Måndag = PT och terapeut. Det vet alla som följt mig ett tag. Nuförtiden känner jag mig extra taggad inför passen med Farid, eftersom vi har vårt tävlingsprojekt. Jag är hans enda tävlande kund och jag vet att han tycker att det är lika spännande som jag. Det är flera år sedan han hade ett tävlingsteam senast. När vi lärde känna varandra 2015 var han iväg och coachade på tävlingar stup i kvarten.

Som vanligt stod det ben på måndags-schemat. Jag kände mig liiiite svag innan passet. Lite energilös, lite varm och pyttelite snuvig, så jag tog min super-PWO när jag satt på motionscykeln. Jag låter bli crosstrainern tills jag har varit på Spinecenter med min förlamade tå. Stegen sparar jag till mina solskenspromenader. Jag cyklade i trettio minuter. Under tiden bokade jag en ny Bod Pod-mätning på Ylab på onsdag morgon. Det är fem veckor sedan jag gjorde den förra.

Efter passet med Farid hämtade jag min kaffetermos och körde i ytterligare nittio minuter. Totalt blev det tre timmars träning. Jag kände mig lite seg igenom hela passet, trots min PWO. Det passar bra med min inplanerade vilodag i morgon.

Igår kväll frågade jag Johanna om hon ville följa med till Andreas idag, men hon visste inte. Hela upplägget bygger på frivillighet och vad hon känner ett par timmar innan vi ska åka. Om hon vill följa med tar hon första timmen och jag tar den andra. Annars tar jag hela sittningen själv.

När jag messade från gymmet och frågade, så ville hon följa med. Bra!

Det betydde att jag kunde promenera hem från gymmet, eftersom vi skulle ta taxi till Luntmakargatan. Annars hade jag tagit tunnelbanan från gymmet och promenerat till Andreas. Solen sken och det var lika varmt ute som i helgen, så jag ville inte gå miste om min promenad.

När Johanna var inne hos Andreas gick jag till Bröd & Salt och åt en noga ihopplockad sallad (där jag specificerade alla ingredienser i Lifesum) och en kaffe, innan jag tog en sväng till Adidas-butiken. Dock utan att köpa något. När Johanna var klar skickade jag hem henne med en Bolt (taxi), innan jag fick min timme med terapeuten. Vi pratade om allt från min förlamade tå till vad jag ska göra med mitt liv. Alltså livet efter tävlingen.

Naturligtvis promenerade jag hem från Andreas och jag fick lägga band på mig för att inte ta en extra sväng. Eller en glass. Vädret inbjöd till båda delarna.

I stället handlade jag på vägen och köpte nyttigt rågbröd som jag åt med en skiva port salut.

Jag har dessutom ätit färsk ingefära och ett antal C-vitamintabletter, för här ska vi minsann inte bli förkylda. Det var visserligen bara i morse jag kände mig lite snuvig. Och när både ögon och näsa rann av den starka ingefäran. I övrigt har jag känt mig helt frisk om än lite seg. Men jag tror att det bara beror på min diet. Jag har inte så mycket reserver kvar längre.

Ikväll är det Gåsmamman! Som jag har väntat på den nya säsongen! Förra måndagen strulade Cromecast mellan telefonen och teven, så jag fick sitta vid köksön och titta på teven i köket. Jag hoppas få sitta i soffan ikväll.

I morse sken solen återigen från en klarblå himmel, så jag valde att promenera till gymmet idag också. Eftersom det är söndag och tunnelbanan inte går hela tiden, utan med ungefär sju minuters mellanrum, så är det en stress att passa avgångarna. När jag gick utanför porten insåg jag att det skulle bli sex minuters väntan på perrongen om jag tog tåget. Alltså blev beslutet att väldigt enkelt att ta.

I början av träningspasset kände jag mig lite seg. Förmodligen för att jag hade ett för stort kaloriunderksott igår. Men efter någon timme kändes det bättre och när jag hämtade kaffet i skåpet i omklädningsrummet klockan tio kände jag mig nästan lika stark som vanligt. Jag var dock extra snäll mot mig själv under hela tretimmarspasset och fokuserade på volym och inte på tunga vikter. Min kropp är nog i behov av vila. Och då ger jag den vad jag kallar "aktiv vila" vilket betyder att jag tränar som vanligt, men lättare och snällare.

När jag hämtade mitt kaffe prick klockan tio sa en kille: "Du och dina rutiner!"

Japp, jag och mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Och det är mina rutiner som har gett mig framgång genom åren. Oavsett inom vilka områden det har handlat om. Alla borde ha fler rutiner i sina liv.

Och på tisdag ska jag vila helt och hållet, för då ska jag först till sjukgymnasten och läkaren med min förlamade tå, sedan på styrelsemöte i Saltsjöbaden och därefter på behandling hos Anna på Sthlm Aesthetics.

På tunnelbanan hem beställde jag mat från MAX Hamburgare. Den levererades tio minuter efter jag steg in genom dörren. Det tycker jag känns som en effektiv lunch-lösning, när man bara har en och en halv timme på sig innan man ska vara på en behandling på Norrmalm och gärna vill promenera dit med en omväg. Och man ska hinna både äta och duscha. Och när man vet att lilla fröken Johanna inte ätit något på hela förmiddagen.

