kunde inte motstå frestelsen att hoppa i den dräkten, haha!

Jag märkte redan när vi filmade att Johanna var på dåligt humör. Något var fel och jag fick den välkända orosklumpen i magen. När jag frågade blev hon arg och gick upp till sitt rum. Som vanligt. Grrr!

Josefin kände samma sak som jag, så hon gick upp till Johanna. Efter en stund ropade de att Johanna skulle följa med Josefin hem och sova över där. Det kändes både bra och dåligt. Bra att tjejerna skulle hänga tillsammans och dåligt att jag inte skulle ha koll på Johannas mat resten av dagen och hur hon mådde. Men jag påminde mig om att hon är arton år, att jag måste backa, att jag måste chilla (och inte oroa mig för minsta lilla) och att Josefin förmodligen skulle ha bättre inverkan än jag just ikväll. Risken är nämligen alltid att min oro och mina ständiga frågor triggar Johannas dåliga mående ännu mer.

Josefin lovade att ha koll på att Johanna fick i sig mat ikväll.

När flickorna hade åkt gick jag och handlade. Mest för att komma ut en sväng. Det hade varit soligt hela eftermiddagen, men vi hade ju varit inomhus och filmat. Det gjorde inte så mycket, för min onda fot behövde en vilodag.

Jag messade nyss Johanna:

- Är du okej...?

-Aaa vi har beställt Max.

Och så skickade hon ett hjärta. Då kändes det genast bättre. Och jag blev galet sugen på Max-mat! Men icke. För min del får det bli en stekt kyckligfilé med ris och sallad. Men först ska jag traska runt i mina klackar en stund. Poserat har jag redan gjort idag, i poseringsrummet på gymmet. Det är så bra att kunna se från alla håll. Framförallt ryggen. Just den spegeln syns inte på filmen nedan.

Klockan tre tänkte jag ta min promenad och då hade Johanna fortfarande inte ätit och kompisen lyste med sin frånvaro. Johanna fick damp på mig och jag fick. damp på henne. Det slutade med att jag ställde mig och lagade spagetti med vegofärssås till henne (i ytterkläder och skor) och hon blockade sin kompis av ilska.

När jag övervakat att hon ätit åtminstone en tredjedel av den minimala portionen vågade jag lämna henne. Jag bad henne att ta bort blockeringen på kompisen innan jag gick, men hon avbokade ändå träffen och sa att hon inte orkade.

Det blev en skön promenad via Medborgarplatsen, längs Östgötagatan och Årstaviken till Hornstull. Min plan var att besöka en nyöppnad butik där och ta tunnelbanan två stationer hem. Min vänsterfot hade börjat göra ont och 5-6 kilometer hade stillat mitt promenadbehov.

I butiken Alternativet hittade jag ett ljus med min favoritdoft. Kanel och öpple. Wow! De hade en hel del coola kläder och inredningsprylar. Jag blev väldigt sugen på en liten karott, muggar och en ugnsform i gammeldags emaljerad plåt eller vad det kallas. Men de var ganska dyra och jag har så dåligt med förvaringsutrymme, så jag måste fundera på det.

Med tanke på att Johanna bara hade ätit en tredjedel av sin portion (hon slutade uppenbarligen att tugga i samma stund jag stängde ytterdörren bakom mig) kände jag mig tvungen att få i henne något mellanmål när jag kom hem. Och jag tycker att det är så mysigt att fixa mellis till oss på eftermiddagarna nu när det börjar skymma tidigt ute.

Alltså bakade jag scones (med proteinpulver) och gjorde varsin liten skål med proteinchokladpudding från Tyngre. Med spraygrädde på toppen. Jag har skrivit om det tidigare, att överraskningsmomentet i något helt nytt eller oväntat samt "lite av varje" alltid väcker en viss nyfikenhet och ett mindre motstånd hos Johanna. Det nya ljuset med sin fantastiska doft bidrog till den positiva stämningen.

Jag har inte bakat scones sedan jag var liten. Men shit vad gott det var med smör och ost!

Johanna åt halva sin scones och nästan all pudding. Bra där!

