Är det fredag idag?!

Hela dagen har det känts som onsdag eller torsdag. Antagligen på grund av att det kändes som helg, när Sanna, Petter och Ida var här i början av veckan. Då blev det fel i min inre klocka. Jag är så känslig för minsta lilla avvikelse, oavsett om det handlar om rutiner, tidsomställning vår/höst eller resor mellan olika tidszoner.

När jag var uppe på toaletten vid halv tre i natt hade Johanna fortfarande inte somnat. Det lyste i hennes rum och när jag hade lagt mig igen hörde jag att hon gick in i badrummet och borstade tänderna. Jag har lite svårt att somna om, när jag vaknar på natten och hon inte sover. Dels blir jag "mer vaken" eftersom min hjärna uppmärksammar saker och inte bara låter kroppen gå till och från toaletten, dels börjar jag lyssna efter vad Johanna gör och dels sätter tankar och oro igång. Hur länge ska detta nattvak hålla på? Varför kan hon inte sova? Mår hon bra där inne i sin säng?

Vi har kommit överens om att jag INTE ska knacka på och kolla vad hon gör. Dels för att jag blir FÖR vaken då och dels för att hon blir irriterad och störd. Hon vill vara ifred. Det är fullt tillräckligt med min kontroll dagtid.

Trots att jag sover lite dåligt på nätterna på grund av ljudet från AC:n, värmen när jag stängt av den och att Johanna är vaken, så vill jag inte ta Theralen. Det har varit så skönt att vakna pigg på morgnarna den här veckan och komma iväg en timme tidigare till gymmet. I morse hann jag till och med färga håret och jag var ändå på gymmet kvart i åtta.

Jag körde ett ryggpass. Delvis tillsammans med Vendela, som behövde lite draghjälp. Hon var seg idag. Då går det lättare att "köra emellan" tillsammans med någon. När vi tränat klart gick vi tillsammans och köpte varsin fralla (och jag köpte kaffe) och gick till bryggan.

Där låg jag till halv tre. Då gick jag till Tanto Juicebar och åt en acaibowl och avokadomacka, innan jag gick vidare till Mosebacke för att träffa en gammal klasskompis.

Jag och Anki har inte träffats sedan jag flyttade på sommarlovet efter årskurs åtta. Och jag kom till Mosebacke iklädd träningskläder efter en dag på gymmet och på bryggan. Med ryggsäck. Anki var klädd i klänning och hade en handväska. Haha, typiskt mig!

Det var väldigt trevligt att sitta och prata ett par timmar. Hennes äldsta dotter bor i Stockholm och är lika gammal som Sanna. Anki är också skild och lever ensam. Och vill inte träffa någon man med barn. Så vi hade lite gemensamt. Anki bor dock kvar i Nässjö. Vi hittade varandra på Instagram alldeles nyligen. Det var inte så att vi hängde i skolan. Och absolut inte på fritiden. Men vi var en väldigt sammansvetsad klass, som höll ihop i tio år (jag flyttade som sagt på sommaren innan nian) och vi höll ihop och höll varandra om ryggen. Som jag upplevde det i alla fall. Alla accepterade alla och vi hade en enad front mot övriga klasser. Vi höll ihop. Och vi var drivna och tjänade rejält med pengar till klassresan (som jag inte följde med på eftersom jag flyttat). De åkte till England om jag inte missminner mig.

Klockan sex skulle Anki möta sin dotter och jag gick hem till Johanna. Min plan var att handla, lämna ryggsäck och mat och ta nästa promenad.

Men jag valde att stanna hemma av flera olika anledningar. Dels var det olidligt varmt ute, dels behövde mina ben och fötter vila och dels behövde jag styra om Josefins och Johannas resa till deras pappa i helgen. Efter ett långt snack med Johanna insåg jag att resan skulle sluta i katastrof. Någon hade inte tänkt till. Så jag ringde Josefin och min exman och förklarade att deras planering inte skulle fungera. Om Johanna ska klara av att åka till sin pappa för första gången på typ åtta år, så krävs minutiös planering och en riskanalys. Och undanröjande av allt som kan orsaka tvärstopp och panikkänslor. Typ halvsyskon och farföräldrar. Och inga andra aktiviteter eller oförberedda situationer än att BARA vara i pappas hus. Inga utflykter eller gäster. Och hon behöver få veta om de ska kramas eller bara säga hej, var hon ska röka/fimpa och var hon ska sova. Och maten är ju ett ständigt problem. Hon kan omöjligt äta om någon tittar på henne eller om hon inte är hungrig just då. Och hur gör hon med mat på natten? Hon brukar ju äta då...

Vi bestämde oss för att skjuta på resan till måndag, när halvsyskon och bonussyskon inte är där. Och korta ner den från två till bara ett dygn. Och Josefin fick lova att inte lämna Johanna ensam eller ta med henne någon annanstans (hälsa på mormor och morfar eller Sanna i stallet). Och min exman fick lova att inte ta hem några gäster. Johanna är fortfarande väldigt orolig för resan, men hon har inte samma ångest som hon hade när jag kom hem och kände att något var väldigt fel. Nu håller vi tummarna att flickorna kommer iväg på måndag och att det går bra i ett dygn hos deras pappa.

Gillar

Kommentarer