När jag vaknade i morse var jag riktigt taggad på ett bra benpass. Eftersom jag körde cirkelträning med Kenny förra benpasset (i tisdags) hade jag inte kört ett eget banpass sedan i söndags. Och då tog jag det ganska försiktigt, för ryggen bråkade och jag ville spara mig inför tisdagspasset (eftersom Ulrica varnat mig för vad som väntade). Därför kände jag mig extra motiverad idag. Med fokus på rumpa. Jag började med hiptrust med fri stång. Sjuttio kilo. Som uppvärmning.

När jag kom ut från gymmet var det varmt med mulet. Jag hade tänkt bada och dricka kaffet på bryggan i alla fall, men valde att bara äta min ostfralla där och tog med mig kaffemuggen. Jag hade nämligen blivit sugen på att gå på andra sidan Årstaviken hem. På skogssidan. På Årstasidan.

När jag kom till Skanstull gick jag ner vid Hammarbyslussen och gick ända bort till Anna Linds park och hem via Malmgårdsvägen och Nytorget. Det blev exakt sju kilometer.

Jag och Johanna beställde sushi till lunch. Jag ville att hon skulle få i sig en ordentlig portion/måltid, eftersom jag skulle vara borta hela eftermiddagen och kvällen och inte kunde se till att hon åt rejält senare. Och sushi går alltid ner. Allt annat hade hon bara petat i, eftersom hon inte har någon matlust "så tidigt på dagen" (klockan 13).

Klockan två promenerade jag till frisören på Kungsholmen. Jag hann köpa en kaffe och en glass (jag unnade mig TVÅ kulor) och sätta mig en stund vid kajen.

När jag satte mig i stolen hos Natalia var det åtta dagar sedan jag var där senast. Och jag hade inte ens tvättat håret sedan dess. Hon fick två chocker: 1. Att mitt hår fortfarande såg rent ut. 2. Att jag redan hade fått en rejäl utväxt. Nästan en centimeter.

- Du förstår nu att jag MÅSTE färga håret EN GÅNG I VECKAN, va? sa jag.

- Jag fattar! Det är helt otroligt vad fort ditt hår växer, sa Natalia.

- Det är märkligt att det bara finns produkter som stimulerar hårväxten och inga produkter som STOPPAR den. Det skulle jag önska, sa jag.

Även om jag för tillfället är glad för min snabba hårväxt, med tanke på att mitt hår är trasigt efter keratinbehandlingen och måste "bytas ut" mot nytt. Men det är inte roligt, när man har en grå utväxt som måste färgas exakt hela tiden. Bara fem dagar efter en färgning måste jag spraya med sån där färgad spray vid hårfästet och i benan.

Genom livet har jag kunnat klippa håret kort ena året och ha långt redan året därpå. Det kan man se tydligt på alla skolfoton. Kort hår i fyran, långt i femman (då menar jag LÅNGT), kort i sjuan, långt i åttan. 2014 klippte jag kort page och 2015 hade jag hår som räckte halvvägs ner till midjan. Men som sagt, jag måste färga min utväxt varje vecka. Vilket alltid är extra jobbigt när jag är ute och reser. Jag måste alltid tajma med färgningar. För om det är något jag har fobi/komplex över så är det glitter (de grå hårstråna) i håret. Jag har total nolltolerans.

Efter uppfräschningen hos Natalia promenerade jag längs Norr Mälarstrand, över Västerbron och via Hornstull till Liljeholmskajen. Där träffade jag Kamilla och vi käkade på Primo Ciao Ciao. Jag tog en chevésallad och ett glas Prosecco, men av någon konstig anledning glömde jag fota. När jag för en gångs skull gör något i mitt tråkiga liv. Men men, jag hade väl fullt upp med att LEVA antar jag. Och hade inte fokus på att fota till bloggen. Inte ens till Instagram-story, vilket är ännu mer ovanligt.

När jag kom hem (jag promenerade) kvart över åtta hade jag gått 30951 steg. Lägg till ett benpass på drygt nittio minuter. Benen är ganska möra. Skönt!

Under kvällen messade jag Johanna och påminde henne om att äta. Telepati. Precis då satt hon nämligen och åt. Hon hade stekt en vegan-burgare precis som jag hade bett henne göra. Duktig tjej! Hon hade dessutom varit iväg och åkt tunnelbana helt ensam, för att lämna en sak till sin kompis. Wow! Det går framåt med stormsteg här!