Nu ska jag springa bort till Hemköp och inhandla bearnaisesås och grönsaker till middagen. Det får bli kyckling och strips ikväll. Halloumi till Johanna.

När jag kommer tillbaka från affären ska jag hoppa i mina klackar och öva posering! Jag har redan satt på NRJ på radion, så det är bara att sätta igång att röra sig till musiken. Jag ska varna Johanna, så att hon passar på att ta en cigg innan jag klär av mig till underkläderna. Så att hon slipper titta sådär skeptiskt på mig och ta en lång omväg förbi, haha!

Idag fyller min pappa 75 år. Tyvärr är det inte möjligt att ordna något gemensamt firande med hela familjen. Dels orkar inte min mamma (som lever med sviter efter leukemi och blodtransplantation) och dels vägrar Johanna åka någonstans eller ens träffa släkten.

Min mamma fyller också 75 år i år. I september. När båda fyllde 70 år 2016 åkte vi allihop till Gotland i några dagar. Mamma, pappa, jag, Sanna (med dåvarande flickvän), Petter (med dåvarande flickvän), Josefin, Johanna och min syster och hennes familj. Redan då låg Johanna mest i vårt hotellrum och ville inte följa med på något. Men det var i alla fall möjligt att åka. Fem år senare har det tyvärr inte vänt till det bättre. Kanske om ytterligare fem år, när de fyller 80 år? :)

Därför skickade jag ett blomsterbud till pappa idag och han skickade en bild på blommorna när han hade fått dem. Dessutom kommer mamma och pappa till Stockholm på torsdag och då ska vi gå ut och äta tillsammans. På hotellet de ska bo på, så att mamma bara kan ta hissen upp till rummet när hon blir trött och inte orkar längre. Det blir bara mina föräldrar, jag, Josefin och Johanna. De ska fira tillsammans med min syster och de andra med en middag på Hooks Herrgård i augusti. Vi får helt enkelt dela upp firandet, för att det ska fungera för alla.

Den här dagen har jag försökt ta mer ansvar för Johannas måltider och ätande. Hon vägde sig och precis som jag misstänkte har hon tappat ytterligare i vikt. Och det måste förhindras! Därför låg jag bara ett par timmar på bryggan (jag var ändå ensam och lite rastlös) och sedan köpte jag pad thai på hemvägen. Med oumph. Något jag vet att hon brukar kunna få i sig. När jag var ute på promenad senare på eftermiddagen messade jag och bad henne ta en frukt (persika) eller glass (vilket jag gjorde på Norr Mälarstrand), men hon smet undan och tog bara en kaffe. Grrr! Till middag gjorde jag sötpotatispommes, falafel och aioli och det åt hon ganska bra. Blandat med isbergssallad. Men hon plockade bort paprikan och vägrade äta skålen med uppskuren persika. Återstår att göra lite småplock till kvällsmat. Småplock brukar alltid funka. Flera tallrikar/skålar med lite av varje. Tillräckligt lite för att det inte ska skrika STOPP i hennes hjärna. Det funkade när hon var liten (till frukost) och det funkar fortfarande. I stället för en stor tallrik med till exempel fil och flingor och en smörgås, så tar men 3-5 miniskålar och lägger olika saker i dem. Det kan vara en macka skuren i småbitar, melontärningar, flingor och mjölk, yoghurt med lite granola, gurkstavar, äggskivor etc.

Till den som tycker att jag behandlar Johanna som ett småbarn: Hon har en svår ätstörning och äter INGENTING om hon själv får bestämma och det är en ständig kamp att få i henne mat. Jag vill till varje pris undvika att vi hamnar där vi var i december, med ständiga kontroller hos läkare och på akuten, med nära till LPT och inläggning.

Jag har äntligen tagit tag i detta också:

- Bokat naprapat.

- Kontaktat uthyrningsfirman i Spanien och fått koll på att lägenheten är uthyrd.

- Kontaktat målaren och kommit överens om att han ska höra av sig och boka in tapetsering hos mig när han är tillbaka efter semestern.

- Beställt hämtning av fullpackad Sellpy-påse på onsdag kväll.