Det blev en vego-burgare till henne och en kycklingburgare i salladsblad till mig. Och vi delade på en mellanstor strips. Hon åt typ tio stycken och jag åt resten.

Jag skulle vara på Sthlm Aesthetics klockan två och jag gick hemifrån klockan ett. Helt enligt min plan. Alltså hann jag gå längs Skeppsbrokajen och Kungsträdgården och njuta av solen i en timme. Det var så varmt att jag måste ta av mig jeansjackan och gå i bara t-shirt. Folk gick i shorts och linne. Och en del i täckjackor.

Hos Anna körde vi en Exilis-behandling och en Insculpt. Vi var klara redan vid fyratiden, så jag hann ta en omväg hem också. Jag köpte en stickad tröja, en halvlång kofta och en stickad klänning på Salt på Drottninggatan och en glass i Gamla stan. Årets sista våffla med sommarens favoritsmaker från Lejonet & Björnen. Saffran/honung och blåbärschesecake. Farid beordrade mig att äta en massa extra kalorier i helgen och jag bestämde mig för att lyda honom innan söndagen också tagit slut. Jag taggade honom i en story på Instagram och han skickade en massa applåder. Min PT behöver inte uppmana mig att äta lite och nyttigt. Han måste uppmana mig att synda, haha!

När jag kom hem hade Johanna (såklart) inte ätit någonting mer än den halva hamburgaren och tio stripsen till lunch, så jag skyndade mig att laga middag. Vegetarisk lasagne. Jag hade vegofärssås färdig i kylen sedan häromdagen, så jag behövde bara göra ostsås. Snabbt och smidigt.

Vad ska jag göra för att slippa vara mat-polis åt Johanna? Hon säger själv, att det blir bättre när hon flyttar hemifrån och själv kan bestämma och planera sina måltider. Att hon liksom "sparar sig" nu, för att kunna äta när jag kommer hem och serverar måltider. Då vill hon inte ha "råkat" äta något på egen hand precis innan. Men jag undrar. En viss oro känner jag såklart. Tur att det är mer än ett halvår kvar innan hon måste ta ansvar själv. Och jag kan gärna vara mat-polis. I nuläget matchar vi varandra ganska bra. Nu när jag minskar mina måltider och går på diet. Vi möts liksom halvvägs och äter snart lika mycket. Eller snarare lika lite.

Ursäkta att jag visar bilder på mina fötter i detta inlägget, men jag målade åtminstone tånaglarna innan jag tog dem.

Ni som följt mig ett tag vet att jag haft en del problem med mina fötter under hela sommarhalvåret. Det började med hälsporre i våras, massor av blåsor under hela sommaren och ont under vänster framfot till och från i ett halvår.

Just det onda under framfoten har varit mitt största problem och anledningen till att jag har köpt skor med extra mjuk och sviktande sula, samt växlat mellan tre olika par skor hela sommaren.

Den senaste månaden har det gjort ondare än tidigare och de tre vänstra (de minsta) tårna har varit mer domnade än vanligt. Jag vet ju att det beror på min artros i ryggen och den klämda ischiasnerven och det finns liksom inget att göra åt saken. Förutom steloperation av ryggen och det är inte aktuellt. Eftersom det faktiskt gjort olidligt ont vissa dagar (så att jag haltar på kvällarna) har jag dragit ner på promenaderna och går inte mer än nödvändigt. Eller när vädret kräver att jag promenerar, för att inte få en mental kollaps.

Inte har det blivit bättre av att jag ska öva på mina höga tävlingsklackar heller.

Nå, jag har försökt hantera problemet och kringgå det så gott jag kunnat. Det är som det är.

Tills i onsdags. Då kändes plötsligt pektån (den närmast stortån) helt konstig. Som om den bara hängde där. Helt domnad. Och den var rakare och längre än vanligt. Och det onda under framfoten var borta.

JAG UPPTÄCKTE ATT PEKTÅN ÄR HELT FÖRLAMAD!

Jag menar allvar. Den har inte längre sin lätta krök och den går inte att böja tillsammans med de övriga tårna. När jag kröker alla tår stannar den kvar i utsträckt läge.

Detta känns väldigt obehagligt. Både psykiskt (vad händer?) och fysiskt (jättekonstig känsla).

Igår kontaktade jag därför min läkare på Spine Center (för artrosen i ryggen) och hon ville träffa mig snarast. Jag fick en tid redan på måndag, men den krockade med både PT och terapeut, så jag ska dit på tisdag. Till både läkare och sjukgymnast.

Att trippa runt i mina högklackade och posera känns inte riktigt aktuellt förrän jag vet vad som händer i min vänstra fot. Kanske är det just klackarna som orsakat förlamningen?

Men jag är samtidigt väldigt glad över att det inte gör ont under framfoten längre, så att jag kunde promenera till gymmet i morse (vilket jag inte unnat mig på ett tag) och ta en långpromenad i eftermiddags. Tån känns nämligen inte konstig när jag har gympaskor på mig.

Inget ont som inte har något gott med sig.