Ovanstående foton är tagna klockan 02:21. Det vet jag med säkerhet, eftersom jag la ut ett av dem på Instagram Stories med tidsangivelse.

Exakt 2 timmar och 21 minuter hann jag dessutom sova (enligt Sleep Cycle) innan jag vaknade och inte kunde somna om. Dels var det för varmt och dels har jag för många tankar i huvudet. Sedan allt kraschade igen för tre veckor sedan, så har jag (naturligtvis) behövt ta Theralen för att kunna sova och somna om (om jag vaknar). Men igår kväll kom vi hem för sent, för att jag skulle kunna ta några droppar. Helst vill jag ta dem minst tio timmar innan jag ska stiga upp och minst tolv timmar innan träning. Därför kunde jag inte ta dem efter klockan 22, eftersom jag ska träna klockan nio. Med PT. Då vill jag inte vara Theralen-seg. Frågan är dock om det är bättre att träna efter bara ett par timmars sömn...? Med facit i hand skulle jag tagit ett par droppar.

När jag vaknade lyste det hos Johanna. Hon låg i sängen och spelade Hayday för fullt. Hon såg stressad (men glad) ut. Jag fick uppfattningen att hon har väldigt mycket att göra på sina gårdar nuförtiden, eftersom hon inte har spelat på ett tag. Men hon var snart färdig (med skördarna?) och skulle ta en glass och sedan sova. Jag vet inte om hon har lyckats med det, men det är i alla fall släckt i hennes rum nu. Klockan har hunnit bli 02:42.

Jag hade ingen aning om att det är såhär ljust ute redan vid den här tiden. Har det ens varit mörkare? Det var minst lika ljust när jag gick och la mig klockan elva.

Just nu sitter jag på balkongen i bara nattlinne. Det är inte kallt överhuvudtaget. Tvärtom. Det känns som en natt utomlands. Jag dricker kaffe, för att förhoppningsvis kunna somna om. Jag har inga problem med kaffe, oavsett tid på dygnet. Tvärtom. Lika mycket som det piggar upp, lika mycket gör det mig avslappnad och trött. Och jag äter en skål med Weetabix. När jag kollade Lifesum kunde jag konstatera att jag låg på minus 700 kcal igår, vilket också kan vara en orsak till sömnsvårigheterna. Min kropp skrek efter mer näring och energi, för att kunna återhämta sig under natten.

Under tiden jag sitter här har jag satt igång AC:n i mitt sovrum en våning upp. Det ljudet är det enda jag hör, förutom några måsar som skriker på något hustak längre bort. I övrigt är staden tyst. Inte ens någon siren hörs. Men det kanske beror på att fläkten överröstar alla andra ljud. Det är därför jag inte kan ha den igång när jag sover. Jag måste kyla ut rummet INNAN jag lägger mig. Vilket jag hade gjort igår kväll också, men det hade blivit varmt igen. För varmt för att kunna somna om.

När jag skrivit klart detta ska jag försöka sova. Jag ska borsta tänderna, läsa ett par sidor och låtsas att det är kväll och inte natt. Det brukar gå lättare då.

Nu är klockan kvart i fyra och jag kom hem från Liljeholmskajen för ungefär en timme sedan. Tanken var att bara lämna min träningsväska och äta något, för att därefter ge mig ut på promenad. Men så kom jag på att det är bättre att passa på att sitta på balkongen en stund nu, innan solen kommer runt hörnet. För sedan (från halv fem) blir det olidligt varmt ända tills solen försvinner bakom hustaken mellan åtta och halv nio. Det är bättre att jag är ute och går då. När jag inte kan sitta utomhus här hemma. Såna här dagar saknar jag faktiskt huset på Ekerö med trädgård, sol, skugga och pool.

Jag har legat på bryggan och solat i fyra och en halv timme. Efter bröst- och axelpasset på gymmet. Det var lite tråkigt, för jag var helt ensam. Men jag har skrivit med några personer och pratat i telefon med ett par stycken. Så jag kände mig inte övergiven av hela världen.

När jag kom hem var Johanna på bra humör. Hon hade ätit överbliven thaimat (även om det inte var mer än några tuggor) och hade fixat sig och ville att jag skulle ta lite bilder på henne. Vilket jag gärna gjorde. Förhoppningsvis ska hon träffa en kompis senaste. Det vore ju perfekt, för då kommer jag att kunna njuta ännu mer av mina 10-15 kilometers promenad. Kanske unna mig kaffe och en glass någonstans längs vägen.