Bra och dåligt

Johanna och jag satt just i köket och åt sushi tillsammans. Från Sushiyama i Söderhallarna. Levererad med Foodora. Såklart. Elva bitar var. Båda var vrålhungriga. Jag åt en fralla på vägen mellan terapeuten och naprapaten och Johanna hade bara ätit en enda pizza slice på hela dagen.

- Mamma, det känns jättekonstigt att vara hemma vid den här tiden på året. Både förra året och förrförra satt jag inlåst på SiS. Jag fick inte uppleva den här årstiden.

Jag berättade att jag kände precis likadant häromdagen. Att jag kände en klump i magen, eftersom årstiden och dofterna påminde mig om maj de senaste två åren. 2019 slogs jag med näbbar och klor för att få bort LVU. Bland annat i en rättegång men också på åtskilliga möten hos socialtjänsten. 2020 var jag livrädd för att Johanna skulle ta livet av sig på SiS Ljungaskog.

Detta pratade jag och Andreas om på dagens terapisession. Hur jag blir påmind av årstider/dofter och att just den här tiden blivit "förstörd" i mitt minne, eftersom de senaste åren varit så hemska. Så pass att jag nästan får ångest av att träden blir gröna och av fågelkvitter. Och Andreas förstod precis, för han känner likadant. Hans fru dog nämligen vid den här tiden för två år sedan.

När Johanna sa som hon gjorde, så vände jag ändå mina traumatiska minnen till något positivt. Att hon är hemma i maj det här året. Det är ju fantastiskt! Det är ett bevis på att livet kan vända. Att svåra tider går att lämna bakom sig.

Något annat bra och dåligt är mitt befarade diskbråck. Efter två timmars stillasittande (vilket gör problemen värre) hos Andreas på Luntmakargatan kunde jag nästan inte gå den dryga kilometern till Victor på Brahegatan. Jag fick ta korta steg och sätta ner fötterna mjukt och försiktigt. Och jag kunde INTE skynda mig över övergångsställena.

Victor gjorde bedömningen att mycket tyder på diskbråck. Bland annat domningarna i tårna, men också eftersom kroppen liksom vridit sig och stelnat till i fel position. Men han drog och bände i hela kroppen, i hopp om att det bara var en låsning i vänster sida. Kanske känns det bättre i morgon. Kanske inte. När jag gick därifrån gjorde det fortfarande ont.

Det kändes bra att Victor inte var HELT övertygad om att det är diskbråck. Då finns det hopp!

Men jag har i alla fall fått en läkartid på Spine Center nästa tisdag. Förhoppningsvis får jag en remiss till magnetröntgen.

Nu är jag socialt slut, efter möte med alla tre männen i mitt liv på samma dag. Igen. PT, terapeut och naprapat. Farid, Andreas och Victor. Alla vet allt om mig. Allt från Tinderdejter till lägenhetsköp (till Johanna).

Nedan är foto på innergården på Luntmakargatan där jag träffar Andreas och på InMo där jag träffar Victor.

Gillar

Kommentarer